I dagens nummer av Dagens Nyheter (20 januari 2021) diskuterar personlighetsforskarna Anna Dåderman och Petri Kajonius hur våra personligheter formas. Det genetiska arvet spelar större roll än vad vi trott under en längre tid. En forskare som i alla fall försöker skriva populärvetenskapligt om forskningsrönen bakom sådana analyser är zoologen Patrik Lindenfors vid Stockholms universitet som även är knuten till Institutet för Framtidsstudier och Centrum för evolutionär kulturforskning i samma stad.
Lindenfors redogör i sin bok evolutionsforskningens nuvarande ståndpunkt – som dock befinner sig i ständig utveckling – utifrån en referenslista omfattande ca trehundra vetenskapliga publikationer inom ämnena zoologi, kognitions- och psykologiforskning samt filosofi.
I recensionsmagasinet Respons, som jag prenumererar på, hittade jag information om boken från recensenten Eli Göndör, disputerad i religionsvetenskap. Han tycker boken att boken är något snårig; lite svår att förstå. Boken kräver visserligen en viss tankemöda, men även jag kunde ta mig igenom den relativt obehindrat. Vissa passager krävde ändå omläsningar, vilket även en läsning av exempelvis Första Moseboken kräver för den ovana.
Lindenfors utgår från den mänskliga hjärnans evolution och dess bidrag till uppkomsten av ett självmedvetande. Liksom många andra forskare berör han också mänskliga känslor som alltid förmedlas via hjärnan. Evolutionärt har det varit bättre för människan och andra däggdjur att vara rädda och att fatta snabba beslut, även om de är felaktiga. Vi har, i likhet med andra däggdjur, lättare att bli rädda, arga och äcklade än att bli glada, nöjda och trygga. De sista tre egenskaperna är evolutionärt nyare. Om vi enbart talar om Homo Sapiens så uppkom förmodligen skvaller samtidigt som språket. Skvaller var bra sätt att koda sociala signaler inom en grupp. Genom den kodningen har Homo Sapiens utvecklat en teori om hur andra tänker och känner vilket ökar samarbetet inom en alltmer utvidgad grupp.
I huvudsak kan människans ”bestämmelse” eller arv enligt Lindenfors tolkning av forskningsläget sägas vara orsakade av:
1. Genetiska faktorer till 50 % innebärande att variationen för en viss specifik egenskap inom hela populationen till 50 % bestäms av gener. Utsagan grundas på ett längre resonemang där författaren redogör för tester och olika statistiska modeller. Han menar att denna utsaga är okontroversiell inom vetenskapssamhället.
2. Delade miljöfaktorer, exempelvis från familjen. Vi får enbart med oss en mindre del i vår person från denna faktor.
3. Icke-delade miljöfaktorer nästan 50 %. Skola, arbete, vänner, umgänge, etc.
Utifrån detta allmänna resonemang slår Lindenfors fast att ärvda gener bidrar till 50 % av alla uppmätta IQ-resultat och miljöfaktorer för resten. Detta har inneburit att resultaten av IQ-tester har blivit allt bättre över tid eftersom allt fler nås av allt mer fördjupad information genom allt högre generell kunskapsnivå i samhället. Detta bidrar samtidigt till en kulturell evolution i vid bemärkelse. Å andra sidan påverkar även fattigdom hjärnans utveckling negativt.
Även faktorer som personlighet och attityder påverkas i stor utsträckning av miljöfaktorer (utanför familjen): ”Vi ärver inte om vi ska ha en bra förmåga att fokusera eller en dålig”, som författaren säger, ”vi formeras av processer utanför vår kontroll.”
I ett perfekt samhälle, där alla får ta del av exakt samma kunskap i skola och andra områden som omfattas av icke-delade miljöfaktorer, skulle alla skillnader människor emellan förklaras med det genetiska arvet. Men detta är, påpekar Lindenfors, enbart ett tankeexperiment.
Utifrån Darwins teorier om slumpens roll (naturen väljer inte – det gör slumpen) och en skapande process där ett biologiskt minne utvecklas som leder till hela organismens vidare utveckling som kan vara en förbättring – ibland försämring – för organismen, konstaterar Lindenfors att hela naturen bär på nedärvda beteenden i vilket det finns inbäddat ett slags lärande. Även enkla encelliga organismer kan i experiment manipuleras i sitt beteende (genom ljus och elektricitet så att de rör sig antingen mot mörker eller mot ljus).
Rädsla och ilska är en betingning som finns utanför däggdjurens sfär och antas därför vara äldre än 70 miljoner år. Hjärnan reflekterar över känslan men det är osäkert om vi skrattar för att vi är glada eller om det egentligen är tvärtom: när vi skrattar skapas en känsla som vi benämner som glädje.
Allt detta handlar om något oreflekterat, en betingning, det sätt som merparten av djur använder sin hjärna till. Ibland kan det se ut som att djur lärt sig att använda verktyg, att de har ett medvetande. I själva verken tänker inte djur först för att sedan utveckla en metod för att exempelvis med hjälp av en sten eller en käpp få tillgång till mat. Djur lär sig komplexa sekvenser (som kan vara handlingar i fem steg) så att säga baklänges. De börjar med ett beteende som ger omedelbar belöning – att äta en öppnad nöt. Därefter kan de av en slump upptäcka att nöten kan öppnas när den kastas mot en sten. Därefter att ta en sten och slå på nöten. Därefter ytterligare steg. En sekvens etableras, helt genom associativ inlärning, men absolut inte genom resonemang, planering eller en initial förståelse för hur man öppnar en nöt. Den förståelsen existerar inte.
Homo Sapiens kan däremot iaktta hur någon i flocken lär sig något rätt avancerat och därefter omedelbart bete sig på detta sätt. Vi förstår indikerar att vi har ett medvetande. En apa kan använda en sten mot en nöt men förstår inte att stenen är ett verktyg som kan användas även för en stor mängd andra uppgifter och som därmed kan vara till stor fördel för apan. Den kan enbart använda stenen för att knäcka en nöt. Människan har därmed en förmåga till social inlärning som inte finns hos djur; de besitter enbart förmågan till betingning (associativ inlärning). Djurens minne försvinner ofta väldigt snabbt och de besitter därmed inte särskilt stor förmåga att utbyta information.
Författaren utgår i sina teoretiska resonemang från informationsinlärning; vi tar in information i termer av olika sekvenser. Hjärnan är i grunden en avancerad informationsbehandlingsenhet, tycks Lindenfors mena. Det som vi numera kallar medvetande och som förr benämndes som själ eller ande, verkar utgöra en funktion av denna informationsbehandling som under miljoner av år har utvecklats via sekvenshantering. Vad menas då med sekvenser? Om jag förstår det rätt utgör sekvenser ett sorts sätt att tänka i flera led; det kan handla om att vi i begynnelsen exempelvis använde ett ljud, låt säga dagens ljud för lejon, därefter ljudet för buske, därefter höjd, därefter springa. Ju fler sekvenser som vi hade att tillgå i vår information, genom ljud, desto lättare kunde vi förhålla oss till faror av olika slag. Sekvensinlärning var avgörande för vår förmåga att lära oss ett språk, att utveckla grammatik, dvs. abstrakt tänkande, samt för att kunna konstruera ord ur ord. Genom språkets utveckling får vi insyn i andras tänkande och vi kan även påverka andras tänkande med vårt eget tänkande.
Hela denna process tog ofantligt lång tid. Av vad jag förstått av andra evolutionsforskare är detta en process som var igångsatt för åtminstone två miljoner år sedan. Vår hjärna är ju egentligen utvecklad för att sortera sinnesintryck och för att röra sig i naturen. Abstrakta problem är något nytt. Ögat tar emot en mängd synintryck varje sekund utan att hjärnan blir utmattad; viktigt för vår vistelse i naturen. Idag bearbetar hjärnan mer information än någonsin, enbart via synintryck. När vi läser en mening erhåller hjärnan synintryck som utgör miljondelar av det vi erhåller i naturen, och kan därför ibland ha svårt att processa den till synes lilla information som meningen utgör.
Vår hjärna av idag är 1,2 liter stor och därmed tre gånger så stor som för sju miljoner år sedan. Hela ökningen av hjärnan har tillkommit de senaste två miljoner åren. Det äldsta stenverktyget användes för 2,6 miljoner år sedan. Ingen ytterligare utvecklig av verktyget gjordes förrän för 1,8 miljoner år sedan. Därefter kom en utveckling av stenverktyg för 100 000 år sedan. Hjärnan utvecklades alltså drastiskt men inte vår förmåga att utveckla våra stenverktyg. Varför utvecklades då människans hjärna? Förmodligen för att hantera en ökad socialitet inom större grupper och för ett behov av att utveckla interaktioner, dvs. språk. Den israeliska författaren Yuval Noah Harari talar i sin bok Sapiens om att människan gjorde ett kognitivt språng för 60 000 år sedan då förmågan av att bruka språket kompletterades med förmågan att skapa bilder och utsmyckningar; konst; dvs. ytterligare ett abstrakt tänkande. Detta var extremt krävande och krävde en större hjärna. Med språk fick vi möjlighet att lura andra, att övertala andra och att kontrollera information, allt nödvändig för att erhålla mat. Språkförmågan lär oss vad vi kan tänka och hur vi kan tänka.
Vår kulturella utveckling påbörjades enligt Lindenfors för kanske 200 000 år sedan. Homo Sapiens ser vi först senare och utvecklades först långsamt kanske därför att populationen var alldeles för gles/för liten. Kanske också för att vi inte levde så länge. Förmodligen inträdde döden då tidigt; vid trettioårsåldern. Någon gång för ca fyrtio tusen år sedan kan vi tänka oss att vi var tillräckligt utvecklade för att få tillstånd en tydlig kulturell evolution. Det är kanske därför Homo Sapiens blev mer finlemmad för 40 000 år sedan och vår hjärna faktiskt minskade i omfång för 20 000 år sedan. Vi hade satt igång en tydlig kulturell evolution där vi lärde av varandra, litade på varandra och därför klarade oss bättre.
Harari och Lindenfors är inte riktigt eniga vad gäller dateringen av den kulturella revolutionen. Det kommer nog nya inspel varje år från andra forskare i denna fråga.
Lindenfors menar att vårt tänkande utvecklats från något som han kallar en system1-process, innebärande automatiska tankeprocesser, till ett system2-tänkande med omfattande, genomtänka och medvetna tankeprocesser. Språket är med sina tankemoduler kopplat till system2-processen som hjälper oss att tänka, språket kanske rent av styr vårt tänkande som dock även är kopplat till kombinationer av vår uppfostran med inlärning av olika fakta (miljöfaktor, minst 50 procent), med utvecklade och invecklade tankeverktyg i vår hjärna och med utveckling av hjärnans algoritmer.
Lindenfors tänker sig att vi har ett självmedvetande som han knyter till vår förmåga till självbetraktelse, dvs. vår möjlighet att reflektera över smärta, att tänka på tänkande, samt att förstå intentioner och känslor hos andra individer. I självmedvetandet finns särskilda verktyg för ytterligare inlärning som talat språk, läsning i sig och det vi erhåller via läsning samt matematik. Allt dessa av hjärnans egenskaper utgör en produkt av en kulturell evolution baserad på vår språkförmåga och utvecklandet av ett system2-tänkande.
Dagens kulturella inlärning analyseras till en del som överföring av memer, ett slags språkligt virus som sprids utan bearbetning eller medvetet tänkande. Människan kan lätt blir ett värddjur för memer och kan därför ses som substrat för kulturell information (idéer, religioner, språkliga uttryck, etc.). Dessa memer kan utgöras av språkliga fraser och uttryck som oreflekterat används av ”flocken”. Hjärnan kodar dessa memer, denna kulturella kod, betydligt sämre än vad den tolkar synintryck. Vi kan bli fångade av ett tänkande – som uttrycks av många i gruppen – som styrs av ett antal memer. Ändå kan vår hjärna bryta sig loss från dessa memer/fraser för att själv utveckla nyheter; ”tänka själv”.
Vi kan därför se den övergripande kulturen som socialt konstruerat i likhet med normer. Med ett sådant system, där memer bestående av ord, fraser, meningar och idéer oreflekterat sprids, kan man hävda att människan inte har ett särdeles fritt val. Vi kan möjligtvis välja mellan ett fåtal alternativ (ofta två; dualism), men valet är inte fritt på det sättet att vi ens kan se den mångfald av de mängder av valmöjligheter som vi faktiskt har. Våra val, gruppens och samhällets val, är alltid starkt begränsade av den kulturella kontexten eller graden av kulturell evolution.
Lindensfors bok är intressant, men kräver viss tankemöda för gemene man, misstänker jag. En del resonemang hade vunnit på att tillföras ytterligare förklarande text. Jag saknas även en tydligare koppling till de diskussioner kring begreppet ”medvetande” som först inom andra discipliner, inte minst filosofi. Vad är enligt Lindenfors ett medvetande? Finns det överhuvudtaget? Är vår hjärna enbart en datorliknande organism? Är det så, som Lindenfors ibland tycks antyda, att vår Homo Sapiens i kulturen fortfarande i huvudsak är ett flockdjur utan större egen vilja? För min okunnighet hade en sådan koppling varit värdefull.
Patrik Lindenfors, Det kulturella djuret. Inbunden, 285 s. Betyg: 4 av 6.
BOK och POLITIK 