Numera har väl alla politiskt intresserade medborgare i någon utsträckning utvecklats till mer eller mindre väl renommerade politiska analytiker. Ofta med lika gott resultat som de helprofessionella politiska journalisterna i SVT, SR och de stora medierna.
Dessa har alla under minst ett halvår försökt spå i framtiden. Resultat? Ungefär samma som Stefan Löfven förutspådde redan under försommaren om den kommande regeringsbildningen. Vi har tre block och inget kommer att kunna få egen majoritet i riksdagen. Därför blir det en blocköverskridande regering utan SD.
Här är vi nu.
Det är lätt att tänka sig att det politiska dagsläget även sätter igång fantasier om framtida utvecklingsmöjligheter hos de partier som drömmer om den tid när de var stora och mäktiga. Jag tänker framför allt på Liberalerna och Centerpartiet.
Socialdemokraterna då? De måste först fundera på hur de ska bära sig åt för att locka tillbaka de som gått från S till vänstern och miljöpartiet, men också de tidigare kärnväljare som numera röstar på SD. Eftersom detta sammantaget är en rätt svår historia, lämnar jag det för nu (som tycks vara ett vedertaget uttryck).
En liberal strateg ser nog inte det osäkra politiska läget som ett problem. Tvärtom, det utgör en möjlighet.
För det första är inte längre Socialdemokraterna ett problem. S är visserligen det största partiet, men inte lika mäktigt och därmed inte heller lika farligt för en liberal, eftersom de har krympt under 30 procent. S kan kanske, har åtminstone en opinionsundersökning visat, krympa ner till 20 procent. Det är numera mest arga högermän – främst hos SD, en del inom M och KD och några inom C och L – som ser S som ett hot, dvs. som uppenbart hatar socialdemokraterna, eftersom de hatar all skatt och alla välfärdssystem som andra än de själva uppbär.
Socialdemokraterna är alltså inte ett lika stort problem som tidigare, tänker den liberala partistrategen.
För det andra tänker den liberala strategen dagligen på Macron i Frankrike. Kan han så kan vi!
Det gäller då att tona ner dagspolitiken och i ställer i alla diskussioner föra in de liberala värderingarna, den liberala ideologin och något om det liberala styrelseskicket. Att skapa entusiasm med vänlig framtoning, prat om personlig frihet och positiva förändringar kombinerat med en vänlig tydlighet om allas lika möjligheter inom ramen för vårt skolsystem och betoning på lika behandling inför laget.
Globalisering bör tonas ner, tänker partistrategen, men internationalisering ska däremot nämnas ofta, alltid på ett positivt sätt. Varför ska vi vara så negativa till samarbeten i Europa? Var positivt istället, se möjligheterna! Deppa inte så mycket, var lite glad ibland!
-”Och ligg lågt i regeringsfrågan ett tag”, tänker partistrategen.
Hanka dig fram. Kanske hamnar mitt parti i regeringen vid något tillfälle.
-”So far, so good”, men det är inte regeringsfrågan som bör stå i centrum för vårt tankearbete.
Det viktigaste nu är, att alla inte har fattat det?, att smida planer för att roffa åt sig andra partiers röster. Och det behöver vi verkligen, tänker partistrategen i L som C.
Det gick bra att samarbeta med Moderaterna under de Reinfeldts och Borgs ledning. Då hade M kontroll på partiets galenpannor.
Nu har galenpannorna redan börjat strömma över till SD, där de äntligen får ondgöra sig över ”såsseriet”, PK-Sverige och främlingarna. Hösta partiledningen är OK, tänker strategen, men de besitter inte tillräckligt mycket med auktoritet för att kunna kontrollera partiets argsinta röster.
”Med smart liberal politik med en subtil udd riktad mot moderaternas högersväng, kan vi i bästa fall kapa åt oss tio procentenheter av M.” Det finns ju ändå även riktiga liberaler inom moderaternas väljarkår. Kanske kan vi till och med om ett antal år locka till oss Borg, eller någon annan gammal M-höjdare?
Och när partistrategens tankar ändå flödar fritt tänker hon att det nog också går att locka över två eller tre procentenheter från KD till det liberala alternativet. Hos KD finns ju ändå även samvetsömkande kristna som inte tycker om förekomsten av en stor gruppering av extrem höger inom svensk politik.
Vid närmare tanke, funderar strategen, så kan vi kanske även plocka fem till tio procentenheter från Socialdemokraterna.
-”Vi håller upp den socialliberala fanan betydligt tydligare och tonar ner skattesänkningar något.” Vi visar hur vi kan samarbeta i kommunerna och vi ska nog inte låta så arga när vi pratar; vid närmare eftertanke, inte heller alltid så självsäkra.
Nu tar strategen en kopp kaffe och summerar sitt tankearbete:
L och C ökar sammantaget nästa eller nästnästa val från 14 till 34 procent. Moderaterna tar tillbaka en del av rösterna som gått till SD och får 14 procent. KD går bakåt och socialdemokraterna lyckas inte heller med valet.
Tydliga liberaler med tydlig socialliberal framtoning utgör nu helt plötsligt ett av de dominerande blocket. Med sin styrkeposition kan de antingen regera tillsammans med S eller med den gamla alliansen; men i så fall med utgångspunkt från en stark socialliberal politik, inte en konservativ sådan.
Allt ser, so far, bra ut, tänker strategen. Men hur fasen ska det gå till?
Alltså, först glider vi igenom den här mandatperioden, tänker hon. Vi får improvisera under tiden som vi sätter strategin.
Men sen alltså, får vi ge järnet i samband med EU-valet. Då har vi chans att profilera oss! Kanske kan till och med Macron kampanja för oss i Sverige? Eller så.
Men den viktiga fajten, den liberala skinnömsningen, kommer inför nästa val! För detta krävs en karismatisk partiledning som överraskar väljarna med att driva nya viktiga frågor.
Allt låter ju bra, tänker partistrategen förnöjt, men hur får vi tag i en ny partiledare?
-”Jag ser inte någon ens i horisonten.”
BOK och POLITIK 