När sommaren går mot sitt slut sitter jag i stugan och har plötsligt inte något intressant att läsa. Jag tittar genom böckerna jag förvarar där, och ögonen fastnar vid B. Travens olästa bokserie om ett indianuppror i Mexiko; böckerna skrevs mellan 1931 och 1940. De är tydligen inköpta på en rea , kanske år 1974. Fem kr. står det skrivet med blyerts på baksidan av de inbundna böckerna. Eftersom jag alltid intog indianrollen i sommarlekarna mellan fem och tio års ålder, passar det kanske att äntligen ta sig an Travens böcker, fyrtiofem år efter mina inköp.
Först försöker jag ta reda på vem B. Traven är. Det är svårt. Man tror sig veta att han var identisk med en tysk anarkist och rådsocialist, förmodligen född i Polen, som kom att kalla sig Ret Marut och som deltog vid upprättandet av Bayerska rådsrepubliken i München 1919. Den krossades snaret av vita frikårer. Traven lyckades dock fly under ett tumult och undgick därmed att bli arkebuserad efter rättegången mot honom år 1922. Han gick under jorden och kom så småningom via London till Mexiko.
Traven var bosatt i Mexiko under namnet Traven Torsvan sedan sommaren 1924. Kanske hade han kontakt med den anarko-syndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW (Industrial Workers of the World) i USA. Hans erfarenheter av förtrycket av indianer som man utläser i hans bokserie, måste rimligen vara förvärvade på plats. Bokseriens återgivande av extrem konkretion är knappast möjligt att åstadkomma enbart via läsfrukter av andras erfarenheter.
Serien handlar om den yttersta grymma behandling av indianerna som förekom under Porfirio Díaz, ”Porfiriatet” diktatur från ca 1884. Under Díaz diktatur försämrades levnadsvillkoren för de stora massorna och under 1900-talets första år inträffade av den anledningen en rad mindre uppror och väpnade aktioner utförda av olika revolutionära grupper. Under revolutionen i Mexiko 1910-1917 förblev Chiapas i stort sett opåverkad av den. En anledning till det var att gränserna skyddades av den så kallade Tvättbjörnsarmén (EjercitoMapache), en reaktionär styrka som godsägarna organiserade. förtrycket av indianerna kunde fortsätta , trots revolutionen i övriga Mexiko. Vi kan anta att det var just detta som Traven skildrade.
Travens bokserie utspelas sålunda i Chiapas och vi följer indianerna på olika orter som Tuxtla, Hucutsin, Tapachula.
Bokserien består av sex böcker – Kärran; Diktatur; Marschen till Caobans rike; Djungelnatt; De hängdas revolution; Djungelgeneralen – omfattande i stort drygt 300 sidor per bok, sammantaget 3 000 sidor. Alla böcker har mycket korta kapitel och böckernas omfång verkar vara noggrant komponerade.
Böckerna saknar definitivt inte drama och tragik. Men kanske lyser ändå fiktivt berättande med sin frånvaro i alla beskrivningar av vardagslivet; det det är lätt att erhålla en känsla av att böcker mer utgör en summering av författarens djupa personliga erfarenheter av indianernas vardagsliv och deras sociala förhållanden än ett fritt berättande. I handlingen, som bärs upp av ett handfull namngivna personer, både peoner och ladiner, framträder tydligt författarens syfte med sin serie; att ge en noggrann etnologisk och sociologisk beskrivning av indianernas liv, liksom av det sociala system som skapar förtrycket mot indianerna. Till det också förtrycket inom indianernas eget själsliv, vilket innebär att de accepterar det historiskt betingade och i grunden internaliserade förtrycket som naturgivet.
I den första boken beskrivs just detta förtryck. Varje detalj i geografin, naturen och kulturen beskrivs noggrant. Hur människor rör sig, vilka kläder de har på sig, husens utseende och inredning, hur olika individer tänker och pratar, naturens skiftningar när någon går den steniga stigen till nästa by, vad stadens olika hantverkare och handlare arbetar med och tänker om varandra; en konkret beskrivning av den materialitet som omger alla inblandade i boken och dagligen och stundligen påverkar dem, ibland förmedlat med stöd av författarens egna små inskjutna analyser av skeendet.
Alla människor är fria, påstås det i diktatorns vokabulär, den officiella ideologin. Och detta upprepas ständigt av varenda patron och borgmästare, av varje polis. Du är fri att gå, var så god, du kan göra som du vill, säger godsägaren till indianen.
Men indianen odlar en lite plätt på godsherrens jord som kan vara ett par eller tio mil i omkrets. För detta betalar indianen arrende. Indianen behöver också inhandla vissa varor som enbart kan köpas i godsägarens lilla butik. Varan är betydligt dyrare där än i staden som indianen besöker kanske en gång per år. Allt skrivs upp av godsägaren, indianen handlar på kredit eller lånar pengar för något som absolut behövs; kanske ett bröllop eller en begravning. När indianen dör går skulden över till nästkommande generation. Ingen är någonsin skuldfri eller förstår ens hur stor skulden är eftersom ingen riktigt kan räkna, och kan därför inte heller lämna sin position i samhället. Om inte skulden betalas, vilket är omöjligt, hämtas man av polis. Kostnaden för denna hämtning hamnar på indianens skuldbörda som han just försökte fly från.
Gregorio är en av de indianer vi följer i första boken. Han skriver kontrakt med en agent för tillfälliga arbetare i en monteria, exempelvis en arbetsplats som utför bomullsplockning under två år. Han har handlat i orten inför avfärd till monterian. Den som värvat Gregorio skriver hans namn på en lista och ”Gregorio raspar efter sitt namn ner ett par streck som namnteckning. Han hade därmed tagit på sig en skuld uppgående till etthundratrettiofem pesos. Med en lön av tjugofem centavos om dagen betydde det femhundrafyrtiofyra arbetsdagar. Varje skjorta, som han under kontraktstiden kunde bli tvungen att köpa i bolagets tiend, varje paket tobak, varje basthatt, varje filt blev, så länge det gamla kontot inte var avarbetat, uppskrivet på ett nytt konto. När den ursprungliga skulden efter femhundrafyrtiofem dagar äntligen var slutbetald, började han arbeta av det nya konto, som genom ofrånkomliga inköp, som han företagit under de femhundrafyrtiofem dagarna, blivit större än det ursprungliga kontot, som stod upptecknat i kontraktet. Han fick inte lämna monterian så länge han häftade i skuld om den så bara uppgick till tio centavos, till bolaget.”
Den underordnade, peonen, tittar aldrig ladinos i ansiktet, pratar tyst, säger helst ”ja, signor”, beredda att få ett slag i ansiktet om något uttryck av fräckhet eller egen vilja skulle upptäckas av patrón. Nästan inga indianer kan läsa eller skriva, därmed inte heller riktigt räkna, vilket innebär att de inte inser hur skuldsatta och därmed ofria som de är. Och varför ska en indian kunna läsa och skriva? Onödigt i ett samhälle som författaren beskriver: ”En indian skilde sig enligt den åsikt, som rådde under diktaturen, från ett djur endast genom att han kunde tala. Han hade varken mänskliga rättigheter eller någon mänsklig själ.”
I första boken beskrivs också indianernas interna moralsystem som definieras av egna traditioner gällande heder, ära, bristande respekt för lagen men desto större respekt för stammens regelsystem. Traven kommenterar att ”en indian, som begått en förbrytelse, försöker liksom varje annan människa att fly, innan han blir gripen. Men har han en gång blivit fasttagen, finner han sig i sitt öde med en likgiltighet som är obegriplig för en europé. Han försöker varken fly eller försvara sig… Det händer att han säger -Jag kände ett oemotståndligt begär att mörda någon och därför slog jag ihjäl honom.”
Författarens sympatier för löslig organisation framträder tydligt när han beskriver de olika indianstammarnas organisering. Framför allt vid valet av hövding som görs varje år, något att tänka på för européerna, skriver författaren, och inte minst marxisterna. Dessutom får den som väljs till hövding utstå förnedrande ritualer som ska påminna hövdingen om att han är underställd alla andra medlemmar i indianstammen.
När den lilla byns borgmästare uppfinner på alltför många skattar i syfte att berika sig själv, vilket han tycker att han kan göra eftersom inte en enda indian kan tolka ens en bokstav, slutar det med att ett antal för byn okända unga indianer uppenbarar sig vid den ritual där den nya hövdingen ska väljas. Helst plötsligt, mitt i ritualen, rusar de snabbt fram och hackar sönder borgmästaren och hans familj med sina machetes som alla indianer alltid bär på, allt inför ögonen på alla församlade. Därefter avlägsnar de sig snabbt. Inom ett dygn, innan rapporten om morden hunnit fram till närmast större samhälle men något slag av polisiär styrka, har alla män i byn flytt ut i skogen där de håller sig till dess faran är över.
I bok två träder Andreu, kanske tio år gammal, fram som huvudperson. Andreu ”säljs” av sin far till en handlare som får använda Andreu som betalning för en skuld. Andreu får aldrig betalt för sitt arbete men måste betala för alla varor som han behöver, en ny skjorta, nya byxor, nya sandaler, vilket innebär att hans skuld med tiden växter till ”sin” herre. Men eftersom Andreu kommer att handha en del mindre affärstransaktioner ges han möjlighet att både lära sig läsa och skriva. Patrón ser att han på det sättet kan tjäna lite mer pengar då omsättningen ökar. Andreu lär sig på köpet att räkna. Hans pappa kunde lägga ihop siffror upp till tio, men Andreu börjar förstå hur stora summor konstrueras, kan läggas till eller dras bort. Räknandet med stora tal utvecklar hans abstrakta tänkandet, något som Traven fascinerande utvecklar i boken. Detta befriar Andreus tankevärld och han erhåller en insikt om att kunskap, som kan hämtas i bibliotek, kan utgöra makt.
Patrón förlorar en dag i kortspel och Andreu får gå som ägo till en köpman som driver handel mellan ett flertal städer. Andreu blir en carreteron, en oxdrivare, som leder olika karavaner med oxar som transporterar varor över bergskammar, kärr, slätter, i kanske tre till fyra veckor innan de är fram vid en destination. Läsaren får i boken reda på allt vi kan behöva veta om handel, oxars beteende, oxkärrans delar, olika, andra nödvändiga redskap, mathållning för oxar och människor, etc. Han träffar vid en resa sin kära som han ger namnet Stjärna Lilla. De ska med tiden, tänker Andreu, gifta sig, skaffa en markbit och leva som fria peoner. Någon gång, men först måste han tjäna rikligt med pengar. Till sin kära förmedlar han sina erfarenheter av sina nya kunskaper: ”Du förstår Estrellita, en som kan skriva och läsa är inte så lätt att lura med kontrakt, med skuldkonton och regeringsförordningar. Om peonerna på fincorna kunde läsa och räkna skulle finqueron inte kunna hålla dem i slaveri och sälja dem efter eget gottfinnande.”
Skulden hänger som ett oxok över alla inblandade, även i denna bok. För att leva måste de flesta erhålla ett förskott för sitt kommande arbete. Arbetar man noggrant och snabbt som oxförare kan man tjäna något extra på det arbetet. Men förskottet som du erhåller för arbetet är egentligen en skuld och med det kan du mycket sällan gå din väg.
När Andreu kommer till en stad vid den största årliga kyrkohögtiden, pågår marknaden för fullt i staden. Han besöker kyrkan men har enbart vaga begrepp om vad ceremonierna framför helgonen går ut på och förstår inte ett enda ord av det som sägs i kyrkan. Kyrkan utgör i själva verket en del av kommersen utanför den: ”På de översta trappstegen intill dörren stod i hopträngda vid borden de köpmän som sålde invigda och oinvigda vaxljus helgonbilder, bönelappar, amuletter, kors, radband, silverhjärtan, små händer, ben, åsnor, hästar, kor och ögon. Strax vid ingången inne i kyrkan blev borden flera. Här i kyrkan stod de uppställda kring väggarna. Inne i kyrkan var det en årsmarknad som var lika omfattande som den på torget utanför.” Kyrkans roll synes vara att hålla indianerna på plats.
I bok tre möter Andreu vid den lokala marknaden Celso. Han har gjort sin tjänst som ”slav” i en monteria under två år och tjänat ihop de pengar som behövs för att fadern till en grannflicka i hans hemtrakt efter erhållen brudpeng ska godkänna bröllopet. Bröllopet måste hållas innan flickan fyller aderton år, mycket snart, annars gifts hon bort till någon annan. På vägen hem blir Celso rånad på sina förtjänade pengar av tre capatazer, sådana som arbetar med att värva arbetskraft till monterior. Celso drabbas skam när han kommer till byn, han har inte tillräckligt med pengar för bröllopet och inte heller förmår han sig att berätta om det skamfulla rånet för sina föräldrar. Han har hamnat utanför byn. Det finns inget annat alternativ för honom än att för evigt lämna byn och hela sin gamla gemenskap och återvända till det hårda arbetet i monterian. Hans liv är inte nu värt något alls och därför räds han inte heller det omänskliga i arbetet som väntar i monterian.
Boken beskriver utförligt capatazernas position, dessa otrevliga slavjägare som jagar nya arbetskontrakt hos desperata människor. Oftast börjar de med att bjuda män utan hopp på sprit. Efterhand erbjuds i vackra ord ett arbetskontrakt. Capatazer, liktydigt med uppsyningsmän, pådrivare och straffverkställare beskrivs i ett större sammanhang: ”Det finns så gott om människor som inte älskar någonting högre än att på något sätt plåga och tyrannisera andra människor att staterna kan välja ut de mest användbara som med vällust tar tjänst och låter sig användas som underofficerare, fångknektar, bödlar, tortyrdrängar, polisspioner, politiska viliganter, sedlighetsfanatiker. Monarkistiska, kapitalistiska, fascistiska och kommunistiska diktaturer skulle inte kunna existera, om inte en del människor hade en vällustig drift att tyrannisera de övriga människorna, att plåga dem och med våld hamra in idéer och doktriner i huvudet på dem.”
Marschen mot caobans rike, mahognyns rike, pågår under nästan en månad, allt längre in i djungeln, med slag och brutalitet mot det arbetsfolk som har värvats, men också med en grym olycka som drabbar en capataz. Celso verkar veta något om olyckan. Eller är det ett mord? Celso skrattar bara. Spekulationer!
I den fjärde boken följer vi arbetet och vardagslivet på La Armonia, en av de många monterior där mahogny utvinns. Arbetet äger rum i en blöt och våt djungel med ofantliga mängder av insekter, kräldjur och däggdjur som allt noggrant beskrivs. Arbetarna sover på marken, stiger upp tidigt på natten för att hinna med så mycket arbete som möjligt innan hettan kommer framåt dagen. Efter en matpaus mitt på dagen arbetar de vidare fram till mörkrets inbrott, därefter samma mat som till lunchen, en brödskiva med lite chili och kanske något grönt, kanske har någon fångat en orm som kan stekas. De som inte klarar av betinget två ton Caboa i veckan, som huggs ner och skalas av till fyrkantiga avlånga stamma med en machete, skrivs upp till veckans fiesta, som inte är något annat än offentlig prygel och tortyr. Men ingen får dock dö på fiestan, då förloras viktig arbetskraft.
Huvudpersonerna kan emellanåt viskande prata med varandra. De önskar död åt alla som driver dem i arbetet. Några helt fria män är också värvade och de bemöts först med misstänksamhet av dem som tvingats in i arbetet. Efterhand framgår det att de flytt från tortyr och fängelsevistelser på grund av oppositionen mot diktaturen. En har arbetat som lärare och en har varit militär. Läraren som ges titeln Professorn och Andreu fantiserar om att de någon gång i framtiden ska kunna starta skolor där indianer lär sig läsa och skriva, kanske till och med ett universitet för indianer. Då kommer det att kasta av sig sitt slaveriliv!
Någonstans i mörkret visslar någon en enkel melodi och sjunger även en text om att det kommer att gå illa för de som plågar arbetarna. Celso tillfrågas men säger inget till sina vänner. Hoppet börjar spira hos indianerna när de ser att capatazerna vacklar.
I den näst sista boken, De hängdas revolution, får monterian nya ägare och arbetsbetinget drivs upp ytterligare. De som inte uppfyller betinget straffas än hårdare Fiestan ersätts av hängning; arbetaren eller arbetarna hissas upp i träd som fästs vid olika kroppsdelar och får hänga i träden ett par, tre timmar innan de tas ner. Skräcken för den smärta som hängningen åstadkommer tänks driva var och en till det yttersta i arbetet, till att man hellre arbetar ihjäl sig än att bli utsatt för den fruktansvärda smärtan.
Av misstag dödas en av de grymmaste capatazerna och de nya ägarna beslutas sig för att statuera exempel. Ett antal indianer hängs upp i träd enligt den nya bestraffningsmodellen. Under tiden hinner Professorn, Andreu men framför allt Celso kort prata med varandra. Celso säger att det är dag för handling. Redan i natt. De andra håller med. I tystnad samlas stora delar av arbetskraften alltmedan ägarna festar tillsammans med sin capatazer, som de brukar göra varje kväll. Celso håller ett kort brandtal med innebörden – de eller vi – vem ska överleva?! Vi måste göra upp med bödlarna. Tyst rör sig stora delar av indianerna upp mot den pågående festen som regelbundet äger rum. Några kommer nära byggnaden. Ingen tar notis av dem, eller kan göra det, indianer har ju ingen egen vilja, de är bara skygga arbetsdjur vars enda uppgift är att skörda träd. Indianen är alltid underdånig och tyst. Indianen är och har alltid varit alltid rädd Patrón. Professorn tar kraft och talar med stark stämma till ägarna att det är slut på förtrycket. Ingen tar på allvar fasta på vad han säger, men huvudägaren försöker med stöd av sin auktoritet tillbakavisa Professorn. Allt fler av indianerna har under tiden kommit nära huset. Huvudägaren drar sin revolver och indianerna störta fram mot honom. Skott avlossas utan att annat än skada någon indian. På en kort stund översvämmas husets alla vrår av indianer som hackar sönder alla i huset med sin nyvässade machetes. Alla skjutvapen erövras. Order går ut att alla papper av något slag ska samlas in. Papper är synonymt med skuldförbindelser. En bål görs upp, alla papper bränns. Därefter avtågar indianerna till bolagets by, bebodd av handelsmän som driver små butiker som försörjer alla boendes behov. Handelsmännen har alltid, säger de nu, tyckt att monteriets ägare har behandlat indianerna illa. Budskapet imponerar på några av indianerna men inte på Celso. En alltmer upphetsad stämning leder till att alla handelsmän och deras familjer också hackas ihjäl, alla vapen beslagtas liksom alla varor som kan behövas. Alla papper som hittas kastas på elden.
Därefter är det dags för uppbrott, men först sänds bud till alla kända monterier i närheten om att det är dags att göra uppror.
Efter någon vecka börjar indianer från de övriga monterierna anlända efter uträttat arbete. Inga ägare existerar längre. Det inte särskilt genomtänkta upproret skildras grymt och sakligt. Det där var inte nån särskilt trevlig handling, tänker jag. Mina indianer från barndomen är mycket snällare.
I den sjätte boken fullföljer indianerna, som nu uppgår till kanske femhundra personer med ett tjugotal vapen, sin viktigaste tanke. Vi ska göra revolution! Vi tågar ut ur djungeln och sprider revolutionen mot diktatorn till alla håll och kanter! Även om det kostar oss alla livet! För varje seger får vi tillgång till ytterligare vapen och ytterligare revolutionärer kommer att strömma till! Ingen kan vara emot detta utom diktaturens tjänare!
Till vad ska då revolutionen leda? För peonen till jord och frihet, endast till frihet och jord. All slippa vara styrd av någon, att helt och hållet klara sig själv, att styra sin färd efter egen vilja men i nära samarbete med sina närmaste. Det är vad indianerna i revolten drivs av. Därför krävs det ett utplånande av alla godsägare, och andra, med sina skuldsedlar som står i vägen för denna dröm, om jord och frihet.
Nu är det Professorn och hans två kamrater, varav en tjänstgjort som militär, som tar kommandot. Färden genom djungel beskrivs ingående; en strapatsrik färd för femhundra personer där flera dukar under. När de efter en månad når slätten tar de paus och sänder ut spejare. De hittar efter ett tag ett gods som verkar vara besatt med kanske hundra soldater. Egendomen intas på kvällen, inga skott avlossas av indianerna som använder sina machetes för att avliva alla som de hittar. En stor mängd vapen erhålls. Truppen avtågar och vilar ut på vägen. Gods ”befrias” och snart tågar truppen mot en dalgång som leder mot en stad som de tänker inta.
Men framför dem har en större militär styrka samlats för att förinta indianarmén. En strid mellan delar av armen och indianerna utbryter, som till slut indianerna vinner. Stora förluster har gjorts. En stor mängd vapen har erövrats men upprorsmännen är uttröttade och de kvarvarande indianerna söker vila vandrar vidare mot annat håll, åt djungeln till. Där de hittar en obebodd och mycket bördig trakt där de slår sig ner för att vila ut. Ett år går, de lever gott på eget arbete på en fantastisk jord och diskuterar vidare steg för att sprida revolutionen. Andreus och Celsus som en gång ständigt drömde om att gifta sig med sin kära, verkar ha utplånats sina personliga drömmar under det hårda arbetet i monterian och i den efterföljande euforin som revolten skapat.
En dag dyker en ensam person upp vid den plats som indianerna odlat upp. Professorn predikar för honom att hans grupp av indianer ska föra revolutionen vidare runt hela landet. Främlingen, själv en lärare som fördrivits, meddelar då att diktatorn redan är störtad. Istället har en rad småpåvar dykt upp, lokala eller regionala. Ingen samordning har skett mellan de olika upprorsmakarna och småpåvarna. Diktatorn orsakade under sin levnad terror och efter sin död kaos. Diktatorn gav aldrig någon tillfälle till självständigt politiskt tänkande. Därför skriker alla och envar, efter diktatorns död, på sitt alldeles eget ställe, med var sin egen melodi, och lyssnar inte på någon från annat ort.
Revoltens resultat? Ett antal indianer har med egen kraft skapat en oas för sig själva där de kan bruka sin egen jord utan inblandning från stat eller myndighet. Personliga drömmar om lycka och kärlek har fått stå tillbaka i kampen mot ett grymt slaveri, ideologiskt förpackad med vackert men falskt tal om fri vilja och fria val.
Det är självfallet författaren, Traven, som guidar läsaren genom det myllrande faktaurvalet. Vi tvingas lita till Travens urval av faktabeskrivningar men jag tvekar sällan att han, i likhet med en fast filmkamera, hyfsat rättvist gestaltar verkliga individers liv och händelser mycket rättvist. Men ibland och oftast i de första böckerna lägger Traven ut sin ideologiska matta; en väv med trådar från något som är frihetlig, syndikalistisk, kanske anarkistiskt, ibland en liberal ton. Hans ständigt infogade förklaringar och ståndpunkter i det skeende han i övrigt beskriver stör inte särskilt mycket; läsaren kan lätt bortse från dem om läsaren så önskar.
Bokserien är med andra ord i högsta grad fortfarande läsvärd för dem som kan stå ut med av att handlingen skrivs fram av författaren som liksom uppifrån tolkar ett skeende och den mylla som orsakar skeendet; inte av de gestaltande huvudpersonernas ordrika dialoger eller djupa känsloliv.
*
Travens bokserier ger åtminstone ett trovärdigt sken av att återspegla en äkthetskänsla; som om han själv deltagit i en forskningsexpedition i områden (Chiapas) under flera år innan han började skriva böckerna som du utgör hans forskningsresultat. Kanske är det så, men kanske skildrar han enbart de rester av kolonialism som var så vanligt förekommande och starkt närvarande vid denna tidpunkt.
Vi behöver enbart tänka på den engelska kolonialismens följder, något som exempelvis Mike Davis beskriver i sin bok Svält och kolonialism. Här beskrivs de engelska åtgärderna i Indien, som då var en del av Storbritannien, i samband med svältkatastroferna 1876-79 och 1896-1902. Nutida beräkningar ger vid handeln att upp till ca 10 miljoner indier dog i med anledning av svälten 1876-1879 och uppemot 19 miljoner indier dog under svältkatastrofen 1896-1902. Miljoner dog på grund av politiska åtgärder bland de styrande i Indien, men ytterst av regeringen i London. Indien var ju en del av Storbritannien.
Torka orsakade svältepidemierna. Men ris- och veteproduktioner hade gett rikliga skördar i många distrikt i Bengalen under flera år. Det hade varit möjligt att sända nödhjälp till områden som drabbats av missväxt med transporter på järnväg. Stora delar av den skörden exporterades istället till England. Anledningen till det? När det blev brist på spannmål hjälpte telegrafen till att åstadkomma en prispress uppåt, en spekulation, som britterna inte på något vis ville hindra. Priskontroll gick emot deras kolartro på att den fria marknaden kunde lösa alla problem. Det hade Adam Smith slagit fast. 1876 exporterades 757 ton till Storbritannien, 1877 1 409 ton och 1878 420 ton. Högre priser innebar alltså mycket stor export av spannmål 1877, eftersom få i Indien hade råd att köpa dyra livsmedel och att den brittiska regeringen i Indien inte ville stödköpa spannmål. Den brittiska centralregeringen i Indien motsatte sig dessutom kraftfullt alla påtryckningar om att lagra spannmål i Indien. Genom officiella dekret hade Indien i likhet med Irland blivit en laboratorium där miljoner människor förvandlades till en insats i ett ideologiskt spel där den andra motpolen bestod av en dogmatisk tro på att den allsmäktiga marknaden skulle förmås övervinna ”knapphetens besvärligheter.” Den indiska centralregeringens lord Lytton motiverade genom sin socialdarwinistiska övertygelse och i enlighet med Malthus teorier att orsaken till svälten kunde förklaras av att den indiska befolkningen ”har en tendens att föröka sig fortare än de livsmedel som den odlar upp i jorden.”
Visserligen bekämpade britterna svältpolitiken. Men hur? Genom att sätta miljoner indier i arbete och betala dem en minimal lön. Den lönen var i första skedet tydligen för stor. Vice-guvernören för Bengalen, Richard Temple, gavs fullständiga befogenheter att komma tillrätta med de skenande utgifterna för Indien pga. stödåtgärder mot svälten, som tycktes äventyra finansieringen av den planerade invasionen av Afghanistan vid samma tidpunkt. Han fick allvarlig kritik från London för att han låtit ”nivån på de löner som betalades vid beredskapsarbetena bestämmas av arbetarnas dagliga matbehov och de kallande livsmedelspriserna på marknaden istället för av de belopp som myndigheterna hade råd att betala för ändamålet.” Det var inte ”myndigheternas plikt att hålla dem vid liv.” Temple skar då ned ransonerna för de manliga grovarbetarna, som han betecknade som ”en skola full av uppstudsiga barn”, till ett halvt kilo ris per dag, motsvarande 1 667 kalorier. Detta trots att arbetarna enligt andra utsagor inte var något annat än ”föga mer än vandrande skelett.” Männen skulle arbeta med tungt arbete under hela dagarna. En lag mot välgörenhetsdonationer genomfördes också vid samma tidpunkt. Efter några månader var det vanligt att fullvuxna män inte vägde mer än trettio kilo. Omfattande strejker och protester inleddes mot britternas nödhjälpsarbeten, men slogs ner. Protesterna fick Temple att utbrista i ordern att ”stå fast” mot alla eftergifter till ”sammanslutningar av arbetsfolk med ondskefulla eller egennyttiga syften”.
*
Traven hade med andra ord med all säkerhet material att ösa ur som konkret gav uttryck för ett omfattande förakt för fattiga människors livssituation och liv. Det var kanske det som han önskade skilda i sin författargärning. Att han förmodligen drevs av ett sådant perspektiv behöver inte alls betyda att han sakligt sett hade fel, att det han beskrev enbart var en ideologiskt betingad berättelse. Det kan lika sannolikt – eller hellre – vara så att betraktelserna av livets orättvisor tvingade honom att inta sin rätt ogenomtänkta ideologiska ståndpunkt.
*
I läsningen av Travens böcker funderar jag mycket på hans till synes empirisk hållning till materialet. Han verkar ha samlat på sig en rad fakta genom läsning och deltagande i de allra fattigastes vardagliga liv. Kanske bodde han också med dessa under längre perioder. Men samhällskritik kan också skildras från det andra hållet. En deduktiv hållning, att utgå från en logisk följd av antagna teoretiska förutsättningar, kan också ge en bild av ett samhälle. En sådan hållning, totalt motsatt Travens empiriska samhällskritik, har Ayn Rand i sin volym Och världen skälvde (1957: 1 200 sidor).
Rands analys av samhället tar sin utgångspunkt i filosofiska resonemang om moraliska och etiska ställningstaganden. Utifrån dessa skapar hon en berättelse om ett samhälle och hur det fungerar. Det är ett USA som beskrivs, men inte det framgångsrika USA efter andra världskriget med snabb välfärdstillväxt. Istället beskriver hon ett, kanske framtida, USA på dekis, där inget fungerar, där det råder resursbrist på malm, olja, stål, där transportnätet inte fungerar och där lönearbetarna är lata och odugliga på grund av statens omsorg om dem. I Folkrepubliken Europa är situationen än värre. Där är medborgarna förslavade i något slag av socialistiskt samhälle där medborgarna blivit förlamade av statens välfärd och därför försjunkit i fattigdom. Därför måste man nu arbeta fjorton timmar per dag och åstadkommer likväl ingenting.
Den filosofiska logik som författaren åberopar utgår från premissen att moral och rationalitet måste baseras på egenintresset, främst på viljan till vinst och driften att åstadkomma något inom produktion och handel. Äganderätten driver samhället framåt; allt annat bör underordnas den logiken. Rands samhällskritik- och analys utgår från den premissen, inte från sociologiska undersökningar eller historiska eller etnologiska djupdykningar. Rättigheter måste omsättas i verkligheten vilket författaren menar måste tolkas som att äganderätten i absolut mening alltid står över mänskliga rättigheter. Att sätta mänskliga rättigheter i centrum skulle leda till att icke-kompetens premieras i produktionen, något som är omänskligt. Begreppet ”mänskligt” inbegriper inte de ”eviga understödstagarna” dvs. ”ynkryggen, narren, drönaren, lögnaren, olycksfågeln, fegisen, bluffmakaren”, utan enbart ”hjälten, tänkaren, producenten, uppfinnaren, den starke, den målmedvetna, den renläriga”. En av huvudpersonerna säger till en ”naiv” storföretagare: ”ville du se den (en legering) använd av gnällande odågor som aldrig har gjort en ansträngning, som inte skulle duga att stoppa papper i kuvert men kräver inkomster som verkställande direktörer, som viljelöst flyter omkring från det ena misslyckandet till det andra och ..” så vidare i fem ytterligare rader. Inte ens något som produceras får egentligen användas av ”de odugliga”.
Det dekadenta USA, som måste förstöras i grunden för att kunna byggas upp igen, har drivits fram av en beskattningsröta som under alltför lång tid har spridits, av fackföreningar som skor sig tack vare enskilda företagares förmåga att ge dem uppehälle, av enskilda individers begär efter pengar hon inte kan förtjäna. Denna utveckling har styrts – inte av bankmän eller företagsstyrelser – utan av ”någon orakad människa från något av världens alla ölhak, av folk med plufsiga, illvilliga ansikten som predikade att dygden måste straffas för att den var en god dygd, att meningen med förmågan var att tjäna oförmågan, att människan inte hade rätt att existera annat än för andra skull…”.
Motsvarigheten till välgörenhet är rättvisa, menar Rand och fortsätter: Den starkes rättvisa ska alltid sättas i första hand, liksom den starkes drivkraft. Vi ska ha ett företagandet helt utan statlig inblandning, utan skatter.
Alla som önskar att staten bidrar till välfärd avfärdas kategoriskt av Rand. Skatt är av ondo, den enda som krävs i en stat är en skatt till våldsmonopolet som skyddar människors rättigheter: dvs. skyddar oss mot fysiskt våld. I övrigt är det människors egen strävan som ska försörja var och en efter denna person vilja. Typiskt är att när en tågolycka i en tunnel tar livet av alla i tåget så innebär det ingen riktig förlust. I sovkupé A, vagn 11, låg en professor i sociologi som lärde ut att individuell förmåga saknar betydelse. I vagn 3, koj 1 en äldre lärarinna, som använt sitt liv till att förvandla klass efter klass av försvarslösa barn till ömkliga fegisar genom att lära dem att majoritetens vilja är det som avgör och att de inte får stärka sina personligheter. Här finns också en affärsman som blivit ägare till ett företag med hjälp av statliga lån, en kvinnlig föreläsare som menade att hon hade rätt till transport på tåget oavsett vad järnvägsföretaget önskade, en kvinna med barn vars man var statsanställd med uppdrag att genomföra direktiv utan att bry sig om innehållet i dessa, en gråtmilt man, en ”liten neurotiker” som skrev billiga pjäser med socialt budskap där han infogade ”fega små oförskämdheter” som framställde alla affärsmän som skojare, en advokat som sagt att ”jag hittar ett sätt att klara mig under vilket politiskt system som helst” och ett antal andra som ingen kan tänkas sakna.
Huvudkapitlet utgörs av ett långt tal som motståndsledare John Galt håller med abstrakta diskussioner om moral, rättvisa, företagande, hjältar och framtiden utan de svaga. Ingen skulle orka lyssna på det talet, omfattande 110 sidor i boken.
*
Anledningen till att jag kommer ihåg Ayn Rands bok när jag läser B Traven är att böckerna utgör motpoler i ett till litterärt berättande. Rands tema vore möjligen intressant om hennes samhällsmodell knöts till Science Fiction eller någon närliggande, men inte när det, trots de mycket ringa kopplingarna till sinnevärlden, utger sig för att predika Sanningen; en sanning baserad på hennes egen i rationalitetens namn konstruerade idévärld. Det räcker kanske med en Platon och Rand är inte den personen.
Men båda författarna har faktiskt liknande eller överlappande uppfattningar om vad som är viktigt för individen. Indianen och monopolkapitalisten måste ges möjlighet att utöva sin egen potential, vara fri från förtryck, kunna ”bruka sin egen jord” som Traven säger. Alla måste ges friheten att välja. Den fattigaste måste erhålla sin jordplätt utan att skuldsättas, monopolkapitalismen måste för utlopp för sitt geni som av egen kraft sprutar fram nya innovationer. Rand verkar dock förakta alla fattiga och utsatta och dyrka eliten; ”geniet”. Traven vill däremot, för att ge utrymme åt de allra fattigaste, slavarna, de skuldsatta och eländiga, utplåna eliten och deras skuldebrev, just därför att han älskar det allra fattigaste. Är det någon som i sin berättelse liknar Jesus så är det Traven. Rand har skjutit Jesus.
Betyg: B Travens bokserie, (5p av 6p). Ayn Rand Och världen skälvde (1p av 6p)
BOK och POLITIK 