Mänsklighetens historia kantas av oändliga krig. I vår historietradition står krigens härförare, strategi och taktik i centrum, kombinerat med parter som vinner och förlorar landområden. Mer sällan diskuteras vilka bakomliggande syften som driver krigen, inbegripet krigens olika karaktärer genom historien.
Ett perspektiv fattas ofta, plundring.
Plundring var en vanlig orsak till krig åtminstone under tidigare skeden av historien. Vi hoppar över Romarriket och dess antagonister, det är uppenbart att plundring då var en mycket viktig drivkraft för krig.
Den franske historikern Georges Duby diskuterar plundring i krig i sin bok Krigare och bönder: Den europeiska ekonomins första uppsving 600-1200. Han noterar att de folkvandringar som slutligen malde ner det romerska riket bestod av krigståg som i grunden försörjde sig själv genom att införliva de angripna områdena. Duby: ”Det existerade ingen gränslinje mellan krigshandling – eller faktiskt allt det vi kallar politik – och plundring.” Angriparen plundrade anfallande områden och finansierade sitt på så sätt sitt krig. Alternativt att kriget enbart syftade till plundring av grannområdet. Eller både och.
Detta var på detta sätt, hävdar Duby, som krig bedrevs. Han åberopar som ett argument konungen Ines av Wessex som gjorde följande distinktioner: är gruppen som plundrar färre än sju är de tjuvar, om de är fler är de ett rövarband, men om de är fler än trettiofem så är det kort och gott ett krigsföretag och krigsföretag var legitimt.
Främlingar var vid denna tidpunkt ett lovligt byte och närområden kunde gott plundras. Även markområden införlivades; ofta förde man med sig allt som fanns av värde i det angripna området som smycken, vapen, boskap eller män, kvinnor och barn som blev eller såldes som slavar.
Frågan är i vilken mån som krig i olika historiska skeden primärt kan ses som en form av plundringståg? Och i vilken mån krig på något sätt har varit beroende av plundring?
Peter Frankopan påpekar i Sidenvägarna att Venedig och Genua initialt växte till mäktiga stadsstater genom ihärdig slavhandel. Konstanta rövartåg mot slaviska områden i norr gav rika slavskördar som mot god förtjänst skeppades vidare till främst det egyptiska mamluksultanatet.
I de senare återkommande korstågen plundrades friskt – det fjärde korståget, som led brist på pengar och angreppsmål (kanske tar vi Egypten?) , avslutades med att korsfararna brutalt plundrade Konstantinopel – vid denna tid är av världens absolut rikaste städer – på allt av värde. Korståget tvekade inte att plundra alla kyrkor. Föremålen såldes sedan vidare till kyrkor och hov i stora delar av Västeuropa – en hel del ”reliker” från Jesus hamnade kyrkans ägor och kan än idag återfinnas. Inte minst bidrog plundringen till en del av stadsstaten Venedigs prakt.
Det kan påpekas att de venetianska galärerna både tjänade som handelsfartyg och som fullt utrustade krigsfartyg med kanoner och marinsoldater. Skillnaden mellan handel, korståg och sjöröveri var mer en fråga om den rådande styrkebalansen. Rofferi och handel gick ofta hand i hand. Köpmän över hela Europa tillhandahöll krigare och satt även med i krigförande regeringar eller deltog själv i krig direkt eller indirekt.
Duby kopplar även krig och plundring till användande av tributer. Ett sätt att slippa plundring var att betala en avgift, en tribut, antingen en engångssumma eller som en årlig avgift. Kina och Bysans betala sådana till folkstammar som hotade vid gränsen.
Det lyckade kriget resulterade i ett kap, skriver Duby. Men det kapet kunde också fördelas bland den vinnande sidans deltagare genom att kungen eller krigets härförare fördelade det som en gåva till de som på något sätt deltog i krigshandlingen.
Vikingarna plundrade givetvis också även om de också idkade handel. I Väst till en början enbart som plundringståg, i Öst bedrev de intensiv plundring av människor som därefter såldes som slavar.
När vi från 1500-talet började bedriva världshandel med större fartyg plundrade Frankrike, England, Spanien och andra länder varandras fartyg. Information om plundring av en värdefull transport nådde ofta inte moderlandet på väldigt lång tid. Fartygs plundrades givetvis på detta sätt på alla hav av alla makthavare. _
Även under 1900-talet har krigsplaneringar byggt på röveri och slavarbete. Den plan som Herbert Backe, statssekreterare i närings- och lantbruksdepartementet hade utvecklat under flera år, sjösattes sommaren 1941 av Hitler och Nazitysklands högsta krigsledningen.
För att inte riskera att fienden skulle blockera import av olja och livsmedel, skulle Tyskland istället genom en snabb manöver erövra nuvarande Ukraina och stora delar av Ryssland samt Baku, detta innan hösten. Tyskland kunde då ta hand om skördarna från den bördiga svarta jorden och dessutom säkra tillgång till behövlig olja inför det kommande kriget. Visserligen skulle detta överfall kriget orsaka död för upp till trettio miljoner av de bofasta, men dessa skulle snabbt ersättas av tyska medborgare. Den tyska armen med tre miljoner soldater och sexhundratusen hästar skulle garanterades föda under framryckningen, som skulle erhållas lokalt vid varje erövrat område. Men den brända jordens taktik hindrade planen. Mycket litet livsmedel kunde erhållas, framryckningen försinkades och Baku gick inte att nå innan vintern.
När krigslyckan väl hade vänt för Sovjet kom de sovjetiska trupperna att systematiskt plundra de östpreussiska landområdena. Deras rop ”glocken, glocken” genljud de tyska samhällena. Ryska soldater var i antågande och de skulle plundra allt åtråvärd, inte minst armbandsur. Det kombinerades vanligen med våldtäkter på de kvarvarande tyska kvinnorna. Våldtäkter och plundring bidrog till att fördriva de tolv miljoner tyskarna från Östpreussen.
I Europa plundrade arméer från 1600-talet och framöver i krig. Finansiering av kriget var nog inte själva orsaken till plundringarna, men möjligheten att plundra utgjorde samtidigt ett incitament för härarna.
När vi ser på Sveriges roll i 1600-talets europeiska krig Sveriges så finansierades de ofta med stora utlandslån. Även hyfsat framgångsrika fälttåg kunde inte enbart finansieras av bytet. Om vi ser på Gustav II Adolfs krig så kostade det under perioden maj 1631–april 1632 en miljard kronor, räknat i dagens penningvärde. Men risken att stå i fiendeland med missnöjda, delvis värvade legotrupper, tvingade de svenska befälhavarna att försöka plundra sig fram.
1600-talets krigslagar tillät faktiskt segraren att plundra städer och byar i fiendeland. Senare under 1600-talet, under 1700- och 1800-talet infördes strängare krigslagar, som bland annat förbjöd plundring av privat egendom.
Alla krig som svenska kungar från Gustav II Adolf till Karl XII varit inblandade i har resulterat i olika former av krigsbyten, dvs. plundring. Men i vår historieskrivning har vi koncentrerat oss på de svenska kungarnas mer eller mindre ärofyllda insatser, vilka som förde befäl över trupperna och införande av det administrativa indelta system som garanterade utskrivning av soldater i händelse av krig.
När Karl Gustav (den blivande Karl X Gustav) år 1642 deltog vid slaget i Leipzig, bestod armén i huvudsak av värvade tyskar. De svenska och finska regementenas uppgift var att hålla de många tyska garnisonsorterna. När Leipzig erövrats behövdes foder åt armens hästar som bönderna vid stadens landsbygd fick stå för. Bönderna plundrades, något inte alltför ovanligt.
År 1648, i slutet av trettioåriga kriget, stormade en svensk styrka Prags stadsmur. Soldaterna lyckades överrumpla vakterna och strax därefter kunde 3 000 man strömma in för att plundra staden. Soldater och befäl berikade sig. Flera av bytena har Sverige fortfarande kvar i sina ägor, som Silverbibeln och Djävulsbibel. En stor del av bytena hamnade på Drottningholms slott. Och drottning Kristina tog med sig de mest värdefulla böckerna till Rom efter det att hon abdikerat.
Inför förberedelser av det polska kriget 1655 finansierade kronan stora delar av kriget genom lån från bland annat Magnus Gabriel De la Gardie. Värvningar av soldater hade sitt centrum i Hamburg. Kriget inleddes och drog ut på tiden och den svenskledda arméerna förflyttade sig runt Polen. De polska bönderna slöt upp på den polska sidan, något som svenskarna inte räknat med. Det gick dåligt i kriget och pengarna sinade kanske när den svenskledda hären i januari 1657 drog sig västerut . Nu inleddes omfattande plundringar. Mat och foder till hästar behövdes. Plundringarnas omfattning har jag inte kunnat får kännedom om.
Min poäng är att plundringar i samband med krig och rentav som orsak till krig är ett ytterst intressant perspektiv som kunde belysas på ett mer samlat sätt. Varför görs inga TV-program om det? Inga populärvetenskapliga böcker koncentrerar sig på plundringens betydelse i krig, inte heller särskilt många professionella historiker. Men vem vet, kanske finns där någon bok i gömmorna? Perspektivet krig och plundring vore värt större uppmärksamhet.
- Krigsbytets biografi: Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott under 1600-talet, Emma Hagström-Molin, 2015.
- https://utstallningskritik.se/2008-1/krigsbyte/
BOK och POLITIK 