När jag botaniserar i gamla texter hittar jag en opublicerad sådan från år 2001. Den var tänkt för en antologi, som aldrig realiserades. Jag publicerar den här, för de enstaka som kanske hittar hit i sökande efter något som intresserar dem som googlar på rubriken. Bristerna återfinns kanske främst i notapparaten.
Ofta säger vi att vi behöver saker. Som privatperson behöver vi en så enkel sak som vatten, en bra bostad, kanske en ny bil eller till och med Ericsons nya mobiltelefon som enbart befinner sig på planeringsstadiet. Samhället behöver nya vägar, en ny generation stridsflygplan, kärnkraft eller kanske alternativa energikällor. Vi behöver allt möjligt, men det är oerhört sällan vi reflekterar över vad som menas med ett behov. Varför behöver vi alla dessa saker? För att vi i fysisk bemärkelse inte kan leva utan dem? Eller för att vi vill ha dem? Om vi inte kan leva utan dem kan vi tala om ett objektivt, eller fysiskt, eller naturligt, behov. Om vi kan undvara något, är det rimligt att tala om subjektiva eller kulturellt betingade behov.
Redan Platon hade definierat det nödvändiga behovet, som han på ett tydligt sätt knöt till den fysiska överlevnaden. Allt annat var onödigt.[1] Under 1900-talet har diskussionen kring behoven intensifierats. Många, inte minst psykologer, masskommunikationsforskare och marknadsförare men även filosofer, har på olika sätt försökt fastställa vad de mänskliga behoven består av.[2] Psykologerna har gärna kopplat samman de mänskliga behoven med en diskussion om begärets ursprung och konstitution, en diskussion som för övrigt flammade upp redan under 1600-talet.[3] Trots all debatt och all omfattande forskning har vi inte någon samstämmig definition av vad ett behov består av. Vissa betonar det naturliga eller essentiella i behovet, andra menar att det är kulturellt betingad.
Vi vet alltså inte vad ett behov är. Däremot vet vi att behovsdiskussionen har använts för att bedriva politik, eller för att förhindra att politik bedrivs. Den amerikanska filosofen och litteraturvetaren Nancy Fraser har i en artikel undersökt det hon kallar behovsdiskursen, som hon definierar som en språklig genre med politiska undertoner i de kapitalistiska välfärdsstaterna. Välfärdsstatens uppgifter är beroende av vilka behov den antas tillfredsställa. Ska exempelvis barnens behov enbart tillfredsställas av föräldrarna eller kan samhället också fylla en viktig funktion när barnens behov kommer på tal? I välfärdsstaten blir det viktigt att kontrollera behovsdiskursen för att nå politisk framgång. Vi kan, fortfarande enligt Fraser, dela upp livet i en politisk-, ekonomisk- och en familjesfär. Generellt sett är, säger hon, behovsdiskussioner mer tillåtna inom den diffusa politiska sfären och möter mer motstånd vad gäller åtgärder eller ingrepp inom ekonomi- och familjesfären. Men det har, menar hon, funnits en tendens från samhällets sida de senaste hundra åren att politisera behoven, att med andra ord utvidga behovssfären även till familjesfären. Det har främst skett genom en diskussion av familjens behov. För att framgångsrikt kunna argumentera för att samhället ska ta ansvar för behov som tillhör eller har tillhört familjesfären, har samhället eller grupper i samhället behövt en stark opinion med understöd av någon form av expertis. Dessa experter eller vetenskapsmän har bidragit till att skapa den nödvändiga legitimiteten som krävs för en politik som gripit in i familjens liv; för offentliga skolor och daghem, liksom för förbud mot barn- eller hustrumisshandel i hemmet, etc. Argumentet har varit att man velat skydda, barnens, kvinnans eller familjens behov.[4]
I USA har, skriver Fraser, en del politiska strömningar åberopat barnens behov för att förhindra samhällsåtgärder som setts som ingrepp i indiv89dens eller familjens fria liv. Både i vardagsspråket och i den politiska diskussionen använder vi alltså begreppet behov. Oftast definierar vi inte begreppet. Det ger utrymme till politisk kamp, där olika intressen manövrerar för att lyfta fram sitt perspektiv eller sina frågor med hänvisning till att de speglar det ena eller andra behovet. Jag kommer i föredraget främst att förhålla mig till föreställningar om konsumtionsbehov. När olika intressenter inom samhället, eller när staten själv, diskuterar skilda aspekter av konsumtionen i termer av att man vill tillfredsställa objektiva behov, kan vi tala om politisk konsumtion. Den politiska konsumtionen med tillhörande konsumtionsdiskurs som jag uppmärksammat, är till sin karaktär normativ i så måtto att de inblandade ofta använt sig av begrepp som ”bra” och ”dålig” eller ”rätt” och ”fel”.
Innan jag för diskussionen vidare måste ytterligare ett begrepp, eller snarare en tankemodell, kommenteras. Det är begreppet sparsamhet som kan kopplas till en hushållningstradition- eller mentalitet. I all offentlig svensk diskussion om konsumtion till låt säga 1990-talet, är begreppen sparsamhet och hushållning närvarande. Att spara och hushålla innebär för familjerna att de antar ett ytterst medvetet och övervägt förhållningssätt till konsumtionen. Enbart det som verkligen behövs ska köpas in, och det som inhandlas ska man hushålla med. Inget får förfaras. Genom att spara och hushålla kan familjen stärkas samtidigt som sammanhållningen i familjen ökar. Motsatsen till sparperspektivet var mannens odisciplinerade supande och kvinnans icke-planerade inköp. Detta felaktiga beteende kunde stävjas med hjälp av familjebudget och bokföring och vi fick med dessa dygdiga aktiviteter tryggare och därigenom för samhället bättre familjer.
Sparandet har med andra ord setts som en dygd av det civila samhället. Vänster, liberaler och höger, liksom religiösa frisinnade och högkyrkliga; alla har de med varierande argument lovordat sparandets välsignelsebringande kraft för individ, familj och samhälle.
Det har i Sverige egentligen inte funnits någon utvecklad kritisk röst som aktivt skärskådat sparandets mentalitet. För vid närmare analys visar det sig att dygden sparande inte alltid behöver innebära något positivt, något som språkvetaren Anita Malmqvist visat i en jämförande studie av användandet av begreppen sparsamhet och girighet i Tyskland. I språkets användning kan, säger hon, folkliga mentaliteter spåras. Språken kan analyseras som omedvetna kognitiva kartor som speglar attityder om rätt eller fel beteende. I Tyskland har sparsamhet ställts i motsatsställning till generositet. En extremare och mer negativt laddad form av sparsamhet är girigheten. På ett liknande sätt är slösaktigheten en negativt laddad spegelbild av generositeten. Bäst är att vara generös, dygden sparsamhet ställs i andra hand. Varför? Det generösa och gästfria har setts som ett socialt eller kollektivt beteende. Det har ansetts vara socialt och fördelaktigt att vara generös med sina ägodelar. ”Jag bjuder idag dig på vad jag har, imorgon är det kanske din tur.” Sparsamheten har däremot betecknats som en individuellt betingad karriärdygd. När du sparar visar du att du kan klara dig själv, att du vill eller önskar vara oberoende och fri från tvingande sociala band.[5]
Det intressanta är att denna diskussion lyser med sin frånvaro i Sverige. Sparandet har ansetts vara helt oproblematiskt. Mot Spara har enkelt uttryckt stått Slösa. De svenska sparbankerna har följaktligen medvetet använt denna dikotomi i sin organiserade sparpropaganda till skolelever.
Den politiska konsumtionen knuten till behovsdiskussionen, har varit mer förekommande än vad vi vanligtvis tänker oss. Ett exempel är den statliga konsumentupplysning som formerades i Sverige från mitten av 1940-talet. Den hämtade argument från olika regleringar som införts under andra världskriget, men även från det vetenskapliga fältet liksom från folkliga organisationer. Jag kommer i det följande att först beskriva konsumentupplysningen i Sverige, för att sedan visa på sambandet mellan medicinsk vetenskap och folklig mobilisering å ena sidan och den statliga konsumentupplysningen och andra sidan.
Samhället har länge försökt reglera delar av konsumtionen. Lagstiftningen har trätt in till konsumenternas skydd, framför allt inom matvaruområdet. Här har funnits regler om hygien och tillsatser i maten, eller regler som stadgat att födan måste vara hälsosam. Olika matvarugrupper har, åtminstone i Sverige, fått speciella regler som bestämt kvaliteten i dem. Också i exempelvis USA vidtogs åtgärder, som Food and Drug Act från 1906 och Federal Trade Commission Act från 1914, för att skydda konsumenterna mot ohederlig i handel med varor och tjänster.[6]
Inom andra varusektorer har det sedan första världskriget pågått ett ivrigt nationellt och internationellt standardiseringsarbete, också det en slags reglering av konsumtionen.[7]
Under andra världskriget reglerades produktionen inom vissa sektorer. I England infördes vid krigsslutet en omfattande statlig kontroll inom konsumtionsområdet där en så kallad utility schemes fastslog nivåer för priser och kvalitéer för en mängd varor, som därmed standardiserades. För möbler fastslogs exempelvis i detalj vilka varor som skulle tillverkas. Även efter kriget var hushållsmöbler, skolmöbler och alla metallmöbler tillåtna endast efter licens av Board of Trade, och alla möbler var priskontrollerade. För att spara på knappa tillgångar fastställdes ritningar och specifikationer för utility-möbler och Board of Trade utgav kataloger över möbelsortimentet. För standardiseringen fanns också The Council of Industrial Design som hjälpte till med Design Centers och organiserade utställningar. Genom en upplysningsverksamhet distribuerades broschyrer och annat tryck som How to buy furniture, New Home, Buying for your Home: Furnishing, Design Quis, Furnishing to fit the family, How to buy things to the kitchen, Good Design – Good Business.[8]
I Sverige satte man vid ungefär samma tidpunkt igång en rad utredningar där konsumentfrågor utreddes. I den statliga utredningen kring Hem- och familjefrågor 1947 slog utredarna fast familjens roll som förmedlare av kulturella traditioner. Av den anledningen borde konsumtionen vara knuten till familjeenheten, inte till individen. I det moderna samhället erbjöd de industriella resurserna, påstod utredarna, individen en snabb och bekväm behovstillfredsställelse, något som inte var bra. Detta hade bland annat lett till att fritiden fylldes av passiva förströelser, och vi gick enligt utredarna i flock och följde stereotypa mönster.
Enligt utredarna fanns ett samband mellan den andliga och materiella miljön. Därför behövde samhället noggranna undersökningar av familjens materiella miljö.[9] Syftet var att lyfta fram de faktorer som kunde bidra till att förbättra familjens själsliga balans, så hårt ansatt i det moderna samhället. Familjens behovstillfredsställelse, underförstått familjens konsumtionsbeteende, försämrade eller förbättrade familjens psykiska tillstånd. Utifrån vetenskapliga undersökningar var det möjligt att föra diskussioner om vilka åtgärder som krävdes för en förbättrad materiell standard, och därmed även för familjens välbefinnande. Medlen var en kombination av förnuftigare produkter och ökad konsumentkunskap. Det som efterfrågades var ett mer eller mindre utopiskt projekt: ett program för allsidig konsumtions- och behovstillfredsställelse som syftade till att ge barnen en harmonisk uppväxtmiljö och främja ett lyckligt samliv mellan makarna.
Fyra perspektiv skulle enligt utredarna vara vägledande för skapandet av en sund familjemiljö. Miljön skulle för det första vara hälsobefrämjande, för det andra ändamålsenlig, för det tredje ha god kvalitet och skönhet och för det fjärde vara utvecklande. Med hälsobefrämjande menades att familjen skulle ha goda utrymmen, bra kläder och föda, bra inredning och belysning, tillräckliga förrådsutrymmen, etc. Det ändamålsenliga handlade enligt utredarna om funktonsindelning av bostaden – i sovplats, arbetsplats, umgängesliv och med lekplatser för barnen. Hushållsredskap och kläder borde också vara ändamålsenliga. Diskussionen om kvalitet och skönhet beredde utredningen vissa svårigheter i argumenteringen. Kvalitetsvaror var naturligt bra rent ekonomiskt, de höll längre, med det syntes också vara självklart att de gav människorna speciella värden i form av trygghet och harmoni, att de skänkte individerna frihet och säkerhet. Skönheten är ett svårt begrepp medgav utredarna och den tycks till stor del sitta i betraktarens ögon. Men inte helt och hållet. Det som kan sägas på ett absolut plan var att det vackra var liktydigt med det naturliga och ärligt ändamålsenliga. Skönheten skulle vara fri från fördomar och påhäng, den borde vara ett uttryck för en personlig, ärlig skaparvilja. Den fjärde punkten stipulerade att hemmets miljö skulle vara utvecklande. I hemmet borde man utveckla sina skapande sidor, här kunde man skapa en fritidsmiljö som gav motvikt mot monotonin och ensidigheten i det dagliga arbetet. Genom sportstugan eller sommarvillan utvidgas hemmet, men den personliga miljön vidgas även genom umgänge, festligheter, resor, etc. Men framför allt är hemmets miljö något som man bör tänka på med tanke på barnens utveckling.[10]
Utredarnas allmänna synpunkter är inte märkvärdiga. Det speciella är utredarnas slutsatser. De föreslår i princip inrättandet av ett statligt organ som ska utreda och fastställa vilka behov familjen kan sägas ha. Detta statistiskt-sociologiska forskningsorgan skulle med sina undersökningar skapa underlag för planeringen av efterkrigstidens samhälle. Det som främst skulle undersökas var de faktiska levnadsvanorna i familjen. Med det menades för det första hushållens ekonomiska livsföring. Utredarna preciserade dessa som undersökningar om utgifternas fördelning på familjebudgetens olika huvudposter och på varor av olika kvaliteter och eventuellt olika varaktighet, utgifternas uppdelning på anskaffning av konsumtionsvaror jämfört med underhåll och reparation av desamma under familjens olika utvecklingsstadier, samt slutligen de olika familjemedlemmars behov. För det andra skulle hemmens inredning och utrustning utforskas, för det tredje arbetslivet i hemmet och för det fjärde konsumtionsvanorna inom olika områden som kostvanor, klädvanor, hygieniska vanor, vanor i fråga om bostadens utnyttjande, fritidsvanor, etc. Utifrån den gigantiska kunskapsbas som undersökningarna i praktiken skulle bygga upp, skulle en statlig finansierad upplysningsverksamhet i hem- och familjefrågor bedrivas.[11] I praktiken skulle upplysningsverksamheten handla om att upplysa medborgarna om deras objektiva konsumtionsbehov vad gäller alla delar av hemmet.
Ett Statligt Konsumentinstitut inrättades 1956, som också försökte följa ovanstående riktlinjer. Inte minst ville institutet fastlägga vad som kunde sägas utgöra de nödvändigaste behoven. Men snart följde nya statliga utredningar som alla syftade en ytterligare skärpning av Konsumentinstitutets verksamhet. Från femtio till sjuttiotalet utkom fyrtiofem kommentarer i form av PM, betänkanden och propositioner från departement och regering om olika frågor som rörde konsumtions- och konsumentupplysningsfrågor, inbegripet frågor om varudeklarationer, prisfrågor, konsumentforskningsfrågor och organisering av konsumentupplysning, vilket säger något om den vikt som dessa frågor hade fått.[12] Det stora utredningsårtiondet var sextiotalet. Debatten om konsumentpolitiska frågor kom då att pendla mellan två ståndpunkter. Den ena ståndpunkten betonade konsumentens makt. Det gällde bara för konsumenten att få tillgång till fullödig information och därför mjukades inställningen till konsumentupplysning upp. Även ”lyxvaror” och mindre ”nyttobetonade” varor behövdes, erkändes det, undersökas. För att underlätta informationen till konsumenten i själva köpsituationen expanderade varudeklarationerna starkt. Den andra ståndpunkten argumenterade att konsumenten var den svagare punkten på marknaden. Anledningen till det var konsumentens bristande kunskaper och dålig överblick, något som delvis orsakades av marknadens mångfald och oöverskådlighet. För att råda bot på den situationen måste samhället gå in och värna om konsumentens intressen. I den ståndpunkten möter vi tanken på att reglering kan vara en bättre framgångsväg för att få fram högkvalitativa varor än marknaden genom konsumenternas efterfrågan.
Liknande ståndpunkter framfördes i konsumentupplysningsutredningen från 1964 som presenterade sitt resultat under namnet Effektivare konsumentupplysning. Utredarna argumenterar för mer forskning om konsumenternas behov och för en allmän konsumentfostran baserad på upplysningsverksamhet. Utredningen konstaterar: ”Då den kompletterande upplysningsverksamheten avser att hjälpa konsumenterna i deras köpval, kan man säga att konsumentvaruforskningen ytterst syftar till att rensa bort sådana i tekniskt eller i kvalitetsavseende undermåliga eller eljest olämpliga artiklar, som finns i handelns varusortiment.”[13] Detta borde gälla all forskning, både den organiserad av näringslivet och den av staten. De två huvudformerna av informationsverksamhet var enligt utredarna konsumentfostran och varuinformation. Båda behövdes. Den allmänna konsumentfostrans uppgift var att lära konsumenterna att självständigt analysera sina egna behov i relation till varornas pris och kvalitet. En analys av reklamens roll borde också ingå i samhällets bidrag till konsumentfostran.[14]
År 1966 lade konsumentupplysningskommittén från 1963 fram sitt betänkande som fick namnet Konsumentupplysning, principer och riktlinjer (SOU 1968:58). Kommittén hade till uppgift att undersöka en del frågor av teknisk, juridisk och administrativ art, exempelvis vilka frågor som borde krävas för att kunna göra uttalanden om undersökta varor. Utredarna konstaterade att man inte fick avstå från att publicera för konsumenterna nyttig information bara för att vissa producenter kan lida ekonomiskt av uttalandet, förutsatt att uttalandet är sakligt och noggrant. Upplysningar har en dubbel funktion, dels att påverka konsumenterna, dels att påverka producenterna. Båda kan vinna på ett ändamålsenligt sortiment. Konsumentuppfostran med ökad satsning på skol- och vuxenutbildning framstod som allt viktigare i det moderna samhället. Men konsumenterna informationsbehov borde kartläggas noggrannare. Det är, skriver utredarna, svårt att nå alla konsumenter. En modell kunde därför vara att direkt påverka producenterna med information om konsumentattityder, konsumentkrav och behovssituationer, något som naturligtvis kräver ytterst noggranna undersökningar. Statliga undersökningar kunde också genomföras inom prototypområden – dvs. provningar av varor kunde ske innan de släpptes ut på marknaden. Successivt borde konsumentupplysningen byggas ut så att den omfattade alla varuområden av betydelse för konsumenterna. Men först i prioritet stod de viktigaste varorna.
Vilka kriterier var då viktiga utifrån en konsumentsynpunkt? Konsumenterna vill ofta ha råd om bästa köp. Men varje produkt måste mätas utifrån en rad variabler och en sammanvägning av olika produkters olikartade variabler var alltför komplex för att ge ett bra underlag för denna form av information. En del variabler är viktiga för en del konsumenter men inte för andra. Däremot kan man sträva efter att ge graderade och sammanfattande kvalitetsomdömen. Konsumenten är, hävdar utredarna, långt ifrån så ambitiös och rationell som förutsätts vid upplysningsverksamheten. Emotionella, estetiska, modeinriktade och servicebetonade synpunkter inverkar ofta på konsumtionsvalen. Utredningen förslår därför en ökning av varudeklarationsverksamheten och ökade resurser för konsumentfostran liksom för forskning en samordnad statlig konsumentforskande.[15]
Den viktigaste utredningen presenterades 1971 och låg till grund för organiserandet av det statliga Konsumentverket 1973. Det kontroversiella i utredningen var konstaterandet att Konsumentverket inte kunde förlita sig på hushållens anspråk vid bedömningen av deras behov: ”Det är känt att anspråksnivån på många viktiga områden kan vara alltför låg.” Så var till exempel, menade utredarna, kosten ofta för dålig med tanke på näringsbehoven. Behoven kan och bör uttryckas normativt med utgångspunkt från att samhället har ambitioner gällande individernas välbefinnande. Till försvar för den normativa positionen argumenterade utredarna så här: När Socialstyrelsen rapporterar om dåliga kostvanor utgår den från objektiva och vetenskapliga bedömningar om våra näringsbehov, dvs. det som konsumentutredningen kallar normativa behov. Utifrån de objektiva näringsundersökningarna rekommenderar man sedan normer. Likaså brukar det framhållas att vi behöver motion, utan att någon protesterar. Även på andra av livets områden finns normer. Byggnadsstadgan reglerar produktionen av bostäder, bilar har fastställda normer vad gäller säkerhet och påverkan på miljön, elektriska produkter har säkerhetsbestämmelser, vi har en livsmedelslag som garanterar (normerar) en viss standard inom livsmedelsområdet, etc. Enligt utredarna visar exemplen ovan att den normerande synen faktiskt är både vanligt förekommande och allmänt accepterad, och att den därför kan utökas även till andra områden.[16]
Konsumentverket skulle enligt utredarna vara helt inriktat på hushållens behov; konsumentpolitiken borde, som tidigare utredningar redan argumenterat för, vara hushållscentrerad. Utredarna polemiserar indirekt mot amerikanska och engelska varutester som varit alltför inriktade mot konsumenten. De svenska testerna hade däremot sin utgångspunkt i människornas behov, sades det; testerna utfördes inte i första hand för att ge köpråd, utan för att presenterat fakta som kunnat hjälpa företagen att genomföra varuförbättringar.
Konsumentverket skulle bedriva en verksamhet som skyddade konsumenterna. År 1985 förklarades det att verket skulle bidra till att varor och tjänster gavs en ändamålsenlig utformning och att all försäljning av farliga eller odugliga varor upphörde. Verket skulle bidra till att företagens marknadsföring skedde på ett för konsumenterna önskvärt sett och att informationen i reklam och annan marknadsföring svarade mot konsumenternas behov. Verket skulle också bidra till att avtalsvillkor inte blev oskäliga för konsumenterna. De viktigaste prioriteringsgrunderna vid denna tidpunkt var att stöda svaga konsumentgrupper och att skydda konsumenternas liv och hälsa och att undanröja större ekonomiska risker för konsumenterna. Kvalitén på många varor har försämrats, menade Konsumentverket vid denna tidpunkt, vilket naturligtvis gör att konsumenternas behov inte uppfylles på ett tillräckligt bra sätt. Det gäller bland annat kökets utrustning, kläder, cyklar och kött.[17] Vidare skulle verket arbeta för en rationalisering av hushållens arbete. Ett nytt arbetsområde var befrämjandet av energibesparande åtgärder.
Verket borde även fortsättningsvisa använda sig av hushållsutredningar samt, skriver utredarna i det statliga betänkande Hushållning för välfärd, tillämpa ett hushållsekonomiskt synsätt. Det är inom hushållen som familjemedlemmarna tillgodoser sina behov, det är inom familjens ram man finner bostad, mat, kläder och möjligheter till vila och rekreation. Samma resonemang återkommer i utredningen från 1985 som i den 1971: Marknaden har en fördel i sin storskaligt organiserade rationalitet gentemot hushållen som är småskaligt organiserade. Den centrala konsumentpolitiken borde därför bidra till att hushållen kan fungera effektivare, vilket skulle leda till ökad fritid, höjd standard och ökat sparande.[18] Till detta borde läggas ett arbete med varuprovningar som till största del skulle bekostades av de företag som beställde proverna. Ett exempel på direkt producentpåverkan från konsumentpolitikens domän var utfärdandet av riktlinjer för företagens marknadsföring liksom riktlinjer för utformandet av vissa produkter, något som vanligtvis gjordes efter konsultationer med näringslivet. Konsumentverket förhandlade ständigt med företagen och dess intresseorganisationer framför allt för att göra marknadsföringen vederhäftigare, sakligare och mer informativ.[19]
Verksamheten 1998 hade påfallande likheter med de målformuleringar om konsumentpolitiken som då hade varit i omlopp i nära femtio år. En av de viktigaste skillnaderna är att verket nu använder begreppet konsument i stället för familj och att behovsdiskursen inte är lika starkt framträdande. Verket skulle, sägs det, bidra till att hushållen fick goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt och till att stärka konsumenternas ställning på marknaden. Konsumenternas hälsa och säkerhet skulle skyddas och miljömedvetenheten är påtaglig, bland annat med den nu populära formuleringen ”långsiktigt hållbar utveckling”. Verket skulle särskilt uppmärksamma hushållens baskonsumtion, det som förr skulle ha kallats nödvändiga behov, och stödja konsumentgrupper som var ekonomiskt eller socialt utsatta eller har andra skäl för speciellt stöd.[20]
Det har inte förkommit några stora politiska strider kring den svenska konsumentpolitiken, även om det naturligtvis har hörts kritiska röster. Få har uppmärksammat och kritiserat behovstanken, dvs. att staten med hjälp av Konsumentverket skall försöka fastlägga en rimlig behovsstandard. Kanske har den uteblivna politiska striden orsakats av en längre tids konsumentdiskussion som underförstått inkluderat behovstanken. Behovsdiskursen har drivits fram av en bred diskussion i samhället där tre krafter varit speciellt drivande. För det första den hygieniska diskussionen som initierades av den medicinska vetenskapen. För det andra lärare i hemekonomi, som poängterat behovsdiskussionen och lyft fram den som sitt ämnes kärna. För det tredje har den i Sverige mycket starka konsumentkooperativa rörelsen från sin start drivit frågor av normativ art, dvs. om rätt och fel konsumtion.
Från slutet av 1800-talet uppmärksammade läkarkåren hygienfrågor, liksom frågor om näring och förhållandet mellan näring och prestationer. I Sverige infördes 1874 en Allmän Hälsovårdsstadga som pekade ut faktorer som var speciellt menliga för hälsan: brist på ren luft och rent vatten, otillräcklig och felaktig kost, försummad personlig hygien, dåliga bostäder, felaktig klädsel, etc. Flertalet av dessa frågor kom i Sverige efter tysk modell att fogas in i det medicinska ämnet Hygien eller, som det också hette, Allmän hälsovårdslära. De läkarstuderande fick lära sig hur bra och hygieniska bostäder skulle organiseras, och de fick ta del av tabeller som visade de olika livsmedlens näringsvärde och kostnad per enhet.[21] Resultatet av de medicinska undersökningar som vidtogs användes inte sällan inom det politiska fältet, framför allt av krafter som argumenterade för en återhållsam konsumtion. Om familjen kontrollerade sin ekonomi genom aktivt budgetarbete, samt tog till sig kunskap om vilka näringsämnen som var billigast och näringsmässigt mest nödvändiga, kunde familjen leva ett värdigt liv istället för ett liv i misär. De moraliskt sett bristfälliga familjerna, där mannen söp och kvinnan var förvirrat oplanerad, levde däremot sällan ett bra liv.[22]
Den hygieniska traditionen, som inbegrep forskning i många medicinska discipliner, förbands med ett normativt konsumtionsideal som gärna använde sig av begrepp som ”vetenskap” och ”förnuft”. Den medicinska forskningen gav kunskap om bakterier, smuts och smitta. Men den gav också kunskap om hur de hygieniska förhållandena kunde förbättras; praktiskt genom reformering av hemmet i form av nya inredningsmaterial (linoleummatta), nya hemtraditioner (bad är hälsa), ny bostadsplanering (reformering av köket), och hygienisk enkelhet (vita väggar, daglig vädring samt nej till olika former av onödiga dammsamlare), teoretiskt genom förbindelser till andra fält inom medicinen som mer uppmärksammade rasens förädling, av tidens tand given suffixet hygien.[23]
Temat togs upp och fördes vidare av hemekonomilärare, en ny lärargrupp som växte fram vid sekelskiftet 1900. I Sverige hämtade lärarinnorna inspiration från Tyskland och Skottland, men redan vid första världskriget strömmade intryck in i landet från den amerikanska hemekonomi-traditionen. Lärarinnorna i Hemekonomi använde sig av de medicinska vetenskapliga rönen och organiserade sin verksamhet i två områden som jag speciellt vill uppmärksamma. För det första bedrev de en intensiv lobbyverksamhet för att förankra ämnet som en obligatorisk kurs inom skolväsendet. I det stora hela lyckades de. Även om ämnet inte blev obligatorisk för både pojkar och flickor förrän 1962, så behandlades ämnet positiv i samhällsdebatten. De flesta skolorna bedrev tidigt undervisning i ämnet, och ämnet följde en nationell kursplan. Vad gäller innehållet i kursplanen vill jag speciellt understryka att den har betonat sparsamhetsfostran. Skolans uppgift var, sades det, att socialisera eleverna till sparsamhet och hushållning och de näraliggande egenskaperna insikt, eftertanke och ansvar. Sammantaget skulle detta bidra till att ungdomarna bättre förstod betydelsen av ordning och ansvar.[24]
Självfallet styrdes ämnet av kursplanernas utformning, men framför allt av kursböckernas innehåll. För det svarade en handfull av ämnets lärarinnor och deras författarskap är den andra faktorn jag vill uppmärksamma. Ett vanligt grepp i kursböckerna var att analysera begreppet hushållning. Författarinnornas analys gör tydligt klart vilken behovsnivå som de anser bör gälla. I en vanlig förekommande kursbok mellan ca 1930 och 1950 användes hushållning och ekonomisering som synonyma begrepp – vilket de också är, men inte med en självklarhet i det svenska språket – eller som det också definieras: att hålla ordning och ”inpassa hushållsmedlemmarnas behov, vanor och trevnad inom ramen för hushållets ekonomiska möjligheter.” Det var viktigt att noggrant följa principen om planmässig hushållning, och inte enbart för skydda hemmets eget bestånd. I själva verket låg, hävdas det i en annan bok, kombinationen planmässighet och hushållning till grund för hela samhället. Det tål att påpekas att alla läroböcker meddelar att det var kvinnan i hemmet som skulle upprätthålla dessa ideal.[25]
Med hushållning avsågs för det mesta de enklaste livsbehoven, eller som en författarinna säger, naturbehoven. Familjens stora utgiftsposter var mat och den borde alltid välja födoämnen som tillfredsställde kroppens verkliga behov. Ett bra sätt att spara var nämligen att inte låta smaken styra matvanorna.
När det kommer till hemmens inredning borde, hävdas i läroböcker fram till 1980-talet, familjerna välja möbler och föremål som var ändamålsenliga, vackra, enkla, trivsamma, hållbara, oömma, lättskötta och personliga. Det enkla och ändamålsenliga kunde knytas till de estetiska ideal som förelåg hos delar av smakeliten vid sekelskiftet, och senare till den funktionalistiska rörelsen som växte fram i Sverige under 1920-talet. Skolböckerna i Hemekonomi argumenterade ständigt mot garnityrmöblemang, övermöblerade rum, myckenheten av prydnadsföremål och förekomsten av mörka och murriga tapeter och tyger. En bra princip var att inte köpa möbler förrän man var helt säker på att det fanns ett verkligt behov av dem. Även köksinventarierna kunde delas in i mer och mindre behövda redskap och hjälpmedel. I olika tabeller listades både hemmets och kökets mest nödvändiga hjälpmedel, och eleverna fick läsa hur mycket allt detta exakt kostade, vilket förutsatte en tanke på ”rätta varor”. Mot slutet av 1930-talet hade många av de ledande inom hemekonomikretsarna goda förbindelser med den politiska eliten, och en del av dem kunde ses på middagar som gavs av blivande regeringsmedlemmar: framför allt hos makarna Alva och Gunnar Myrdal. Det var inom dessa kretsar som man diskuterade och utredde riktlinjerna för den kommande konsumentpolitiken som jag inledningsvis beskrev.[26]
Kretsen av Hemkunskapslärarinnor fick understöd av både folkrörelser och populär veckopress. Ett exempel var den populära veckotidningen Husmodern, i vilken en av de mer framträdande lärarinnorna skrev varje vecka i nära tjugo år. Flera andra av de ledande lärarinnorna publicerade sig i den konsumentkooperativa rörelsens veckoorgan. Den partipolitiskt neutrala och mycket omfattande konsumentkooperativa rörelsen, med drygt 20 procent av detaljhandeln under stora delar av seklet, försökte på ett mycket aktivt och handfast sätt fostra sina medlemmar i sparsamhet. Framför allt skedde det genom att rörelsen förbjöd sina affärer och lämna någon form av kredit. Medlemmarna tilläts alltså inte att handla på kredit i de kooperativa affärerna. Rörelsen adopterade de aktuella diskussionerna om hygien och näringslära och spred dem genom sin veckotidning som under 1930-talet blev Sveriges mest spridda veckotidning, samt genom ett omfattande studie- och utbildningsprogram för medlemmarna. Dessutom tog rörelsen aktiv ställning för den funktionalistiska rörelsen från 1930-talet och framöver. I studiecirkelform skulle medlemmarna diskutera vad som var rätt eller fel smak. Ofta tog man hjälp av krafter inom Svenska Slöjdföreningen, den ledande svenska organisationen för vad man skulle kunna kalla samhällets smakelit. Kooperationens ekonomiska budskap gick ut på att konsumtionen och smaken inte var en privatsak, utan något som borde ventileras offentligt. Det var konsumenterna som genom sin efterfrågan skulle styra produktionen. I det följde konsumentkooperationen Adam Smith. Men kooperationen ville något mer. Den önskade medvetna konsumenter. Därför borde kooperationens medlemmar ständigt diskutera vilka varor som behövdes och varför. Enligt den konsumentkooperativa rörelsen var det önskvärt att den medvetna efterfrågan uppstod i samband med en offentligt förd diskussionen. Detta ökade medvetande skulle, genom att det representerade en stor och kollektiv köpkraft, i sin tur styra, både tekniskt och estetiskt, den process som ledde fram till nya varor.[27]
För att summera så har det i Sverige – och i många andra länder – existerat en strömning, eller kanske till och med tradition, som har velat styra konsumtionen. Den strömningen har använt diskussionen om de mänskliga behoven som ett instrument för att begränsa, inskränka eller styra konsumtionen. Det som betonats har varit begrepp som sparsamhet, hushållning, rationalitet, och de tillhörande redskapen budgetarbete och bokföring. Kontanthandel, i förlängningen sparandet, har i Sverige setts som något moraliskt eftersträvansvärt. Sparandet har upphöjts till norm eller dygd och uttryckligt satts i motsättning till slöseri.Även estetiska ideal kunde inrymmas när behoven diskuterades. Det enkla var eftersträvansvärt och inget skulle införskaffas som inte verkligen behövdes. På detta sätt formulerades en behovsdiskurs som de facto stipulerade en behovsnivå för befolkningen. Detta budskap spreds inte minst i skolorna genom ämnet hemekonomi. Behovsdiskursens argument kunde hämtas från medicinska vetenskaper som hygien, allmän hälsovårdslära eller från fysiologer som mätte ämnesomsättning. På ett subtilt sätt kunde de medicinska argumenten för t.ex. ljusa tapeter, som syftade till att man lättare skulle upptäcka ohyra, kopplas samman med estetiskt normerande argument som talade om det vackra. På så sätt skapades en vetenskaplig legitimitet för behovsdiskursen.
Konsumentkooperationen och andra sociala rörelser som Svenska Slöjdföreningen betonade den frivilliga bildningsverksamhetens roll som förmedlare av behovsdiskursen. Den statliga konsumentupplysningen valde i stället att gå en annan väg. Den ville på grundval av forskning och undersökningar hjälpa till att kvalitetsbestämma varor. När väl undersökningarna var gjorda skulle Konsumentverket ta direktkontakter med producenterna som skulle påverkas till att förbättra produkterna. Familjerna skulle övertalas att konsumera sparsamt och förnuftigt, vilket underlättades av att de produkter som konsumerades redan var vetenskapligt testade. Till och från talade man även om basvaror. På detta sätt kunde, åtminstone enligt modellen, familjernas behov tillfredsställas.
Behovsdiskursen införlivades i den statliga konsumentpolitiken, som i sin tur hade förbindelser med en statlig familjepolitik som argumenterade för stöd till barnen och familjen. Genom reformer som gav generella barnbidrag, föräldraledighet vid och efter födsel, etc., skulle familjernas behov garanteras och fler barn födas.
Genom att anknyta till behovsdiskursen kunde man skapa konsumtions- och familjepolitik. Delar av den privata sfären politiserades. Och marken var redan förberedd: frivilligorganisationer som den konsumentkooperativa rörelsen och andra organisationer hade länge redan förespråkat hushållning och sparande samt förnuft och rationalitet i konsumtionen.
Så kunde en inte alltför precis diskussion om behov få konsekvenser för normativt präglade konsumtionsideal som betonade ”rätt” och ”fel”, och som utvecklades till väsentliga ingredienser i välfärdssamhällets olika diskussioner. Behovsnivåerna kom att diskuteras i skola, statligt utredningsarbete och slutligen att utformas som statlig konsumentpolitik.
Utifrån sett, med utgångspunkt från andra länders kulturer eller från andra tidpunkter, kan spar- och behovsdiskussionen ses som ett medel för samhället att intervenera i den privata sfären. Det finns ett starkt element av social kontroll i verksamheten som kan förknippas med en överkontroll eller beskyddande (patronizing) inställning till medborgarna eller till och med en infantilisering av dem. Men som jag inledningsvis konstaterade är det inte säkert att spar- och behovsdiskursen är en politik som primärt utformats av olika typer av myndigheter, även om dessa ivrigt har applåderat den. Det kan också vara så att det handlar om en folklig mentalitet som betonat hushållning, måttfullhet och sparsamhet därför att det har ansetts att dessa beteenden ger fördelar, inte minst av ekonomisk art, men även personliga. Ett personligt skäl skulle vara att sparsamheten skapar oberoende och frihet. Att hävda att samhället behovs- och sparsamhetsfostran skapade ofrihet och kränkte individens rättigheter för de som levde under 1900-talets första låt säga sextio år skulle förmodligen skapat viss förvirring hos dem. I deras ögon var det tvärtom: att hushålla med alla former av existerande resurser var just det som gav dem frihet och därmed rättigheter
Litteratur
Aléx, Peder, ”Begär eller hushållning: Om behovets historia ”, Förbjudna njutningar: Spår från konsumtionskulturens historia i Sverige, eds. Aléx, Peder & Söderberg, Johan (Stockholm: Podium, 2001).
—, Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899-1939 (Stockholm/Stehag, 1994).
Almquist, Ernst, Allmän hälsovårdslära särskildt afseende på svenska förhållanden för läkare, medicine stuerande, hälsovårdsmyndigheter, tekniker, m.fl. (Stockholm, 1887).
— Om undervisning i hygien i de skandinaviska länderna (Stockholm, 1898).
Antoni, Fride, Den värnlöse konsumenten ( Stockholm, 1972).
Bergström, Gertrud, Hulin, Gunhild & Schager, Ingeborg, Närings- och födoämneslära jämte hemvårdslära med materiallära, hemmets och yrkets hygien och hemmets ekonomi (Stockholm 1942).
— Närings- och födoämneslära jämte hemvårdslära med materiallära, hemmets och yrkets hygien och hemmets ekonomi (Stockholm, 1952).
Boring, Edwin Garrigues, Langfeld,Sidney, Herbert & Weld, Harry Porter (eds), Foundations of Psychology (New York & London [1948]; 1962).
Fraser, Nancy, ”Struggle over Needs: Outline of a Socialist-Feminist Critical Theory of Late Capitalist Political Culture”, Unruly Practices: Power, Discourse and Gender in Contemporary Social Theory (Oxford, 1989).
Göransdotter, Maria, ”Möbleringsfrågan: Om synen på heminredning i 1930- och 1940-talens bostadsvaneundersökningar”, Historisk tidskrift 1999 (119).
Hansson, Tilda, Handbok i hushållets ekonomi (Stockholm, 1921).
—, Hushållslära: Lärobok i hushållets ekonomi och skötsel för högre flickskolor fortsättnings-, lärlings- o. lanthushållningsskolor m.fl., 3:e omarbetade uppl. (Stockholm, 1932).
—, Hushållslära: Lärobok i ekonomi, näringslära, födoämneslära, materiallära, hemvård och tvätt, 6:e uppl, (Stockholm, 1950).
http://www.kov.se/och/och1.htm 1998-12-15 15:14 och http://www.kov.se/lagar/ 1998-12-15 15:16.
Horowitz, Daniel, The Morality of Spending. Attitudes toward the Consumer Society in America, 1875-1940 (Baltimore & London, 1985).
Höög, Victoria, Upplysning utan förnuft: Begär och frihet host Thomas Hobbes, John Locke, David Hume och Montesquieu (Stockholm/Stehag, 1999).
Ilmonen, Kaj, Behov och civilisation ( Stockholm, 1985).
—, Behov bland punkare och byråkrater: Essäer från en konsumentforskares arbetsbord (Stockholm, 1984).
Johannisson, Karin, ”Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget”, Lychnos 1991.
Johansson, Ulla, Sparsamhetsfostran i 1900-talets obligatoriska svenska skolor (Umeå, 1988).
Malmqvist, Anita, Sparsamkeit und Geiz, Grosszügigkeit und Verschwendung. Etische Konzepte im Spiegel der Sprache (Umeå, 2000).
Ohlsson, Ragnar, Moral Based on Needs (Lanham & New York, 1995).
Olsson, Ulf, Drömmen om den hälsosamma medborgaren: Folkuppfostran och hälsoupplysning i folkhemmet (Stockholm1999).
Palmblad, Eva, Medicinen som samhällslära (Göteborg, 1989).
Platon. Staten. Samlade skrifter III (Lund, 1984).
Sandell, Rolf Gunnar, Att förstå konsumenten ( Stockholm, 1969).
Skogh, Göran & Samuelsson, Per, Konsumentpolitik (Stockholm, 1985).
SOU 1947:46 Familjeliv och hemarbete. Utredningen för hem- och familjefrågor (Stockholm, 1947).
SOU 1949:18 Kvalitetsforskning och konsumentupplysning: betänkande avgivet den 19 maj 1949 av 1946 årsutredning angående kvalitetsforskning och konsumentupplysning (Stockholm, 1949).
SOU 1961:3 Effektivare prisövervakning: betänkande avgivet av 1960 års prisövervakningskommitté (Stockholm, 1961).
SOU 1964:4 Effektivare konsumentupplysning: betänkande avgivet av Konsumentupplysningsutredningen (Stockholm, 1964).
SOU 1971:37 Konsumentpolitik, riktlinjer och organisation: betänkande avgivet av Konsumentutredningen (Stockholm, 1971).
SOU 1985:32 Hushållning för välfärd: Den framtida konsumentpolitikens inriktning: betänkande av Konsumentpolitiska kommittén (Stockholm, 1985).
Stedje, Astrid, ”Etiska koncept och mentala kulturer. En kontrastiv studie av ”rätt” och ”fel” beteende i olika kulturer”, in Ethische Konzepte und mentale Kulturen, ed. Mariann von Skog-Södersved (Umeå, 1997).
Wiggins, David, Needs, Values, Truth. Essays in the Philosophy of Value (Oxford, 1987).
Noter
[1] Platon. Staten. Samlade skrifter III, Lund 1984, 72f., 76ff.,122, 168-172, 233, 339f., 383.
[2] See Edwin Garrigues Boring & Herbert Sidney Langfeld & Harry Porter Weld (eds), Foundations of Psychology (New York & London [1948]; 1962); Rolf Gunnar Sandell, Att förstå konsumenten, Stockholm 1969; Kaj Ilmonen, Behov och civilisation ( Stockholm, 1985).;idem, Behov bland punkare och byråkrater: Essäer från en konsumentforskares arbetsbord(Stockholm, 1984);
Ragnar Ohlsson, Moral Based on Needs (Lanham & New York 1995); David Wiggins, Needs, Values, Truth. Essays in the Philosophy of Value(Oxford, 1987).
[3] Begäret diskuteras av flertalet filosofer från 1600-talet: Thomas Hobbes, Descartes, John Locke, den skotska upplysningen, Montesquieu, etc. See Victoria Höög, Upplysning utan förnuft: Begär och frihet host Thomas Hobbes, John Locke, David Hume och Montesquieu (StockholmStehag, 1999)
[4] Nancy Fraser,” Struggle over Needs: Outline of a Socialist-Feminist Critical Theory of Late Capitalist Political Culture”, idem, Unruly Practices: Power, Discourse and Gender in Contemporary Social Theory (Oxford, 1989).
[5] See Anita Malmqvist, Sparsamkeit und Geiz, Grosszügigkeit und Verschwendung. Etische Konzepte im Spiegel der Sprache (Umeå, 2000), 169-178; se also Astrid Stedje, ”Etiska koncept och mentala kulturer. En kontrastiv studie av ”rätt” och ”fel” beteende i olika kulturer”, in Ethische Konzepte und mentale Kulturen, ed. Mariann von Skog-Södersved (Umeå, 1997).
[6] För det amerikanska exemplet, se SOU 1947:46, 309-313. I den svenska hälsovårdsstadgan 19 juni 1919 sägs exempelvis att födan måste vara hälsosam. Även försäljning av förfalskade livsmedel och läkemedel blev tidigt belagd med straff. See SOU 1949:18, 61ff.
[7] Sju nya forskningsorgan inrättades under perioden 1942-45. Alla bidrog med standardiseringsförslag inom sitt respektive område. Det rörde sig om byggforskning, textilforskning, svensk konserveringsforskning, forskning kring skor, elektrisk forskning, träforskning och glasforskning. Se SOU 1949:18, Bilaga 1, 175-220.
[8] Se SOU 1947:46, 309-313; SOU 1961:3, 221-244.
[9] SOU 1947:46. Familjeliv och hemarbete. Utredningen för hem- och familjefrågor (Stockholm, 1947),
[10] Ibid., 26-31
[11] SOU 1971:37, 158.
[12] Konsumentpolitik riktlinjer och organisation, SOU 1971:37 (Stockholm, 1971).
[13] SOU 1964:4 Effektivare konsumentupplysning, Konsumentupplysningsutredningen, 25.
[14] Ibid., 40.
[15] SOU 1971:37, 216-223.
[16] SOU 1971:37, 13f; Se också Fride Antoni, Den värnlöse konsumenten (Stockholm, 1972), 98.
[17] Göran Skogh och Per Samuelsson, Konsumentpolitik (Stockholm, 1985), 119.
[18] SOU 1985:32, 66f.
[19] Hushållning för välfärd: Den framtida konsumentpolitikens inriktning. Betänkande av
Konsumentpolitiska kommittén, SOU 1985:32, 25-40.
[20] http://www.kov.se/och/och1.htm 1998-12-15 15:14 och http://www.kov.se/lagar/ 1998-12-15 15:16.
[21] Ernst Almquist, Allmän hälsovårslära med särskildt afseende på svenska förhållanden för läkare, medicine studerande, hälsovårdsmyndigheter, tekniker, m.fl. (Stockholm, 1897 Ernst Almquist, Om undervisning i hygien i de skandinaviska länderna (Stockholm, 1898);
[22] Daniel Horowitz, The Morality of Spending. Attitudes toward the Consumer Society in America, 1875-1940 (Baltimore & London, 1985).
[23] Karin Johannisson, ”Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget”, Lychnos 1991
[24] Ulla Johansson, Sparsamhetsfostran i 1900-talets obligatoriska svenska skolor Umeå, 1988).
[25] Se Gertrud Bergström, Gunhild Hulin & Ingeborg Schager, Närings- och födoämneslära jämte hemvårdslära med materiallära, hemmets och yrkets hygien och hemmets ekonomi (Stockholm 1942), idem, Närings- och födoämneslära jämte hemvårdslära med materiallära, hemmets och yrkets hygien och hemmets ekonomi (Stockholm, 1952); Tilda Hansson, Handbok i hushållets ekonomi (Stockholm, 1921); idem, Hushållslära: Lärobok i hushållets ekonomi och skötsel för högre flickskolor fortsättnings-, lärlings- o. lanthushållningsskolor m.fl., 3:e omarbetade uppl. (Stockholm, 1932); idem, Hushållslära: Lärobok i ekonomi, näringslära, födoämneslära, materiallära, hemvård och tvätt, 6:e uppl, (Stockholm, 1950).
[26] Peder Aléx, ”Begär eller hushållning: Om behovets historia”, in Förbjudna njutningar. Spår från konsumtionskulturens historia i Sverige, red. Peder Aléx & Johan Söderberg (Stockholm: Podium, 2001).
[27] Peder Aléx, Den rationella konsumenten: KF som folkuppfostrare 1899-1939 (Stockholm/Stehag, 1994). Se även Maria Göransdotter, ”Möbleringsfrågan: Om synen på heminredning i 1930- och 1940-talens bostadsvaneundersökningar”, Historisk tidskrift 1999 (119).
BOK och POLITIK 