En biografi om gamle Marx, från år1999, kan det vara intressant? Så tänkte jag när jag av en slump fick boken i min hand. Jag kan väl läsa ett kapitalet för att bilda mig en uppfattning?
Och se där, det fanns ett flyt i texten som påminde om Tristram Hunts Engelsbiografi som utkom för några år sedan.
Marx liv, inte hans texter, står i centrum. Det står tidigt klart att han är begåvad och talför. Redan som sjuttonåring börjar han år 1835 studera vid Bonns universitet. Där pluggar han juridik. En skolkamrat från Trier har en syster som Marx blir förtjust i och som med tiden blir hans fru: adelsdottern Johanna, Bertha, Julia, Jenny von Westphalen. Fadern sänder honom vidare till Berlin där filosofi blir huvudämnet.
I studentlivets diskussioner kan ingen undvika att förhålla sig till Hegel, som Marx naturligtvis läser in sig på. Men han är också ute i svängen och rumlar och tvingas ständigt be om pengar från sin far. Att leva för dagen utvecklas till en böjelse som han behåller under hela sitt liv.
Snart deltar Marx i de stora filosofiska striderna i Tyskland. Han träffar Engels och han radikaliseras. De ingår i ett större sammanhang där Hegel och Feuerbach diskuteras. Marx kommer fram till att Hegel måste omvärderas: ”Det är inte medvetandet som bestämmer livet, utan det är livet som bestämmer medvetandet.” Marx utvecklar en materialistisk filosofi som följer honom under livet.
Han disputerar år 1841. Därefter tvingas han att livnära sig som journalist och redaktör på en rad Kölnbaserade radikal-liberala dagstidningar som alla bevakas misstänksam av myndigheterna, men som samtidigt har en stor läsekrets som uppskattade Marx mångordiga utläggningar.
Vid denna tidpunkt kom Marx också att vistas i det radikala Paris. Men år 1845 tvingas Marx flytta från Paris och reser då till Belgien. Där kom han att ingå i Kommunisternas förbund och skrev med Engels på deras uppdrag spirituella – och kanske roliga – texten Kommunistiska manifestet.
När revolutionära vindar svepte över Europa våren 1848 ville de belgiska myndigheterna inte veta av Marx. Han häktades en kort tid, och åkte efter frisläppandet först till Paris och sedan till Köln. I Köln kunde Marx vara med att grunda tidningen Neue Rheinische Zeitung där han själv intog platsen som redaktör.
År 1849 blev Marx tvungen att fly landet och han flyttar med sin familj till England där han sedan lever resten av sitt liv under mestadels mycket knappa omständigheter.
Marx blir aldrig själv”lönearbetare”. Men han behöver pengar för sin egen räkning. Det blir i huvudsak Engels som får stå för Marx försörjning. Marx och Engels skriver brev till varandra, ibland flera gånger per dag, som sänds mellan Manchester och London. Marx återkommer i breven ständigt till sin dåliga ekonomi och med tiden dåliga hälsa och tigger mer eller mindre ekonomiskt stöd från Engels, som ändå gärna bidrar till Marx försörjning. Engels har ju pengar eftersom han äger en stor aktiepost i sin pappas industriföretag som han arbetar i.
Så utvecklas snabbt en mycket nära relation mellan Marx och Engels som även håller kontakt med andra radikaler runt om i Europa. Små grupper utan inflytande och ofta förföljda av respektive lands polisiära organisationer. I England är just ingen intresserade av de båda revolutionärerna. Det är först när det tyska socialdemokratiska partiet växer från 1880-talets slut som Marx tankegångar blir allmängods.
Då har han suttit på British Library nästan varje dag i syfte på att via forskning och tänkande frilägga fakta om kapitalismens framväxt och funktion som vederlägger de traditionella nationalekonomernas teorier – främst Smith och Ricardo. Kapitalet utkommer i en första upplagan 1867 men blir allmänt spridd först med Engels utgåva efter Marx död 1887.
I Wheens text framträder Marx som ett litet egensinnigt geni. Enormt beläst. God skribent. Fruktad debattör. Fullständigt oansvarig för sin egen försörjning, den tar hans vän Engels hand om, efter det att Marx föräldrar sagt definitivt nej till tiggarsonen. Och när han några enstaka gånger erhåller betalning för någon publikation så slösar han bort dem på goda viner och god mat, ståndaktiga möbler och kläder till sin fru som trots allt är av adlig börd och är i behov av att behålla sin stil. Eller till fester för sin besökare från kontinenten på besök i London, vilket självfallet kräver några lådor champagne.
Marx erhåller i rättvisans namn en viss ersättning för de artiklar som han regelbundet skriver i New York Tribune under många år. Men även här bidrar Engels rätt ofta, inte med pengar utan med idéer och färdiga texter till artiklarna som Marx publicerar i eget namn.
Wheen är överlag saklig och välinsatt. Vare sig arg på Marx, eller insmickrande, när han beskriver Marx teorier och politiska praktik. Tydligt inläst.
Det enda som jag riktigt saknar är en diskussion som kan förklara vad som bidrog till att Marx redan under 1840-talet betonade arbetarklassen i en tysk kontext där arbetarklassen i form av industriproletariat nästan inte alls existerade. Arbetarklassen i Tyskland växte fram flera årtionden senare. Arbetarna i samtidens socialistiska föreningar var i huvudsak yrkesmän som skulle ingå i ett skrå – som skomakare. Det hade också varit intressant med en förklaring till varför Kommunistiska Manifestet kunde bli en sådan stor succé bland Rhenlandets radikala liberaler. Kanske för att texten upplevdes som uppfriskande och inte heller sågs som ett hot, eftersom arbetarklassen inte riktigt fanns just där? Den fanns i Manchester och där läste ingen Marx, trots Engels fysiska närvaro.
Francis Wheen, Karl Marx. En biografi, pocket, 448s. Betyg 4 av 6.
BOK och POLITIK 