Charles King är till profession professor i internationella relationer. Nu lägger han ytterligare en bok till sin meritlista, denna gång om antropologins tidiga historia. Han kan definitivt skriva, boken är medryckande, intressant och enkel att följa. Populärvetenskap i rätt bemärkelse, det vill säga inkännande, välformulerad och spännande.
Och genomgående högt informationsvärde. Du lär dig mycket. Men också ibland lite skvallrig, kan jag tycka. Allt som grävs upp i forskningsarbetet behöver inte meddelas publikt. Mer om det senare.
Boken följer kronologiskt Franz Boas karriär i USA från ca 1890 till hans död 1942. Boas anses vara den moderna antropologins tillskyndare. Vi får på liknande genomblödande sätt följa hans närmaste lärjungar, framför allt Margaret Mead, Ruth Benedict, Cara Deloria samt Zora Neale Hurston. Dessa studier ger en djupare dimension till Boas liv och verk.
Vi följer en vetenskap i vardande, hur den lägger till ytterligare perspektiv och analysmetoder allteftersom tiden lägger till nya erfarenheter. Dessa erfarenheter erhåller Boas lärjungar oftast i sitt eget fältarbete. Ibland förstår de inte riktigt själva vad de kommit fram till i sitt arbete. Men när väl texter publiceras och debatteras noterar läsare och debattörer viktiga fraser, meningar och stycken i böckerna som pekar på att världen kan tolkas på andra sätt än de som vi vant oss vid. Var och en av dem lägger till ny kunskap om hur vår sociala värld är konstruerad.
Det finns tre teman i boken. Boas liv, hans lärjungars liv och tankar samt den amerikanska dominerande kulturen som står i vägen för dessa antropologers syn. Vi kan kalla det sistnämnda temat för den amerikanska rasismen, något som vi tidigare inte kunde benämna, åtminstone inte flertalet i min generation. Det perspektivet dyker upp lite här och där, men hade inledningsvis förtjänat en egen rejäl analys i några kapitel. För en storsäljande författare som King hade detta förstås inneburit att han fått färre läsare i USA, så därför valde han (kanske) att så att säga smyga in det amerikanska samhällets rasistiska kultur i sin framställning.
Vad säger han då i den frågan?
Under 1800-talets sista årtionden pågick diskussioner om människors olika utvecklingsstadier. Lewis Henry Morgan hade i sin Ancient Society (1877) skrivit fram en mänsklig stadieteori, där det framgick att civilisationer utvecklades från en lägre till en högre nivå. Darwin, Marx och Engels påverkades av hans bok. Andra författare hängde på och publicerade texter som visade hur vi utvecklades från vildar till den nuvarande högtstående vita civilisationen.
Det kan påpekas att Franz Boas redan 1887 ställde sig kritisk till dessa generaliseringar.
Den som vill komplettera de i boken rätt journalistiskt lagda skrivningarna om vad fysisk fysisk antropologi och kranologi stod för under sekelskiftet 1900 kan läsa en liten men utförlig översikt av Olof Ljungström i LYCHNOS 1999 (”Rasforskningens och rasismens historia är inte alltid densamma”). Kranologin tillskrivs Blumenbach, verksam under sekelskiftet 1800, som samlade européerna i kategorin kaukasier. Delar av det tyska vetenskapssamhället inom antropologin arbetade från 1870-talet aktivt med objektiva och omfattande mätningar i syfte att avkoda raser. Deras egna krav på objektivitet, empire och kvantifierbarhet tvingade dem att inse att raser inte kunde definieras såsom vetenskapen måste kräva. Fransk, brittisk och amerikansk antropologi gick inte åt det hållet. Boas hade förmodligen kontakt med den tyska vetenskapstraditionen, något som bokens författare inte har uppmärksammat. Självfallet hade det också varit lätt att redovisa något mer om den tidigare rasismen i USA. Martin Gelin skriver i DN (8/11-22) om en brutal massaker i Louisiana 1873 där drygt hundra svarta mördades av Ku Klux klan men friades i domslutet ”United States mot Cruikshank”. I ett domslut 1896 slog HD fast att segregationslagarna var förenliga med konstitutionen.
Boas var inblandad som ansvarig när Amerikas Nationalmuseum förevisade sina samlingar innehållande skallmätningar vid Chicagoutställningen 1893. Dessa samlingar baserades på skelettsamlingar från människor som systematiserades i syfte att hitta skillnader med befolkningar och därmed mellan kulturer. Paul Broca var en av flera som tidigt puffade för ett sådant vetenskapligt perspektiv. Genom att samla och mäta skallar kunde man skåde en evolutionär utveckling. Hjärnor från framstående individer kunde säga något om ett samhälle eller en kultur. Det fanns exempelvis nog en skillnad mellan lång- och kortskalliga människor. Etcetera.
Vårt svenska bidrag, Anders Retzius, mätte också skallindex, men genomsnittligt inom populationer. Kanske kunde avvikelser upptäckas i dessa mätningar som indikerade hjärnors storlekar och därmed indirekt avvikande beteenden? Hur såg exempelvis den kriminellas hjärna ut? Olika gruppers synbara defekter blev intressanta för medicinsk forskning.
I denna anda förde Byrån för amerikansk etnologi år 1890 diskussioner om begreppet raser. En ras kunde bestämmas genom hudfärg, fysisk förmåga, intelligens, språk och civilisationsnivå. Varje ras talar, äter, dansar och klär sig på ett särskilt sätt. Och det fanns bättre eller sämre rasvarianter.
Rasdebatten gav anledning till att USA år 1890 införde laglig sanktionerad rasåtskillnad, enligt Hunt. Blandäktenskap förbjöds många delstater, röstrestriktioner mot mörkhyade infördes. Men redan 1878 hade lagar införts som sade att kineser inte är vita. Hudfärg spelade roll.
Dessa så kallade Jim Craw-lagar härstammade inte från slaveriets tid, utan just från ny moderna rasteorier. Från vetenskapen som även var medicinsk vetenskap. Nu inleddes en era av antromometriska mätningar av diverse ”raser” i USA – och i Europa.
I USA infördes steriliseringslagar 1907, 1909, 1911, 1912, 1913, vars syfte var att motarbeta rasblandningens skadeverkningar; en så kallad positiv sterilisering.
År 1916 kom Madison Grant ut med bok som kom att bli en storsäljare: The Passing of the Great Race. Hans tes var att rasegenskaper i en grupp är oföränderliga, de primitiva raserna som vi ser är med andra ord kvarlevor av äldre människogrupper. USA hotas nu av underlägsna inkräktare som flyttar in i landet (från södra och östra Europa, exempelvis). Andra kom de närmaste åren att skriva liknande storsäljande böcker. USA:s president Woodrow Wilson (1913-1921) smittades av idéerna. I Washington avskedades nu afroamerikaner eller omplacerades till ”neger”avdelningar. De med mörkare hud fick enbart använda egna toaletter. Restauranger, hotell och kyrkogårdar blev rassegregerade.
Samtidigt (1920, 1921, 1923, 1929) ägde en rad pogromer mot svarta rum runt om i USA. Inga dömdes för detta övervåld..
År 1924 införde USA en invandringslag som begränsade invandringen som relaterades till demografiska förhållanden. Lagen var riktad mot judar, italienare, polacker och slovaker. Lagen gällde fram till 1965. Men 1922 hade redan en lag slagit fast att kvinnor som gifter sig med utländska män får sitt medborgarskap indraget. Och förresten, skriver Hunt, en som verkligen gillade Madison Grant var ingen mindre än Adolf Hitler som 1925 skrev följande i sitt eget exemplar av Grants bok The Passing of the Great Race: ”Min bibel”.
Och detta bara fortsatte. År 1930 påbjöds rassegregering i skolor, offentliga toaletter, teatrar, simhallar, kyrkogårdar, kollektivtrafik och äktenskap, i större delen av USA. De ariska skulle bli fler, hoppades man. Hitler skrev också i sin bok av Hunt: ”Germanerna på den amerikanska kontinenten … har blivit landets herrar och skall förbli det, så länge de inte faller offer för blodskammen.” Nazisternas sympatiserade med en del amerikanska åtgärder som vidtagits för att begränsa rösträtt: egendomskrav, krav på standardskatter per capita och läs- och skrivkunnighetstester, våldsamheter på valdagen och partisk indelning av valkretsar. Nürnbergslagara år 1935 vilade delvis på studier av den ”amerikanska modellen”, skriver Hunt.
Som vi ser verkade Franz Boas i ett samhälle och en akademisk miljö som gick åt ett helt annat hålla än vad han och hans lärjungar kom att göra. Hårda sluggers inom vetenskap, hela det politiska fältet, journalistiken och bokbranschen var övertygade om en modell med fixerade raser som kunde graderas ur ett civilisationsmönster.
Boas var chef för det amerikanska nationalmuseets inslag i världsutställningen i Chicago år 1893, där han själv använde tidens vetenskap och mätte besökares skallar. Men det gav inget resultat, menade han. Huvudformen har inget som helst med intelligens eller beteenden att göra, kunde han konstatera. När han senare fick en fast anställning vid Nationalhistoriska museet 1896 menade han att alla människors kulturer utvecklas hela tid, inget är fast. År 1908 deltar han i en ny studie där huvuden mäts och släkthistorier nedtecknas. 17 821 individer deltar i ”studien”. Det konstiga är, säger han som resultat av studien, att så kallade långskalliga invandrande föräldrar, när de kommer till USA, får kortskalliga barn. Huvudformen är oväsentligt, fastslår han. Det innebär att det rasmässigt, medicinskt, inte existerar något som jude, polack eller slovak, rasbegreppet är instabilt. Det är till och med så, skriver Boas, att barn födda i USA har mer gemensamt med andra i USA än med sina föräldrar. Tanken på en kamp mellan raser är i grunden falsk. Alla anpassar sig efter en miljö. Ingen befolkningsgrupp har benägenhet att komma samhället till last mer än andra, ingen grupp är mer brottsbenägen eller mer svårassimilerad, enligt studien. Och om man vill dra drar antromonetiska slutsatser av studien visar det sig, skriver Boas, att de mest apliknande individerna utgörs av vissa européer; med de tunna läpparna, korta benen och den rikliga ryggbehåringen. De stora skillnaderna återfinns inom en specifik mänsklig population, vilken som helst, större än skillnaden mellan dessa populationer. Därför är rasbegreppet ovetenskapligt, det kan inte användas.
Återkommande kom Boas att avfärda alla indelningar av människor i grupper, resonemanget var enbart produkter av vår fantasi. Tankar på naturliga hierarkier är egentligen detsamma som att förespråka herravälde över andra. Inte heller moralen kan graderas. Det existerar ingen moralisk idéutveckling. Det blir vi varse om vi om vi betraktar världen utifrån, som ”på avstånd från den övre luften”.
Boas lade ett teoretiskt perspektiv som låg i opposition mot både akademi och politik men som präglade hans lilla seminarierum. Med tiden byggde han upp ett omfattande kontaktnät med både allmänhet och forskare runt om i världen. Brevväxlingen var enorm. Många av hans seminariedeltagare doktorerade och blev själva uppburna akademiska forskare.
Margaret Mead, Ruth Benedict, Cara Deloria samt Zora Neale Hurston kom alla att förfina och ytterligare relativisera det som Boas kommit fram till. De blev alla med tiden hyllade av läsare och annan allmänhet. Forskningsmässigt kunde de få kritik, men många av deras resonemang upptogs i en antropologisk kanon. Hunt beskriver utförligt och inkännande deras fältarbete.
Margaret Mead kunde exempelvis konstatera att den amerikanska upptagenheten av ungdomlig ”trots”, som samtiden i USA analyserade som en återspegling av mänsklighetens utveckling från vildhet till civilisation och där särskilt pojkar måste få rasa, inte alls kunde upptäckas i hennes studier i andra kulturella miljöer. Huston konstaterade att slavarnas ättlingar i Nordamerika måste studeras i sin egen rätt, inte som en afrikansk kvarleva. Varje enskilt samhälle bär på egna kulturella och föränderliga mönster. Benedict konstaterade i sina studier att människan över allt annat är en samhällsvarelse, inte en stam eller en kultur, och att samhället ständigt befinner sig i förändring. Även de samhällen eller kulturer som vi tidigare i vår fördom trodde var primitiva.
Min lilla kritik handlar om författarens upptagenhet av Mead. Hon utvecklade tidigt en teori baserad på vad hon tyckte sig se hos en av de samhället som hon studerade och som stämde väl in på henne själv. Människan har möjlighet att fästa sig vi flera personer. Även sexuellt. Det är i själva verket möjligt att älska flera personer samtidigt, både män och kvinnor. Hon gjorde det och hon såg samma sexuella mönster i en del av de stammar hon studerade. För henne själv var detta helt okomplicerat. Hon älskade innerligt en av sina kvinnliga kollegor, men gifte sig med en man, blev förälskad i en annan man under fältstudier där hon då kom att leva med två män som hon älskade, en mer än den andra, samtidigt som hon ständigt skrev kärleksbrev till den kvinna som hon älskade mest. Detta blir en rätt stor sak i boken. Just i detta fall ser jag att Hunt inte är särskilt antropologiskt inkännande. Det är för mycket skvaller över det. Säkert säljande. Men så är han ju professor i internationella relationer, inte som sin fru, professor i antropologi.
Betyg: Charles King, Den övre luftens gudar, inbunden 527 s, 5 av 6 p.
BOK och POLITIK 