”Växande inkomstklyftor ökar de sociala spänningarna i Sverige.”

Rubriken står att finna i recensionstidskriften Respons novembernummer 2019.

Vad betyder detta? En del krönikörer samt i röster i sociala medier tolkar det som att de lägsta inkomsterna har minskat de senaste tjugo till trettio åren. Andra tolkar det i första hand som att inkomsterna över tid i högre grad ökar hos höginkomsttagare vilket orsakat ökade löneskillnaderna.

Tidningen Respons skribent förtydligar rubriken med ett antal utsagor som kanske inte uppmärksammas av alla läsare:

• ” I skuggan av efterkrigstidens starka ekonomiska tillväxt har inkomstskillnaderna ökat sedan 1980-talet.”

• ”Utvecklingen kan värderas på olika sätt eftersom även svenska låginkomsttagare har fått högre löner.”

• ”Framför allt är det kapitalinkomsterna som har ökat.”

• ” I internationellt perspektiv är också inkomstskillnaderna i Sverige relativt modesta och fattigdomen fortfarande låg.”

För att själv försöka förstå vad som hänt har jag gjort en mycket lättviktig undersökning genom att läsa några källor som finns tillgängliga för alla på webben. Jag har säkert feltolkat något (eller åtskilligt); påpeka gärna detta.

Lägligt nog så presenterades i slutet av 2019 Huvudbetänkande av Långtidsutredningen (SOU 2019:65) som rimligtvis bör ges en stor tyngd i denna diskussion, med tanke på utredningen ägnar största delen av sitt utrymme just till frågan om inkomstskillnader.

Vad säger Långtidsutredningen? Kortfattat sammanfattar utredningen de befintliga inkomstskillnaderna med följande iakttagelser:

• Inkomstskillnaderna har ökat över tid.

• Toppinkomsterna har ökat framför allt med anledning av att kapitalintäkterna kontinuerligt ökar. Det handlar till stor del om en ökning av värdet på bostadsrättslägenheter och småhus samt självfallet på värdestigningar för finansiella tillgångar.

• Ökningen av inkomster i lägre inkomstskikt ökar långsammare än medianinkomsten. Detta har sin förklaring i att fler inom de lägsta inkomstskikten uppbär olika typer av offentliga bidrag, dvs. inte lön från arbete. ”Transfereringar”, det vill säga olika stödåtgärder från kommun och stat, räknas enbart upp utifrån inflationen/prisutvecklingen, och fastställs i bestämda fasta belopp allt eftersom. Däremot har lönerna för alla lönearbetande ökat och dessutom mer än inflationen, vilket bidragit till ökade löneskillnader mellan de som har och de som inte har arbete. År 2018 var det totala antalet med något slag av försörjningsstöd 772 275 helårspersoner, vilket motsvarar 13,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder (SCB). I bästa fall räknas deras årsinkomst upp i enlighet med inflationen, men ökningen är – till skillnad från de som uppbär lön – aldrig större än inflationen.

• Vissa ersättningsnivåer på bidrag har dessutom sänkts och att vi har ett jobbskatteavdrag som har givit fördelar enbart för de med högre inkomster.

• För att förklara den övergripande statistiken som visar på ökade inkomstskillnader måste man även observera att vi har att ta hänsyn till ett ökat antal invandrare med mycket liten inkomst samt ett antal individer utan gymnasieutbildning som har svårt att ta sig ut på arbetsmarknaden.

• Den viktigaste förklaringen till att hushåll har låga inkomster är alltså att de har svag anknytning till arbetsmarknaden. Med högre sysselsättningsgrad minskar av den anledningen inkomstskillnaderna.

Delar av en växande inkomstklyftan beror alltså delvis på att alla som uppbär försörjningsstöd halkar efter de som uppbär lön. Det har varit en medveten politik från den borgerliga alliansen att skattelättnader för de arbetande och strängare krav alla med försörjningsstöd ska ge incitament till/alternativt tvinga in fler från den sista gruppen i arbete. Möjligtvis har det lyckats till någon mindre del. Satsningen har i alla fall kostat samhället ca 250 miljarder kronor, så mycket har skatterna sänkts de senaste 25 åren. (Tidskrift Arena). Statens budget minskades för år 2019 med ytterligare 20 miljarder kronor på initiativ av högeralliansen.

Långtidsutredningen har använt sig av Ginikoefficienten som analysmodell. Med en Ginikoefficient avses en ekonomiskt måttenhet på ojämlikheten, till exempel i inkomstfördelning, hos en hel befolkning. Måttet bygger på hur inkomsterna är fördelade i en viss population. Ginikoefficienten har ett värde mellan noll (0) och hundra procent (1). 0 innebär att alla individer har exakt lika stora tillgångar (dvs total jämlikhet) medan 1 innebär total ojämlikhet.

I Sverige har Ginikoefficienten har ökat från 0,23 år 1995 till 0,32 år 2017. Trots det säger Långtidsutredningen att Sverige har bland de lägsta löneskillnaderna inom OECD, vilket beror på att vi har starka kollektivavtal och betydligt mindre utbildningsskillnader än i andra länder.

Det som sticker ut är att löner och – i första hand ­- tillväxt av förmögenhet hos de 10 % procent med högsta intäkter, växer betydligt snabbare än bland den övriga befolkningen. Framför allt hos gruppen bestående av 1 % med högsta inkomster. Inom gruppen bestående av 10 % med högst inkomst ingår bland annat alla läkare, många chefer inom kommun, landsting och stat, alla professorer samt rätt många övriga forskare och lärare på universiteten. Om en arbetsgivare har ett flertal yrkesgrupper med olika kompetenser och med olika fackföreningar och om ”märket”, dvs. nivån på löneökningarna för arbetsgivaren sammantaget är 2,5 % under ett år, ökar ofrånkomligt löneskillnaderna över tid. Den som uppbär en månadslön på 30 tkr erhåller 750 kr i löneökning, medan den som tjänar 90 tkr erhåller det tredubbla 2 250 kr. Liknande påslag år efter år. Så det existerar självklart stora löneskillnader på arbetsmarknaden också och därför är progressiv beskattning en positiv åtgärd. Många som har höga inkomster kan faktiskt inte arbeta mer för sin inkomst; för dessa kan lägre skatt på inkomster inte alls ge utrymme till större arbetsinsatser. Däremot ger lägre skatt en möjlighet till fler skattefinansierade weekendsemestrar i olika huvudstäder och vinterskidorter.

Förmögenheterna diskuteras nedan. Först vill jag kort se om det förekommit några löneminskningar i absolut eller relativ bemärkelser de senaste tjugofem åren.

Om vi ser till alla som uppbär lön så har vi haft en kontinuerlig reallöneökningarna sedan 1995, med undantag av 2011. Reallöneökningar per år efter 1995 har varit 3,3 procent, sammantaget nära 50 %. De flesta som har uppburit lön har alltså fått en förbättrad ekonom med nära 50 % procent, under förutsättning att man inte relativt sett till löneutvecklingen har ökat utgifterna ännu mer. Reallöneökningen i Sverige är starkare än i EU och även än i Tyskland. (Avtalsverket)

Jag har i ett reallöneindex, som börjar med 100 i början av 1960-talet, sett att indexet uppnått 169 året 1995, och därefter ökat till 278,5 år 2018. Vi talar nu om alla löner i Sverige. Naturligtvis skiljer det därför mellan olika individer, beroende om man fått vara frisk, fått behålla arbete, fått ett sämre eller bättre (mer betalt) arbete, etc. Men generellt har reallönerna för de flesta med lön ökat. Inkomstskillnaden har som vi sett också ökat, framför allt beroende på att förmögenheterna växer.

Det mesta tyder alltså på att löntagare har fått dels högre lön, dels reallöneökningar genom att vi som konsumenter köper varor som relativt blir allt billigare, eftersom de tillverkas i låglöneländer.

Idag (2018) är ligger den svenska medianlönen, den absolut mittpunkten i en lista med alla löner, på 30 900 kr. Genomsnittslönen för samma år är något högre: 34 600 kr. Den lägsta lönen år 2018 var ingångslönen för en vuxen inom detaljhandeln, 21 814 kr. Detta kan jämföras med minimilöner  för vuxna i England och Frankrike  som var 16 100 kr eller i Tyskland där den var 16 440 kr. Den lagstiftade minimilönen för personer över 25 år i England är för närvarande £8.21 per timme.

Några preliminära slutsatser om löneutvecklingen i Sverige

Helt säkert finns en rad källor och uppgifter som jag inte har läst. Min lilla undersökning visar att de som har arbete har fått se reallöneökningar sedan 1995, dvs. förbättringar av sin levnadsstandard. Detta kan förklaras med att lönen har ökat, men även av andra faktorer. Den främsta är att priserna stigit mindre än lönerna. Globaliseringen bidrar till detta, vi köper allt billigare varor tillverkade i låglöneländer utanför Europa. En annan historia är att allas vår jakt efter billiga varor dels har lett till butiksdöd, dels till att upp till 400-500 miljoner kineser och anställda i andra länder har gått från fattigdom välbärgad medelklass under ca 15 års tid. Vi har även länge haft ett lågt ränteläge, vilket bidragit till att vi i extrem hög grad historiskt sett lånar billigt på banken för vårt boende och för vår konsumtion.

Det som mig överraskar mig är att så många under längre tid har stått utanför arbetsmarknaden och som därför med tiden har hamnat alltmer efter den stora gruppen lönearbetande. De straffas extra genom att stöd kan tidsbegränsas och av olika spärrar som successivt leder till sämre villkor för dem med stora behov. Jag är absolut ingen expert inom detta område, men om över en halv miljon individer relativt halkar efter den majoritet av befolkningen som har möjlighet att heltidsarbeta och därför känner att villkoren kontinuerligt försämras, medan en majoritet i riksdagen tycker att sämre villkor för denna grupp är en bra ”symbolpolitik” som stimulerar till en ”arbetslinje”, då kan jag förstå den starka frustration som väldigt många bär på. Om jag fick bestämma skulle jag föreslå en garanterad  inkomstnivå för de som ofrivilligt har hamnat utanför arbetsmarknaden, som dock måste vara lägre än lägsta ingångslönen på arbetsmarknaden, men absolut högre än befintliga stödsystem idag.

Förmögensutvecklingen

Enligt Långtidsutredningen var år 2017 medelinkomster av kapital i Sverige 2 750 000 kr, en stor ökning från år 1995 då den var den 400 000 kr. I själva verket beror en stor del av de växande inkomstklyftorna i Sverige på ökade kapitalinkomster, framför allt inom Stockholms- och Göteborgsregionerna. Dels kommer kapitalinkomsterna från ägande av aktier och värdepapper, men för de  flesta handlar det om att äga bostäder. Dessa ökade kapitalinkomster har inte realiserats i någon större omfattning i termer av att vinster tagits ut (få har sålt den dyra bostaden för att flytta in i en hyreslägenhet).  Men för alla med växande kapital öppnas en rad andra möjligheter i livet som är stängda för de utan kapital.

Slutsatsen stämmer rätt väl överens om de teser som Thomas Pikkety fört fram i boken Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Jag har inte läst den tusensidiga boken, enbart Jesper Roines korta sammanfattning från år 2014. Men kanske är det någon av er som läst hela boken och som kan säga något mer utförligt om den?

Mycket kort visar Pikkety att kapitalinkomster över tid alltid stiger betydligt mer än löner. Även bland de extremt och närmast omoraliskt välavlönade topparna inom den internationella och främst amerikanska företagsvärlden är det oftast inte deras lön som bidrar till inkomstgapet gentemot de tio procent som tjänar minst i samhället; det är den årliga ökningen av deras kapitalinkomster.

Kapitalavkastningen har enligt Pikkety alltid varit större än tillväxten i samhället. Vid tillväxtperiod sedan början av 1800-talet ökar kapitalavkastningen betydligt mera än tillväxten och orsakar därmed tilltagande ojämlikhet. Historiskt har kapitalavkastningen över stora delar av världen varit 6-7 gånger större än tillväxten. Om tillväxten legat på 3 %, har alltså kapitaltillväxten stigit mellan 18-21 %. Enbart stora katastrofer som de två världskrigen har tillfälligtvis minskat kapitaltillväxten.

Idag är kapitalavkastningen lägre än 6-7 gånger samhällets tillväxt. Jag kan inte hitta Pikettys formel för kapitaltillväxt i dagens samhälle; enbart mitt bedrägliga minne är formeln idag att kapitalet växer 3-5 gånger tillväxten. Om den är tre gånger så stor som tillväxten, som de senaste åren legat runt 2 %, får vi en automatisk kapitalavkastning per år för olika grupperingar enligt följande:

Kapital 1: Fastighetsbestånd och aktier en miljard ger (2*3)*1 miljard kronor= 60 miljoner kr. Om du är en god kapitalist kan du utan större uppoffringar då driva ett bokförlag, eller egen tidskrift, eller köpa konst/vara konstmecenat. Allt detta är självfallet positivt. Jag skulle själv göra det med en sådan förmögenhet.

Kapital 2: Bostadsrätt i Stockholms innerstad 8 miljoner kr ger (2*3)*8 mkr=480 tkr i värdeökning

Kapital3: Småhus i Umeå 3 mkr ger (2*3)*3 mkr=180 tkr i värdeökning

För de tvåhundra rikaste i värden, de som äger mer än hälften av alla kapitaltillgångar, blir värdeökningen ofattbar. Låt säga att du (som kan vara delägare i Amazon) har ett kapital omfattande 500 miljarder i USA och att tillväxten där är 3 %. På ett år ökar historiskt sett ditt kapital med 3*3*500 miljarder= 45 miljarder.

Inom parentes: Allt detta vilar på att vi tror på pengar. Pengars värde i form av sedlar existerar inte i absolut bemärkelse. När vi inte tror på sedlarnas värde upphör pengarnas värde. David Graeber skriver i Skuld: De första 5000 åren att pengar är en abstrakt måttenhet som i ett bokföringssystem identifierar en skuld. Ett mynt eller en sedel utgör i realiteten en skuldförbindelse. Någon är skyldig dig något; ett signerat pappersdokument visar detta. Denna skuldsedel kan sedan vandra runt som en tillgång; du säljer den till någon i utbyte av varor. Värdet på en valutaenhet är inte ett mått på värdet hos ett föremål, utan ett mått på tilliten till andra människor. Värdet förändras med sjunkande tillit; med  sjunkande tro på ett företag, en vara, en framtid. Helt plötsligt har vi kraftig inflation och sjunkande börser. Vart tar pengarna vägen när börsen plötsligt kraftig sjunker? De försvinner, helt och hållet, i tomma intet! Eftersom de enbart utgör en abstrakt måttenhet.

Det är alltså ägande av kapital som i huvudsak driver på ökade inkomstskillnader. Kapitalet kan se olika ut, men även din bostadsrätt eller ditt hus utgör ett kapital (dock inte i marxistisk bemärkelse; en annan fråga). Ju mer kapital du besitter, desto större förmögenhetsökning erhåller du över tid jämfört med det som har tillgång till litet eller inget kapital. Om kapitalet dessutom tillåts ärvas genereras kapitaltillväxten över generationerna så att kommande generationer per automatik blir allt rikare.

Den sneda fördelningen av kapital i Sverige uppmärksammas numera regelbundet av nationalekonomer och av OECD. Bland de enklaste åtgärderna som regelbundet förslås för att minska de generiskt ökade förmögenhetsskillnaderna ingår förmögenhetsskatt samt avskaffande av statens skattesubventioner av lån: det som vi kallar ränteavdrag. Ibland diskuteras även arvsskatt, något som många andra länder har. Däremot tror inte ens Piketty att en kraftig skatt mot den rikaste procenten eller promillen kan vara framgångsrik i ett enskilt land, eftersom kapitalet i all huvudsak rör sig över nationsgränserna. För en sådan skatt krävs internationella överenskommelser. Detta gäller inte enbart bankernas kapital utan finanssektorn i stort. Den franske mentalitetshistorikern Ferdinand Braudel skriver i sin massiva studie Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid att bankerna redan under 1400-talet var internationella och förflyttade sig över landgränser när den lokala fursten lade sig i bankens affärer. Detta vid en tidpunkt när bankerna fysiskt måste hantera stora mängder silver. Idag hanterar bankerna i princip inga pengar i fysisk bemärkelse; till minst 95 % handlar det enbart om skapade pengar i ett bokföringssystem. Banken kan flytta till annat land och fortsätta sin kreditgivning.

Många debattörer menar att vi högre grad måste belöna arbetsinsatser och i lägre grad vinster inom kapitalmarknaden. Det existerar extrema mängder kapital som inte alls används produktivt; exempel på det är hus och lägenheter i europeiska och amerikanska storstäder som köps för hundratals miljoner kronor och därefter står helt oanvända. De utgör enbart en investering som säljs med god vinst efter ett antal år.

I Sverige kunde detta innebära att vi minskar arbetsgivaravgifterna med kanske 15 % och därmed gör det billigare att anställa arbetskraft. Skatter på fastigheter kompenserar (till en del?) skattebortfallen. Min utopiska tanke, som aldrig kommer att genomföras, är att skatten också tar hänsyn till en boendekvot: antalet mantalsskrivna i fastigheten i relation till boendeyta. Arvskatt i någon mån bör vi också klara av.

En skatteväxling äger rum . Det blir sammantaget billigare för alla företagare att anställa personal. rum Skattebortfallen från arbetsgivaravgiften täcks av ökade skatt på kapital, där alla med något ägande som bokförs i deklarationerna får bidra.

Därefter återstår vad vi ska göra med räntesubventionerna. År 2027 kommer räntesubventionerna att kosta staten 65 miljarder per år, läser jag i Dina pengar (25.6 2018). Har vi råd med det? Då kan vi använda den resursen på annat sätt.

Då avskaffar vi det så kallade ränteavdraget. Dock: Inga politiska partier vill ta i denna fråga som kommer att växa en orkan av ilska bland de välbärgade i främst Stockholm och Göteborg.

Mitt radikala förslag är att räntesubventionerna/avdragen helt avskaffas. Istället införs ett grundavdrag på minst 120 000 kr för alla som taxerar. ROT och RUT avskaffas samtidigt och ersätts med det nya grundavdraget som ger betydligt fler möjlighet att nyttja de tjänster som de anser vara behövligt. Det blir upp till varje familj att avgöra om man vill använda det nya generösa grundavdraget till att bo stort (men betala hela räntan själva), eller anlita städare eller byggare med stöd av det ökade grundavdraget. Avdrag för resor och konstiga utgifter i samband med inkomst förvärvande bör dessutom  avskaffas i samband med införandet av ett generöst grundavdrag. Vi får själva i högre grad stå för vad vi önskar göra. För alla de utan ränteutgifter och kostnader för städning och bygg, för alla de som bor i hyresrätter, etc., ökar realinkomsten rejält med den minskade skatten som avdraget innebär.

Vi har nu ett förenklad skattesystem med mindre skatt för arbete, mer skatt på kapital och ett mer rättvist system för grundavdrag som i högre grad än tidigare gynnar låginkomsttagare jämfört med höginkomsttagare som idag är de mest gynnade gällande räntesubventionerna.

Ett problem (tillika en fördel för många) som återstår att analysera är de låga räntorna och bankernas utlåningspolicy.

Problemet orsakas av att bankerna sällan lånar ut till de i befolkningen som helt saknar tillgångar. Har du tillräckligt med tillgångar får du låna exempelvis till en liten bostadsrätt. Därefter kan du göra bostadskarriär, eftersom den årliga värdeökningen på fastigheten i de flesta fall  kommer att vara högre än de årliga utgifterna för lånet. Efter en tid, kanske tio eller tjugo år, kan du realisera en vinst på bostaden. Kanske väljer du att (idag) skattefritt föra över delar av vinsten på dina barn, som då själva kan inleda en bostadskarriär.

Men åtskilliga, kanske miljoner invånare i Sverige, har inte möjlighet till detta. Inom exempelvis stora inlandsområden lånar få banker ut för byggande av nya bostäder, eftersom bostadspriserna över tid sjunker där. Om det kostar 1 mkr att bygga ett hus på en ort där äldre hus säljs för 400 tkr, är det en dålig  för banken. Pengar skapas inte med detta, de försvinner.

Inget annat än en stor orättvisa som orsakas av marknaden; av den logik som styr bankerna som lever i symbios med marknaden.

Varför lånar inte bankerna ut pengar till alla behövande? Det kan till en del förklaras av att bankerna i princip inte har några pengar. Pengar som abstrakt begrepp existerar knappt i den finansiella världen. Pengar skapas av banken direkt och dagligen, som Andreas Cervanka visar i sin bok Vad gör en bank. Detta kräver att du besitter en viss kreditvärdighet, har några hundratusen sparade eller ärvda, kommer till banken och frågar om lån till en bostadsrätt som kostar tre miljoner kronor. Banken gör en bedömning och skriver därefter ut lånet. Pengar skapas av banken just i detta ögonblick. De värderar bostadsrätten du önskar köpa och skriver upp fastighetens värde som en tillgång som kan värderas till en större summa än det lån som de just beviljat. Lånet utför både en skuld för dig och en likaledes stor skuld i bankens bokföring. Samtidigt utgör skulden även en tillgång i bankens bokföring i form av en fordran (du har pantat lånet i banken i form av bostadsrättens marknadsvärde). Pengar finns omedelbart som siffror i ditt bankkonto. Några kontanter behövs aldrig.

För de med större kapital kombinerat med höga löner är aldrig dyr konsumtion – dyra båtar, dyra hus, dyra bilar, dyra resor – omöjlig. Oftast kan de betala delar av den dyra konsumtionen med sin lön. Men varför ska de göra det?

De är enligt banken säkra kunder, de har tillgång till ett stort realiserbart kapital. De får därför lätt låna tjugo miljoner kronor med lägre ränta än låntagare med låga inkomster. Räntorna ligger nära 1 % så du kan ju avsätta en miljon av lånet till köp av aktier som stiger i värde och betalar räntekostnaden. Dessutom betalar staten 30 % av dina ränteutgifter. Ett år senare behöver du kanske två miljoner till. Inga problem! Du köper en lite större segelbåt. Det kostar dig inte särskilt mycket, tycker du. ”Låga räntor och ränteavdrag”, tänker du.

Vi kan säga att samhället i detta fall subventionerar en överdådig konsumtion av boende, resor och dyra vanor för ett litet antal medborgare. Om enbart lönerna fått bestämma, hade de i alla fall haft det mycket bra, men inte bott så extravagant, inte haft lika dyra bilar och båtar, inte rest lika mycket, inte kastat bort lika mycket på dyra kläder som de inte hinner använda.

Låga räntor är givetvis bra för de flesta låntagarna. Men de driver också på en ökad konsumtion som inte direkt utgör den typ av beteende som framtiden kräver. Men ränteavdrag kan som sagt avskaffas, det kan vi väl vara överens om, även om vi inte är experter på finanspolitik.

Ränteavdrag, låga räntor och tillgångar till förmögenheter, bidrar till ge de som har mer än nog ännu mer.  De som inte har, tenderar att ställas utanför samhällets utveckling.

Klyftorna ökar. Samhället dras successivt isär. Lönerna kan i någon mån driva på den utvecklingen. Men det är kapitalinkomsternas sneda fördelning som tydligast utgör problemet med ökade inkomstskillnader och ökade klyftor i samhället. Aktiv skattepolitik och samhälleliga prioriteringar kan till stor del avhjälpa problemen.