Covid – slutlig utvärdering

Covidpandemins hantering har visserligen utvärderats av experter och av Lars Calmfors, som också vill vara expert. Han är ju ändå ekonom. Men jag är utbildad idéhistoriker och kan därför också med lika gott samvete lämna en expertanalys.

När vi nåddes av beskedet från WHO 30 januari 2020 att utbrottet klassades som ett hot mot mänsklighetens hälsa, kände jag mig självfallet orolig.  1 januari kom det första dödsfallet i Kina och 13 januari det första bekräftade fallet utanför Kina. Senare bedömningar har menat att spridningen ägde rum utanför Kina redan i slutet av hösten 2019. 11 mars klassade WHO virusspridning som en pandemi och vi fick det första svenska dödsfallet.

Den 14 mars kommer min fru hem från Stockholm. Där har hon under ca två timmar träffat rektorsgruppen för en av stadens högskolor. En sent ankommande person hade anslutit till mötet efter en halvtimme. Personen ifråga kom just från ett möte i alpregionen och nös oavbrutet. Två dagar senare ligger min fru i sängen med mycket hög feber och nysningar – i två veckor. Min dotter som var hemma för att fira min födelsedag insjuknade snabbt och stannar hemma i tre veckor. Jag insjuknade också, men på annat sätt. Visserligen med kraftig rinnsnuva de första tio dagarna, men framför allt med något i bröstet som kändes som astma, framför allt på nätterna. Jag får en nedsatt lungfunktion. En dag kunde jag gå och handla mat till familjen, den andra dagen orkade jag inte gå tjugo meter. Varje natt, upp-pallad på kuddar, låg jag och tänkte att lungfunktionen kanske skull upphöra. Men än var det ingen fara, tänkte jag.

Jag var ändå sedan länge van att tänka mig att livet kunde ta slut. Eftersom jag hade kraftig allergiastma som barn, var jag van att knappt kunna andas när jag hade varit ute ett tag under sommaren. Bröstet rosslade och inandningen av luft åstadkom ett tjutande. När jag kom i tonårsåldern började jag tänka mig att jag kanske kunde leva till dess att jag var fyrtio år. Bra nog, tänkte jag. Det var ändå en väldigt lång tidsperiod.

Trots att jag genomgick sammantaget tre behandlingar med hypersensibilisering, långvarig behandling för att åstadkomma tolerans mot allergena ämnen, var jag sen upp i åldern fortfarande väldigt allergisk. Sjukhusläkarna kunde inte hjälpa mig, de gav mig alltid den svagaste medicinen. Till dess att jag när jag var trettio år träffade läkaren herr A., en vänlig själ som fixade in mig hos specialister som skrev ut de starkaste medicinerna. Då kunde jag för första gången andas, dessutom för första gången genom näsan.

Döden har med andra ord aldrig egentligen skrämt mig. Det är ingen mänsklig rättighet att leva till 95 års ålder: ”Det är farligt att leva, man kan dö.”

Så låg jag och tänkte på nätterna under tre månader när jag inte riktigt kunde andas.

Men när kom egentligen smittan till oss i Europa? Var det två kinesiska turister som tog smittan till Europa när de besökte Italien 31 december 2019? Var det fallen i Frankrike 24 januari 2020 som bidrog till smittspridning? Eller var smittan väl spridd i New York redan i januari /februari 2020? Kom den till Sverige genom en pytteliten österrikisk sportort där några superspridare i en trång krogmiljö spred smittan under sportlivet? Första dödsfallet i Europa kom i alla fall 14 februari. Redan 2 april beräknades minst en miljon människor i världen vara smittade.

Under sportlovsveckorna 7-10 (10  februari till och med 6 mars) beräknas en miljon människor i Sverige har rest ut och in ur landet, framför allt från Stockholm, Malmö och Göteborg.

Kartan ovan visar flygresor under en av sportlovsveckorna. Som vi ser har Sverige har ett markant större flygflöde jämfört med våra nordiska grannländer. Merparten av sportlovsflygandet handlade inte om besök i alperna utan om turism i stora städer som London, Paris, Madrid, Rom och New York. Dessutom fortsatte vi att flyga flitigt till andra länder under mars. Lastbilstrafiken fortsatte också att välla in i landet under hela våren, eftersom vi faktiskt importerar väldigt många varor. Ingen inresande sattes i karantän. Coronakommissionen tog senare inte någon särskild hänsyn till dessa uppgifter.

Om vi frångår tanken att all smitta härstammar från ett fåtal superspridare som blivit smittade i en vistelse i Kina och istället tänker oss att viruset var betydligt mer spritt i stora städer runt om i världen redan under veckorna 7-10, så ges vi dels en delförklaring till varför viruset snabbt spreds i länder som Italien, Frankrike, Spanien och Storbritannien. Samt i Sverige men inte i lika omfattande i övriga nordiska länder, eftersom befolkningen där inte reste i samma omfattning under denna period.

Många av denna miljon som lämnade och återvände till Sverige under sporlovsväckorna tog med all säkerhet en taxi från flygplatsen till bostaden när de återvände. Låt säga att minst tiotusen gjorde denna resa. Taxin kördes av en kurdisk eller iransk man (bildligt talat) som kunde berätta att de tidigare var förföljda i sina hemländer. I den delade taxin satt minst en av passagerarna och nös kraftigt. Taxiresan tog totalt fyrtiofem minuter. Morgonen därefter var alla smittade i Covid, men ingen visste om det. Taxichaufförens fru möter sin nysande man när han kommer hem, innan hon hastar till jobbet som vårdare på ett privat drivet äldreboende. På kvällssidan nyser hon några gånger men tänker att det snart går över. En vecka senare har tre på boendet insjuknat, liksom två av hennes kollegor. En av de boende avlider åtta dagar senare. 

Så förställer jag mig att smittan spreds i det initiala skeendet. Vi får dessutom en större spridning i Sverige än i andra nordiska länder inte enbart därför att vi reste mer vid denna tidpunkt, utan även för att vi har fler innevånare som bor trångt; vi är generellt mer tättboende än i grannländerna.

Det ser vi i en jämförelse mellan över femtio städer i Norden (nedan). Även i mindre städer har vi i Sverige fler boende per kvadratmeter jämfört med övriga nordiska länder. Det är enbart i Danmark som det finns några städer där befolkning bor lika tätt som i Sverige.

Naturligtvis lånade jag redan i mars böcker från bibliotek som utmärkt beskrev historiska pandemiers utbredning och dödstal. Sociala medier översvämmades dessutom av diverse expertanalyser, även från sedermera berömda debattdeltagare i Dagens Nyheter.

Vad sades just då? En naturlig immunitet, en så kallad flockimmunitet, skulle uppnås först när ca 70 procent av befolkningen hade genomgott sjukdomen. Dödligheten skulle kunna vara minst en procent. Jag räknade snabbt ut att det innebar att 4,9 miljarder människor skulle tvingas genomgå sjukdomen och att 49 miljoner skulle avlida av den. Senare, under hösten, talades det om att kanske 0,1 eller 0,2 procent avled av sjukdomen. Vi vet inte hur många som har varit smittade men enligt Worldometer är ca 638 278 000 miljoner idag (2022-10-21) registrerade som smittade och av dem har ca 6 581 000 avlidit. Dödligheten ligger då rätt nära en procent.

Men färre än vad experterna initialt trodde blev smittade. Förmodligen för att vi kunde vaccinera den första människan redan 7 december 2020.

I Sverige drevs det snabbt fram en storm mot regeringen och Folkhälsomyndigheten. Allt var deras fel, allt var regeringens ansvar. Jag återkommer till vad jag själv anser ha varit stora brister. Men det kunde snabbt konstateras att det inte fanns munskydd och skyddsutrustning för sjukvårdspersonal, inte heller tillräckligt med respiratorer på våra sjukhus, något som de självständiga landstingen har ansvar för. Inte heller fanns olika former av beredskapslager eftersom politiker i god anda sedan länge avskaffat dessa. Kommunerna kunde inte anställa läkare för sina äldreboenden. Kaos rådde.

Under våren och senare under hösten menade den politiska oppositionen samt ledande dagstidningar som hela ledarredaktionen på Dagerns Nyheter att allt var regeringens alternativt Stefan Lövens fel, alternativt Folkhälsomyndigheten eller Tegnells fel. Det var ibland svårt att förstå om pandemin bara blev ett slagträ för att avsätta regeringen. Hade någon av opponenterna överhuvudtaget ett eget rimligt förslag som skulle kunna stoppa smittan? Förutom då med det där obligatoriska munskyddet. Ledarskribenter talade om dödandet av äldre, som om det vore ett medvetet val. Utsagan ”varje avliden är en för mycket”, innebar att ingen borde ha avlidit av Covid i Sverige. I en pandemi som inledningsvis beskrevs som en katastrof där 49 miljoner skulle avlida, menar några av de starkaste kritikerna gentemot Folkhälsomyndigheten att ingen i Sverige skulle avlida. 

Tidig höst promenerade jag genom stadens centrum. Där stod en predikantliknande person på en back med en megafon. Han skrek: ”Regeringen mördar pensionärer på äldreboenden”. Under ca en månad höll han ut med detta budskap.

Och visst. Sverige hade ett tag de högsta dödssiffrorna i Europa. Den 1 augusti hade Sverige 4,1 gånger fler avlidna än Tyskland. Relationen till Danmark var än högre, 4,3, till Österrike var relationen 6,1 gånger fler avlidna och till Tjeckien hela 14,8. En markant skillnad.

Och idag (22 oktober 2022), hur set det ut? Vi har nu 0,6 gånger fler avlidna än Danmark och 0,1 gånger fler än Tyskland.

Tjeckien har 0,9 gånger fler avlidna än Sverige och Österrike 0,15 gånger fler. Detta trots att Tyskland och Österrike har genomfört mycket strängare nedstängningar och restriktioner med exempelvis munskydd, än i Sverige.

Sverige låg första månaderna i topp i världen gällande dödstal.  Men idag har 51 länder sammantaget högre dödstal. I Europa har idag 28 länder fler dödstal än Sverige.  Om vi tänker oss att DN:s ledarsidas tankegång fortfarande vore gällande, ”vartenda dödsfall är ett misslyckande” (för landet), så har enbart fem av de 230 länder som Worldometer listat klarat sig: Falklandsöarna, Saint Helena, Vatikanstaten, Tuvalu och Niue är de enda registrerade länder som saknar avlidna i Covid.

Hur kunde det gå så illa, för andra länder? Vi vet följande. Även med munskydd och nedstängningar sprids smittan i tätt bebodda städer, kvarter och hus. Någon måste ju handla mat. Jobba för att erhålla lön. Resa. Prata med andra. Ibland verkar det vara svårt att hålla avstånd till nära grannar, till släkten, till gamla vänner. Att skratta, sjunga och prata högt i mun på varandra vid sådana tillfällen kan ofta utvecklas till vara spridningsevent, i det fall det finns någon som nyser eller hostar, även om hostningen ägt rum i armvecket. Som Folkhälsomyndigheten ständigt har påpekat, är det dessutom besvärligt att helt förlita sig på munskydd, som om det skulle stoppa spridningen av Covid, särskilt i det fall du umgås tätt och länge med andra personer i en lägenhet.

Det är det sociala avståndet som gäller, minst 1,5 meters avstånd. Och att träffa enskilda individer, enbart under en kort period. Inga släktträffar.

Men detta fungerade inte i Europa och inte i världen som helhet.

Det som däremot fungerade var vaccinet. Om inte det kommit hade vi sett fler avlidna innan en mutation av viruset efter ca tre år – något som teoretikerna förutsåg – skulle bidra till att smittan minskade och Covid förvandlas till ytterligare en säsonginfluensa.

Kunde Sverige ha Sverige ha gjort något för att förhindra det stora antalet avlidna det första halvåret? Smittan var omfattande i samhället i mitten av mars, förmodligen som ett resultat av det kraftfulla resande under sportlovet. Det så kallade R-talet var högt i mitten av mars, kanske upp mot 2,5. Varje smittat person smittade i sin tur 2,5. Ingen kan med säkerhet säga exakt hur det låg till med smittspridningen eftersom Sverige saknade material för smittspårning.

Om vi i absolut bemärkelse skulle haft en gemensam politik där vi velat förhindra att fler än enstaka avled av Covid under åren 2020, skulle vi tvingats till liknande åtgärder som Kina vidtog. Dvs. liknande åtgärder som tidigare århundraden har vidtagits för att förhindra att pesten tar sig in i ett land. Karantän. Redan i mitten eller slutet av februari skulle en mer eller mindre enväldig regering, eller statsminister, ha beslutat om obligatorisk karantän i minst två veckor för alla som reser in till Sverige. Detta beslut skulle vi fortfarande idag ha haft kvar, om det satts i system. Vi kan ju inte riskera att något fall kan spridas vidare i samhället utan kontroll. En sådan händelse skulle omedelbart leda till ett dödsfall någonstans i samhället, just det vi tidigare velat förhindra med karantän.

Åtgärden skulle också ha kompletteras med omfattande smittspårning för att upptäcka alla fall (som då måste sättas i karantän). Kina har utvecklat en app där man registrerar alla tester som man måste göra var eller varannan dag. De som inte deltar i testerna kan inte heller röra sig i samhället.

Om du vill stänga smittan ute från ett land i syfte att förhindra i stort sett alla dödsfall, är dessa åtgärder de som garanterar minst avlidna.

Ingen politiker, inte heller oppositionspolitiker, föreslog en sådan kraftfull nedstängning.

Istället trodde man att munskydd skulle stoppa smittan. Men som vi ser runt om i Europa och världen, är den tanken fel. Munskydd har förhindrat viss smittspridning. Men inte smittspridningen. Samma sak för övrigt med regeln om social distans. Förmodligen har den regeln fungerat mycket bra i Sverige. Men eftersom människan är ett flockdjur som gärna går i grupp är även ett sådant beteende svårt att få genomslag för överallt.

Munskydd kan möjligen utgöra ett skydd mot asymtomatisk och presymtomatisk smitt. Hur omfattande denna typs av smitta har varit är omstritt. I huvudsak verkar smittat ha blivit spridd av faktiskt sjuka som nyst eller hostat i direkt närhet med andra personer. Det verkar inte finnas någon konsensus om att asymtomatisk smitta är den faktor som framför allt har varit smittdrivare. Vi når med dessa kommentarer fram till strukturella problem i det svenska samhället.

En sak är tydlig. Sverige som land var inte alls förberett för en kris, för en pandemi. Vårt förvaltningssystem baseras på självständigt styrda förvaltningsenheter. Vi tillåter inte ministerstyre, eller regerings- eller riksdagsstyre. Varje landsting utgör helt självständiga förvaltningsenheter. Varje statlig myndighet, 249 till antalet, utgör en helt självständig enhet. Regeringen styr de statliga myndigheterna genom några få direktiv som de ges i samband med att myndigheterna tilldelas sin budget.

Eller som det står skrivet på regeringens hemsida: ” Varje år beslutar regeringen om regleringsbrev för myndigheterna. I regleringsbrevet står det hur myndigheten ska arbeta och hur mycket pengar den kan använda. Regeringen kan alltså styra hur myndigheterna ska arbeta. Men regeringen får aldrig styra över hur myndigheten använder lagarna. I många andra länder har ett statsråd makt att direkt ingripa i myndigheternas löpande arbete. I Sverige är det inte så. Detta brukar kallas att vi har förbud mot ministerstyre.”

Ingen statlig institution kunde med andra ord vidta tvångsåtgärder som kunde vidtas i en hel del andra länder. Är det bra eller dåligt? Både bra och dåligt. Beroende på vilka åtgärder som behöver vidtas i en krissituation.

En lista på Sveriges bristande beredskap innehåller enligt min mening bland annat följande synpunkter:

• Sverige har i total politisk enighet avskaffat merparten av beredskapslager. Detta innebar att Sverige led brist på bland annat viktig sjukvårdsutrustning, mediciner och inte minst adekvata munskydd. Under längre tid hade vi vant oss att alltid inhandla just-in-time. Detta fungerar inte i en kristid. Låt oss anta att vi verkligen borde ha minskat smittspridningen enbart genom munskydd. Vi är tio miljoner människor. Varje dag förbrukar varje person minst två munskydd. Vi skulle då behövt 20 miljoner munskydd per dag från vecka 11 och framöver. Beredskapslagret borde väl i så fall ha innehållit åtminstone 600 miljoner munskydd. Vem ska avgå eller ställas till svars för detta? Inte sittande regering utan tidigare regeringar som avskaffat beredskapslagren.

• Landstingen utgör självständiga förvaltningssystem och utbyter framför allt erfarenheter. Men inhandling av sjukvårdsmateriel sköter de var för sig. Regering eller statlig myndighet har formellt ingen makt över landstingen. I princip. Är detta ett funktionellt system i kris?

• Vårdenheter för sköra äldre har inte egna läkare. Det är formellt kommunerna som ansvarar för vård av äldre. Kommuner får inte anställa läkare, det är landstingets uppdrag. Detta faktum i kombination med att många anställda på äldreboenden jobbar på lösa timmar eller korta vikariat, eller oregelbundna arbetstider, kanske inte hinner träffa andra anställda på äldreboendet, dvs. jobbar under dåliga arbetsförhållanden, borgar för att kvaliteten i äldrevården lätt kan fallera i situationer av akut kris. Så blev fallet i Sverige – och i andra länder. Det var den äldre, sköra delen av befolkningen som framför allt avled av Covid. Äldrevården ska inte bemannas med anställda med låga löner, otillräcklig kompetens och osäkra anställningsförhållanden. Motsatsen bör gälla.

• Regeringen borde kanske ha infört besöksförbud inom äldrevården tidigare. Å andra sidan hade inte den politiska oppositionen godkänt detta. ”Ska de äldre totalt isoleras”, hade den med all säkerhet sagt. Internationella erfarenheter visar att besöksförbud inte har haft avgörande effekt för att minska smittspridningen i äldreboendena. Besöksförbud har också har uppenbara negativa konsekvenser för både äldre och deras närstående.  Men vi borde begränsat antalet besökare, samt haft extremt strikta hygienåtgärder och tillgång till kraftfull skyddsutrustning för de anhöriga. I mars och april hade vi dock brist på skyddsutrustning.

• Under hela våren första året hade Sverige brist på snabbtester, vilket gjorde att smittspårning inte fungerade. Det tog väldigt lång tid innan smittspårning kom igång. Denna kritiska synpunkt finner sin förklaring i min första punkt, ovan.

• Anders Tegnell hade i huvudsak rätt. Utifrån det förvaltningssystem han verkade i och det rådande smittläget. Självklart är det också så att ett mycket strikt och reglerat system med obligatoriskt munskydd hade bidragit till att ytterligare minska smittspridningen. Men som vi ser från andra länder har smittspridningen inte stoppats. För det krävs den kinesiska modellen. Ingen politiker eller opinionsbildare i Sverige har förespråkar en liknande modell.