Några år på 1980-talet gjorde jag regelbundna besök till Prag och Budapest, oftast via tågresa mellan Umeå och respektive stad. På tåget och i städerna kom jag ofta i kontakt med andra turister, alla från andra öststater. Polackerna verkade vara inriktade på att köpa för att därefter själv sälja västerländska kläder; gärna och helst mina begagnade Lewis-jeans. Tjeckerna var intresserade av LP-skivor (men inte Franka Zappa som de redan hade).
En av dem som jag kommer ihåg var en trevlig prick från Östberlin. Även han var ute i businessärenden. Fru och två barn bodde i en trea i Östberlin; han visade foton på en oerhört liten trea i två våningar. Vi växlade adresser, han ville hjärna brevväxla. Sänd gärna kassettband med riktigt bra artister, eller något märkesplagg, eller sexiga damunderkläder, tyckte han. En kväll på en Bierstube pratade vi om vad han mest önskade från Västtyskland. Han hade ju en kassettbandspelare, tillverkad i Östtyskland, varför var Sony så viktigt? Nej, nej, aldrig östtyska kassettbandspelare. Sony var mycket bättre och hade högre status. Alla varor i väst är bättre, fastslog han. Det var dessa varor han ville komma åt. Och porr, egentligt väldigt viktigt. Kunde jag sända porrtidningar till honom också, via brev? Snälla!
En parentes om främlingsfientlighet. Muren föll och en av mina bekanta i Göteborg hade släktingar i östra Tyskland som han brukade besöka. De bodde norrut, i ett litet samhälle nära polska gränsen. Varför föll Östtyskland, funderade de. Enkel analys. Det var utlänningarnas fel! Min kompis förstod inte riktigt vad de menade. Jo, det fanns ju en massa vietnameser i Berlin. Allt var deras fel. Men det handlar ju bara om några tusental, sa min kompis. Jomen, ändå…det var utlänningarnas fel.
Jag backar ytterligare några bakåt i tiden. Under 1970-talet fick svensk varvsindustri stora svårigheter. Nedgången kan visserligen anses ha orsakats av tidens dåliga växlingskurser och vidlyftiga investeringsprogram. Men eftersom nedgången i varvsindustrin var omfattande även i andra länder är det rimligare att anta följande. Varför skulle en kund köpa ett kvalitetsmässigt bra fartyg från Sverige, eller andra länder, om de kan erhålla ett kvalitetsmässigt bättre fartyg till billigare pris från exempelvis Sydkorea? Det går inte att skylla på den svenska valutans värde. Sverige besitter ju möjligheter att medvetet sänka valutans värde, något som indirekt Sydkorea anklagades för, men som vi ansåg inte skulle gynna oss. Stålindustrin avvecklades också senare raskt i hela Europa; nu handlade det om teknikutveckling och rationaliseringar. De stålverk som investerade och rationaliserade producerade tillika den bästa varan till ett pris som marknaden accepterade. SSAB med verksamhet i bland annat Luleå och Borlänge, Sandvikens stål samt Rönnskärsverken hade var och en kanske upp till tvåtusen arbetare på plats i början av 1970-talet. Med löpande teknikutveckling kan Rönnskärsverken idag skötas av ca 300 arbetare, samtidigt som produktionsvolymen och kvaliteten på produkten är större än någonsin.
Vi går tillbaka ytterligare i tid, till början av seklet 1900. Kooperativa förbundet hade bildats. Den kooperativa tanken diskuterades varje år på kongresser, inte minst åren runt 1910. En del ville införliva arbetarägda producentkooperativ i rörelsen. Motionerna avslogs regelbundet. Argumentationen var följande. För en konsumentkooperativ rörelse är priset och kvalitén på en vara det viktigaste. Det är ändå konsumenten som står i centrum. Producenter och konsumenter har skilda intressen, ofta helt motsatta. Detta gäller även om producenten är arbetarägd. I princip är det världsmarknaden som bestämmer priset på en vara. Om arbetarägda producentkooperativ kan producera bra och billiga varor som mäter sig på världsmarknaden så kan den konsumentkooperativa rörelsen sälja dessa varor. Om de inte gör det, måste arbetarkooperativet själva rationalisera sin tillverkning. Även handeln rationaliseras ständigt, liksom tillverkningsindustrin, och det är bra! Den konsumentkooperativa rörelsen kan enbart utvecklas genom att gå i täten i utvecklingen. För konsumenten är pris och kvalitet det som avgör. Helst borde alla tullar avskaffas, så att vi i framtiden (efter ca 1918) kunde erhålla en helt fri marknad där alla handlar de varor som är bäst och billigast för dem.
Det skulle konsumenterna gynnas av.
Vid tjugotalet menade en några av Sveriges bemärkta nationalekonomer att kravet på att alla varor skulle tillverkas inom landet, att vi skulle vara självförsörjande, var liktydigt med 1700-talets merkantilism. Enligt dessa nationalekonomer kunde Sovjetväldets statsplanerade ekonomi analyseras som ett utskott från en ny-merkantilistisk ideologi.
Några första slutsatser.
Konsumenten önskar nästan alltid instinktivt köpa den billigaste varan som också gärna ska tillfredsställa ett statusbehov. Industrin måste alltid möta en sådan önskan och rationaliseras därför kontinuerligt, varje dag. Arbetstillfällena minskar över tid inom industrisektorn, medan produktiviteten (idag digitalisering av produktionssystemet) ökar.
Till det kan läggas att konsumtionsmarknaden alltid är internationell, idag än mer än någonsin, med hjälp av digitalisering. Vi beställer allt på nätet. Kapitalet flyter, som alltid, över gränserna, till områden där det är optimalt att lägga produktionen. Kina har varit det stora svaret i tjugo års tid.
Stora säljföretag som WalMart i USA, ett av världens största företag, fortsätter att pressa konsumtionspriserna. De omförhandlar regelbundet inköpsprisen på en plastgrej som ofta tillverkas i Kina eller Vietnam, genom hotet: Vi köper nästa år varor av er för samma summa som tidigare två år, men nu vill vi att ni levererar ytterligare X tusen fler av den produkten. Detta tvingar producenterna till ytterligare rationaliseringar.
Marknaden svämmas över av billiga varor från exempelvis Kina, varor som amerikaner och européer köper på nätet eller lågprishandelskedjor. Fördelen har varit att Kina med hjälp av vår oändliga efterfrågan (behov?) på billiga produkter som vi handlar på Claes Ohlsson, Biltema, IKEA, etc., erhållit en medelklass omfattande ca 700 miljoner. Och vi – här hemma – har fått allt mer pengar över till resor, eftersom konsumentvarorna har blivit successivt billigare. Vi reser mer, konsumerar mer, släpper ut mer växtgaser.
Konkurrens driver rationaliseringar. Jobb försvinner. För sjuttio år började vi avverka skogen med motorsåg. Tidigare krävdes åtskilliga skogsarbetare för att ta ner ett skogsskifte. Idag dyker en monstermaskin upp och avverkar mängder av hektar på en vecka. Jordbruket har rationaliserats. År 2007 sysselsatte det engelska jordbruket 341 000, i Sverige var siffran då ca 65 000, dvs. något under 1 procent av arbetskraften. Dock något mer med familjemedlemmar inräknad. Men vid sekelskiftet 1900 arbetade ca 90 procent av den arbetsföra befolkningen i Sverige inom jordbruket.
Ett resultat av globalisering och effektivisering av både industri och jordbruk är att städerna kontinuerligt växer runt om i världen på landsbygdens bekostnad. Idag ser vi en massinvandring av arbetskraft till städer över hela världen. Vi har minst 100 städer placerade i alla världsdelar med invånarantal överskridande 4,5 miljoner. Landsbygden överges, överallt. Om vi ser till Sverige så fanns det tidigare mindre industrier på många mindre orter. Men när konsumtionsvaror importeras eftersom tillverkningen är billigare i ett annat land, minskar lönsamheten i Sverige och verksamheter läggs ner. Till det kommer företagens ständigt pågående rationaliseringar. Mer arbete utförs med det av färre personer. Jag arbetade exempelvis under 1970-talet sju år på ett teknikföretag i framkant med över 600 industriarbetare. Den högkvalitativa produkten finns fortfarande kvar, men allt industriellt arbete utförs nu i Indien, inte i Skellefteå. Arbete som tidigare krävt arbetsinsatser av tiotals personer kan idag via mekanisering produceras av några fåtal. Detta gäller generellt, båda i stad och avfolkningsbygd, överallt i världen.
Ytterligare slutsatser.
Det är globaliseringstrender som avfolkar glesbygder runt om i världen. Går det kanske återvända till en förgången tid och återupprätta en myllrande och levande glesbygd?
Kan Norrlands inland och alla andra ”inländer” runt om i världen så att säga ”ta tillbaka” sin tidigare produktionsapparat, sitt tidigare jordbruk? Kan ens Sverige göra det?
Minnet säger ju – det var ju så bra tidigare! I min barndom hade vår lilla samhälle 1 600 innevånare i tätorten och ytterligare några tusental ett par mil utanför. Där fanns ca sexton butiker och fyra kaféer/bagerier. Allt som vi behövde kunde handlas på orten. I mitten av sextiotalet hade lönerna stigit något, fler hade bilar och många åkte nu till närmaste staden och handlade på helgerna. Samhällets butiker fick successivt minskad omsättning. Jordbruket rationaliserades, jobben i skogen försvann, färre kunde bo och försörja sig i småbyarna. Lågstadie- och mellanstadieskolorna började läggas ner redan på femtiotalet, sammantaget lades 16 skolor ner. Från 1980-talet accelererades nedgången. Idag finns egentligen inget samhället, bara en boplats med lika många innevånare som under 1960-talet, plus en konsumbutik och en bensinstation.
Vad krävs för att vända den utvecklingen?
Om det fanns en lösning eller lösningar på problemet skulle vi redan känt till dessa. Så fort en region, var som helst i världen, hade hittat en metod att vända på landsbygdens avfolkning, skulle lösningen självfallet blivit allmänt känd och tillämpad för andra.
En åtgärd borde vi väl alla vara överens om? Företag som är verksamma i en kommun ska betala sin företagsskatt där. Det skulle definitivt stärka ekonomin i en rad kommuner, varav flera i glesbygdsområden. Likaledes ska den som äger bostad i en kommun betala sin fastighetsskatt för den, i den kommun där bostaden är placerad. Båda frågorna är självklara och stärker en kommuns ekonomi. Men de löser inte frågan om avfolkning.
De lösningar som till vardags diskuteras handlar mer om justeringar i ett system som i grunden styrs av globaliseringens grundlag – att vi tenderar att köpa en vara där den är billigast.
Och att staten ska gå in och finansiera medborgare i glesbygd är nog i längden inget realistiskt alternativ.
Men glesbygdsorter som är placerade i närhet av stora städer har vissa möjligheter att överleva. Alla randområdena i närhet av staden kommer att dra till sig yngre yrkesarbetande som vill bo billigare och drägligare, men som också vill kunna arbetspendla på daglig bas. Närheten till en stad gör det även attraktivt att eventuellt nyetablera något slag av verksamhet i lite större samhällen i närheten av staden.
Men just det alternativet är inte aktuellt för de norrländska inlandsområdena som har mycket långt till större städer.
I regel går det inte heller att hoppas på att någon industri helt plötsligt ska etablera sig på orten.
Ett annat scenario är att det plötsligt blir attraktivt för många yngre att etablera sig i mindre samhällen, exempelvis därför att bostäderna är mycket billigare där kombinerat med närhet till naturen. Men varför har då inte detta redan hänt? Förmodligen kräver en sådan utveckling en rejäl kris av något slag i samhället, ekonomisk och/eller miljömässig. Det kan mycket väl komma att ske i framtiden. Men egentligen är detta ett i högsta grad negativt scenario.
Om vi ska fantisera och tänka väldigt positivt så skulle vi kunna se fram emot en framtid där vi tar större hänsyn till miljö och klimat. I den framtiden närturistar vi i betydligt större omfattning. De stora naturvärdena ligger bland annat i fjällen och efter våra älvdalar. En omfattande turistindustri skulle kunna etableras i stora delar av inlandet, efter älvar och i fjälltrakterna, driven av en yngre generations entreprenörer. Naturligtvis kombinerat med högklassig service, helst med ett omfattande nätverk av hotell och restauranger med hög kvalitet. Fiske och jakt måste vara ingredienser i denna turism, jämte vandring, skidåkning och annan rekreation. Förmodligen kräver en sådan utveckling, förutom drivande entreprenörer, en rejäl översyn av allehanda regelverk som skulle kunna sätta hinder för ”galna projekt”. Samerna i stort, ej enbart renägande samer, skulle i bästa fall kunna utgöra navet i en sådan utveckling. Vi tänker oss en exploatering av naturen för turism, liknande den omfattande exploateringen som ägt rum i till exempel de italienska alperna. Kanske också med lika många miljarder från EU-fonder som gått till de italienska alperna? Kanske borde vi hyra in redan framgångsrika projektledare från norra Italien, Andalusien, Slovenien, etc. för projektering av turistindustri som kan erhålla inte några miljoner utan några miljarder för utveckling av våra fjälltrakter och älvdalar?
Just nu finns inga tecken på en sådan utveckling. För många formella hinder. För få intresserade och drivande individer. Det är nog svårt för redan etablerade verksamheter att kunna anställda entusiastiska medarbetare.
En livlina för många är tanken på en lokalskatt på energi, dvs. lokalt producerad vatten- och vindkraft. En skatt som skulle förvaltas där energiproduktionen är belägen och kunna ge en extrainkomst som räcker ett antal år. Men när befolkningen över tiden minskar, och blir allt äldre, räcker inte heller detta tillskott.
Åtgärder som jämtar, norrbottningar och alla andra i Norrland starkt motsätter sig baseras på strukturella reformer i förvaltningssystemet. Med en fortsatt negativ utveckling hamnar nog vid någon av dessa reformer.
Vi ser då framför oss ett antal storregioner. Kanske har staten redan (förhoppningsvis) tagit över ansvaret för specialistsjukvården. Regionerna alternativt Länsstyrelsen skulle då få ta ansvar för den lokala sjukvården. Landstingen kan kanske läggas ner. Även vissa kommuner slås samman. Staten ger nu särskilt anslag till kommuner med väldigt få innevånare per kvadratkilometer, framför allt för att kunna driva kvalitativ skolverksamhet och bra äldrevård. I dessa kommuner ska man även kunna rekrytera högutbildad arbetskraft med löfte om betydligt högra lön än i övriga landet.
Slutligen: vi kan också välja att leva billigare. Dra ned på kostnaderna. Inte konsumera särskilt mycket. Handla kläder som håller i tio år i stället för billiga som håller i två år. Alltid handla mat byns dyrare butik i stället för att bila två mil för att handla i stadens billigare butiker. Och därmed rädda byns enda butik från nedläggning. Undvika att konsumera på nätet som oftast göder diktaturer som vi i normala sammanhang inte alls direkt älskar. Resa ungefär lika mycket som vi gjorde 1965.
Ett sådant livsstillsval skulle kanske rädda en och annan by. Men ungdomarna började ju ”dra” från mindre samhällen redan för femtio år sedan. Åtminstone kvinnorna, som verkar vara pigga på att utbilda sig. Och som kanske längtar bort.
Vid ett samtal som jag för några år sedan hade med en person som sedan urminnes tider levt i inlandsområdet fick jag ta del av följande tankegång. Det kanske inte gör så mycket att det norrländska inlandet avfolkas. Om jakt- och fiskerätten då också återgår till samerna, som sig bör, då får skogs- och renägande samer tillsammans i princip tillbaka hela sitt traditionella område.
Det är kanske gått nog.
Vad tycker du?
BOK och POLITIK 