Korta notiser om relationen religion – utopi – politik

Jag hittar gamla föreläsningsmanus som jag i någon mån uppdaterar. 1700- och 1800-talets utopier lämnar jag i denna text.

De utopier vi möter genom historien kan i grova drag delas in i dels idéhistorisk intressanta, dvs. i tänkta eller konstruerade samhällen baserade på förnuft och rationalitet, dels de historiskt intressanta, dvs. praktiska utopiska försök. De tänkta utopierna har oftast härletts från en intellektuell elit, medan de praktiska försöken har iscensatts av bönder och hantverkare. En inspirationskälla för den intellektuella utopin har varit Platons bok där några lära män i tankevärlden och med förnuftets hjälp konstruerar en drömstat där alla människor förväntas leva ett lyckligt eller dygdigt liv.

För de folkliga praktiska utopierna har oftast olika delar av bibeln tjänat som inspiration och vi ska inledningsvis följa den inriktningen. Den styrs  ofta av drömmen om Edens lustgård, uttryck genom några folkliga iakttagelser:

• Den jordisk tillvaro utan förtryck ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman”.
• Att kunskapen inte skiljer människorna åt – inga dolda hemligheter människor emellan.
• Drömmen om egenskapsgemenskap.
• Att människa och Gud samarbetar i paradiset. Med syndafallet får vi straffet – hårt arbete. Vi måste eftersträva att återigen få ett arbete som inte utgör en plåga.
• I Paradiset är vi inte alienerade från varandra. Vi kan visa oss som vi är, något som i myten uttrycks med att Adam och Eva var nakna.

I den kristna – liksom i den judiska – traditionen finns även solidaritetstanken. Jesaja drömmer om ett fredligt samhälle: ”Då skola de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar” samt ”Då skola vargar bo ihop med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar och kalvar och unga lejon och gödboskap skola sämjas tillhopa och en liten gosse skall valla dem”.

Också Jesus vänder upp och ner, eller har ett klassperspektiv, på vår värld i sin berömda Bergspredikan. I Paulus Apokalyps talas om å ena sidan Vilddjuret; den romerska staten och å andra sidan skökan; penningbegäret, ocker och ekonomiskt förtryck. Men efter Vilddjurets undergång fängslas djävulen och Kristus rike upprättas.

För det första kristna, som verkade i en slags egendomsgemenskap som 1800-talssocialisterna ibland kallade urkommunism, hägrade tron på ett kommande Guds rike som förmodligen snart skulle realiseras. För den etablerade kyrkan från kanske femhundratalet försköts tidshorisonten betydligt.

Inom den tidiga kristna kyrkan fanns även en stark dualistisk strömning som anknöt till en gnostisk tradition. Gnostikernas viktigaste tes var att det kroppsliga och materiella representerade det onda, medan det andliga representerar det goda. Jesus kunde därför inte vara något annat än ren ande och den världsliga makten företrädde i det stora hela det onda. De gnostiska riktningarna utdefinierades under de första århundradena som kättare, men likväl levde traditionen kvar idémässigt och som mer eller mindre underjordiskt organiserade religiösa grupper.

Manikeisterna var en sådan rörelse. Mani var en babylonier (215–273) och det sägs att han besökte bland annat Indien och betraktade Buddha, Zarathustru och Jesus som sina föregångare. Hans tro var i grunden gnostisk, med inslag av kristendom. Det innebär att godheten står mot det onda, ljuset mot mörkret. Mörkret anfaller ljuset och ljusguden sänder då ut människan, som tyvärr besegras och berövas ljuset. Men då uppträder Jesus, frälser mänskligheten och räddar ljuset. När allt ljus frigjorts från materian förbränns världen.

Enligt Mani ska vi människor leva återhållsamt och vända oss bort från världen; mörkret. Det kan vara så att det första munkväsendet hade vissa förbindelser med manikeismen. Det kristna munkväsendets grundare – Antonius (f. 250 e.Kr) gick i lära hos en manikeist. Även Augustinus var från början manikeist.

Kring år 300 finns manikeismen i Spanien och år 1000 i Kina. Med senare korståg återkom läran till Västeuropa.

En intressantare grupp är då kanske paulicanerna (från 650) som säger att bara evangelierna och Paulus ord är sanna i Bibeln. Resten är påhittat av den onda Gud som skapat denna värld. Himmelens Gud är emot allt materiellt. Jesus är sänd för att rädda oss från mörkret/materialiteten och därmed hjälpa till att frälsa oss från det onda. Bysans beslutade att utrota riktningen på 800-talet, vilket föll sig naturligt eftersom den kristna rörelsen baserad i Konstantinopel alltmer hade kommit att förknippas med jordiska rikedomar. Men paulicanerna gav inte upp. Av den anledningen värvas de som soldater för att användas i uppdraget att tvångsomvända de hedniska bulgarerna. Men istället för att kämpa ner dem, fick de ett betydande ideologiskt inflytande över dem.

Med tiden uppstod så en ny avvikande kristen grupp just i Bulgarien; bogomiler. Bogomil var en bulgar som kring 900 blivit omvänd av ovanstående grupp. Men han hävdade att Guds förstfödde heter Satanael. Denne Satanael drevs dock ut ur himmelen pga. sin stolthet. Han skapade då, vilket han självklart kunde, en ny himmel och jord, samt Adam och Eva. Satanael själv samt Eva blev föräldrar till Kain, som därefter kom att stå för allt ont i världen. Den andra sonen som födds var Logos; dvs. Guds andre son. Logos och Satanael kan uttolkas som två söner och två sidor av Gud, där Satanael stod för ondskan/det jordiska och som dessutom som dödade Jesus.

Sekten var asketisk, emot äktenskap, fördömde intag av kött och vin, förkastade dopet och nattvarden. Sekten kom att ställa sig i stark opposition till den katolska kyrkan liksom emot all annan världslig makt. Tankegångarna överfördes till (alternativt liknad) de som senare katarer och albigenser kom att tillämpa i sin religionsutövning.

När vi kommer in i södra Europas 1100-tal och framöver, så uppstår en rad utopiskt inspirerade kristna grupperingar i områdena från norra Balkan, norra Italien, alperna och södra Frankrike.

Valdenser var en av rörelserna. Rörelsen uppstod i Frankrike där adelsmannen Waldo gav bort sin förmögenhet år 1175 för att istället predika fattigdom. Han översatte även Nya Testamentet till folkspråk, och organiserade en egen kyrka. Han förkastade både prästen och skärselden. Inte konstigt att han betraktades som en kättare av kyrkan. Valdenserna spred aktivt sin lära och kom i kontakt med en likasinnad rörelse som kom att få beteckningen katarer. Så sent som år 1488 förde katolska kyrkan ett korståg mot valdenserna. Rester av kyrkan existerar än idag.

Den rörelse som benämns som katarer och som har givit oss beteckningen kättare, har sitt ursprung delvis från bogomilerna, nu verksamma i Balkan och som korsriddarna etablerat viss kontakt med. Katarerna trodde liksom manikéerna på två olika gudar; ljusets och mörkrets gud.  De trodde liksom gnostikerna på en själavandring. Döden innebär enbart att själen byter boning, den flyttar in i en annan kropp. Med frälsningen bryter man detta eviga kretslopp. Eftersom det materiella är av ondo bekämpas bogomilerna världsliga riken och all rikedom; till den kretsen hör kyrkan. De förnekar förekomsten av en arvsynd och det enda sakrament som erkänns är dopet.

År 1208 inleds ett mindre korståg mot dem i södra Frankrike, och rörelsen krossades.

Albigenser utgör är helt enkelt en beteckning på katarer som sprids till staden Albi i Sydfrankrike, där de får stöd av de härskande. Området blev en bas för kättiska strömningar – en jämlik religion där fattiga stöddes – under lång tid.

Det var inte bara kättiska grupper som ville vänta upp och ner på den jordiska maktens villkor för att påskynda Guds rikes ankomst. Även inom den kristna kyrkan fanns grupper som önskade ett närmande till de ideal som Jesus målat upp i Bergspredikan, framför allt franciskanerorden med sitt fredliga budskap och fattigdomsideal.

I nära anslutning till det inflytande som kyrkan hade kunde en del fattiga och saktmodiga grupper under 1000-talet sprida rykten om en särskild och märkvärdig bok, Sibyllas bok, som sades visa en krigsmessias snart skulle visa sig för de fattiga. Då, i sista stund, skulle världen räddas undan ondskans förtappelse. Allt i enlighet med Uppenbarelseboken.

Strömningen fick vissa betydande konsekvenser när de återkommande korstågen sattes igång från 1096. Det var inte enbart riddarhärar som kom att samlas. Även de fattiga försökte dra iväg till Jerusalem, till och med före riddarhären. I själva verket sattes en rad korståg igång bland de fattiga, ibland riktade mot judar, andra gånger, som i ”fåraherdarnas” korståg 1251 som samlade tusentals av de lägre skikten, mot prästerna. De fattigas korståg utvecklades snabbt till ett socialt hot mot kyrkan och (andra) jordägare. I fåraherdarnas korståg förekom ständig under, vilket bevisade att Gud stödde denna rörelse. Sociala mönster kastades om: alla kunde gifta och skilja sig som de önskade och man mördade präster eftersom det var rätt att göra uppror mot kyrkan. Korstågsliknande rörelser riktades även mot handeln i städerna: lyx och överflöd var ju enligt Uppenbarelseboken ett tecken på Antikrist.

Den mest kände religiösa utopisten under medeltiden var dock Joakim av Fiore (1145–1202) som talade om tre tider. Den första tiden var Faderns tid där lagen skapades. Den andra tiden var Guds sons tid som gav oss evangeliet. Den tredje tiden, den som vi lever i just nu, är andens tid med sin sommar och som innebär att vi fattiga äntligen erhåller kärlek och frihet.

Rörelsen var delvis gnostiskt influerad och blandade detta med något som vi idag kanske skulle betrakta som en kvasimystisk anarkism där alla gränser förnekades. Rörelsen var även extremt individualistisk. Kommunikationen med Gud skulle äga rum enskilt, genom extas. Människan uppbär ingen synd, vilket leder till att de kan göra allt som kyrkan förbjuder. Kyrkan representerar inte alls Guds rike på jorden som Augustinus hade påstått. Det gör du själv, i mystiken och extasen. I den nya tiden skulle världen bli som ett enda stort kloster där alla levde i en enda stor gemenskap, som individer.

Rörelsen fick stor spridning 1200–1260 och ur rörelsen utvecklas extremt radikala grupper som Fra Dolcino (ledd av Dolcino, som tagit intryck av Joachim av Fiori), Fraticelli och Rienzo.

Fra Dolcino kom att göra gemensam sak med bönderna i Novara i nordvästra Italien och jagade i ett uppror bort traktens godsägare. Från vissa berg bedrev de därefter under flera år ett slags gerillakrig mot olika adelsuppbåd. De trodde att de levde i de yttersta av tider och att människorna i den kommande tiden, som de kämpade för, skulle leva i fred och egendomsgemenskap, men först när alla herrar och falska präster kämpats ned.

En bredare beteckning på dessa kättiska och definitivt upproriska rörelser blev den fria anden eller spiritualister Den social rekryteringen var ofta ogifta kvinnor och änkor, och flera av de mer berömda spiritualisterna under 1400-talet var tyska kvinnor.

I Tyskland och Belgien uppstod spiritualistiska sällskap av s.k. beginer från 1250-talet: de hade egna församlingar och fördömdes av kyrkan 1259 och 1310.  Indirekt genom den tyske kejsaren Fredrik II (död 1350) försorg, spreds rörelsen mot norr. Logiken var att han enligt en vanlig profetia hade setts som härskare av den sista tiden. De fattiga ska besitta makten i den sista tiden, vilket drog kiliastiska skaror (troende på tusenårsriket) mot Fredik II kärnområde.   Allt fler texter i det tyska området kom nu att betona de fattigas kamp mot de rika: en text talar om att 2 300 kyrkliga kommer att dödas varje dag under 4 år.

Den spiritualistiska rörelsen blev lika omfattande i sina tyska områden som katarer och albigenser var i södra Frankrike, och behöll sin tradition i fem århundraden.

Nära besläktad med de spiritualistiska rörelserna var flagellanterna, en strömning som uppstod 1260 i en norditaliensk stad och som därefter snabbt spreds söderut till Rom liksom norrut mot Tyskland.  Budskapet var att Joakims av Fioris spådom om den tredje tiden nu snart skulle inträffa. Rörelsen kom att existera i över 200 år och flera av dem drogs med i militanta och blodtörstiga kiliastiska rörelser, där man skapade egna ceremonier, förnekade sakramentena och massakrerade judar, speciellt under 1349–50. I Tyskland kom de att förföljas och brännas de under 1400-talet, framför allt i det distrikt där den senare praktiske utopisten Thomas Münster dyker upp.

Vi ser alltså följande mönster utgående från rörelser med fäste i Balkan och Italien:

Frankrike och Belgien är kiliastiskt 1000–1350.

Rhendalen blir snabbt kiliastiskt 1000–1500

Södra och centrala Tyskland är kiliastiskt 1250–1500

Kring 1380 utbryter en rad stora uppror som ansluter till tankar om det klasslösa samhället. Vi ser ett stort uppror i Flandern 1323–1328 under beteckningen Maritima Flanderna. Vi har det franska folkliga upproret Jacquerie år 1358.

I England utbröt ett stort uppror 1381, inspirerad av filosofen John Wycliffe från Oxford som 1374 hävdat att alla Guds gåvor är gemensamma. Wycliffe var troligen inspirerad av John Balls skrift där det hävdades att rikedomen kommer från arbetet och att den onde infört egendom mot Guds vilja. Eller som Ball skrev: ”Gott folk, illa står det till i England och det blir inte bättre förrän vi alla äger allt gemensamt, förrän det varken finns livegna eller herrar, förrän alla är jämlika”. Wycliffes tes var att herraväldet inte är primärt, utan skapelsen. Gud kunde nämligen inte vara herre förrän han ordnat med skapelsen. Idag utövar Gud sitt herravälde direkt, utan vasaller. Vi behöver därför egentligen ingen som utövar herravälde över oss, förutom Gud, vare sig i kyrka eller i vårt dagliga liv. Alla rättfärdiga människor är herrar över världen, och bör äga allt i gemenskap, eftersom världen inte fungerar annars.  Egenskapsgemenskap är enligt Wycliffe förenligt både med Platon och med Skriften.

De europeiska bondeupproren inleddes med att bönderna protesterade mot skadeindrivarna. Protesterna övergick successivt i våld och snart stod hela södra England i brand.  Bondemassorna stormade gods, kloster, fängelser och brände arkiv. London intogs. Kraven var, kan det tyckas, rätt rimliga: rätt att erlägga avgifter i pengar i stället för med arbete, rätt till lönearbete istället för livegenskap, rätt att fritt köpa och sälja vad jorden gav. De upproriska lät sig dock luras av kungens skenbara eftergifter och när bondehären skyndade hem för klara skörden, slogs motståndet ner av beriden adel. Upprorsmännen dödades naturligtvis med sedvanlig grymhet.

I nuvarande Tjeckien, dvs. i Böhmen, menade en del kyrkomän under 1360-talet att antikrist redan hade börjat ta makten, vilket bevisades genom en kritisk analys av kyrkans faktiska uppbyggnad och verksamhet. I Böhmen läste man också Wycliffs verk. Jan Hus, som hade valts till rektor för Prags universitet, fungerade som representant för alla dem som ville skapa en Guds rättfärdiga stat redan idag, här och nu. Han angrep även det tyska inflytandet i området och ville minska prästernas makt i kyrkan. Hus fördömdes 1412 och brändes 1415, vilket ledde till att revoltörer tog över Prag. Upproret slogs ner men en del tog tillflykt till kullarna vid Södra Bohemia strax utanför Prag där de bildade samhället utanför den feodala strukturen. De kom att kallas Taboriter efter Tabor, det berg där Jesus skulle komma till vid sin jordiska återkomst. Inget var förbjudet i området om det inte otvetydigt hade förbjudits i Bibeln. Inga skatter skulle finnas, inte heller egendom eller klass. All överhet sågs som syndare och skulle därför dödas. Det fanns mycket i tankegodset som verkar vara influerat från Joakim av Fiori och den Waldensiska strömningen i Frankrike.

Taboriterna stod för en slags anarko-kommunism, vilket ledde till att de slutade producera. Ingen behövde arbete. I stället försörjdes man genom en rad militära segrar: man plundrade helt enkelt i den ”fria andens namn” för sitt uppehälle. I de områden som de kontrollerade frigjorde de bönderna från deras feodala förpliktelser men drev senare själva in leveranser av spannmål. År 1430 hade taboritertrupper nått Leipzig och Nürnberg och stor oro spreds över deras framgångar i Tyskland. Redan 1420 inleddes ett korståg mot dem, men taboriterna besegrade sina motståndare.  Först 1434 föll taboriterarmen och 1452 kunde staden Tabor intas.

Men taboritertiden föll inte i glömska. I Böhmen kom de moraviska bröderna att ta över den taboritiska traditionen, men i form av icke-revolution, pacifism och icke-politik: det som betonades var andens fria revolution.

Folkliga uppror fortsatte, som år 1476 i Niklashausen, några mil från Würzburg. Här inleddes ett folkets korståg med anledning av utsugning och allmänt dåliga tider. Syftet var inte längre att upprätta ett himmelskt Jerusalem utan en naturstat. Enligt ledaren Hans Böhm, som då mer var känd som underhållaren ”Trummaren från Niklashausen”, hade Gud sagt att judarna var lättare att omvända än prästerna, vilket berättigade att prästerna dödades. Han menade att alla borde och skulle leva av det jorden gav och att det inte skulle finnas skatter. Skog, ängar och vatten skulle brukas fritt av alla och alla borde leva som bröder och systrar i en stor familj. Bönderna gillade detta och identifierade även Böhm med myten om kejsar Fredrik II. Folk från och när och fjärran drogs till staden och kallade varandra bröder och systrar. Hans Böhm togs tillfånga 1474 och fördes till Würzburg där han dömdes till döden. Kyrkan tvingades att förstöra den kyrka Böhm uppträtt i då alltför många människor vallfärdades dit efter hans död. Eftervärlden tror att det kanske fanns styrande taboriter bakom Hans Böhms framträdande.

Ytterligare en tysk revolutionär var Thomas Münster, som först följde Luther. Münster var både rik och begåvad: han hade läst grekiska, hebreiska, filosofi – samt tyska mystiker. Men 1520 hörde han vävaren Niklas Storch i Zwickau som i sin tur visste en hel del om taboriterna.  Münster fördrevs från Zwickau 1521 när han börjat predika den farliga irrläran att en människa som bär Kristus inom sig närmast är att betrakta som Gud, vilket innebar att hon inte behövde sakramenten och kyrkliga institutioner.

Efter en vistelse i Prag slog han sig ner i Thüringen och började utveckla sin radikala reformation. Luther varnade samtidigt prinsarna i området för Münster. Luther talade visserligen som många andra om den sista tiden och antikrist, men hos Luther var det påven som var antikrist; det ondas representant.

Münster började nu hävda att det var Luther som var vilddjuret i Apokalypsen. Münster gick emot egendom, prinsar och andra ”tjuvar” och förde fram samma strukturella och mycket effektiva argumentation som använts i England och Prag: det är de fattiga som är utvalda, de har rätt still sin utvaldhet direkt, nu, eftersom vi lever i de yttersta av tider. Rikedomen korrumperar och endast de egendomslösa har möjligheten att skönja den för en del fördolda sanningen, en argumentation som liknar den som Platon argumenterat för i Staten. Luther ställer sig enligt Münster på de rikas sida.

År 1525 kallades Münster till Mühlhausen. Anledningen var de pågående bondekrigen. Tyskland hade vid denna tid brutit ihop. Nya stater hade bildats som hotade böndernas traditioner och nya prinsar såg en anledning att krossa bönderna. Bönderna gjorde uppror och krossades av överheten – i krigen dog kanske uppåt 100 000 bönder. I Mühlhausen pågick ett sent uppror som primärt inte var kiliastiskt. Små band av bönder hade rövat kloster, etc. När de hotades av prinsar så bad de Münster om hjälp. Trots Münsters hjälp krossas upproret. Münster och 5 000 bönder dödades.

I kölvattnet av de sociala upproren tog anabaptisterna eller vederdöparna över scenen. Ordet vederdöpare härstammar från den fasta övertygelsen att det enbart är medvetna, dvs. vuxna, som kan döpa sig. Framför allt var de misstänksamma mot makten. Snart finns ett fyrtiotal olika sekter där den sociala attityden karakteriseras av gemensamt ägande eller kanske hellre, vikten av att dela rättvist, dvs. en långtgående solidaritet. De religiösa rörelserna var emot staten: mot armen, statligt arbete, etc. Rörelsen spreds från urområdet Schweiz till Tyskland efter 1525. Men även dessa grupper förföljdes och dödades, och som en följd av detta drevs en del till radikal kiliasm.

Hans Hut var en av dem som menade att han var Guds profet och han tog i likhet med sina föregångare parti för de fattiga mot de rika på ett mycket radikalt sätt. 1527 dör han i fängelse. Revoltdungar spreds norrut och nådde 1530 Münster. Radikala gillen hade där tagit makten och vederdöpare flydde dit från andra orter. Stadens ledare blev vederdöpare 1533. Vederdöparna radikaliserades och verkade för ”aktiv förberedelse” för Kristi återkomst. Apostlar sändes till andra städer med detta budskap. Nu kom en epidemisk rörelse att äga rum där massorna genom vuxendopen införlivades i den revolutionära rörelsen. Så småningom tvångsdöptes alla, pengar avskaffades, egendomen blev gemensam, gemensamma matsalar lanserades och staden började kallas det Nya Jerusalem. Alla böcker utom Bibeln brändes. Alla som inte var militärer tvingades till arbete och dödsstraff infördes för antihierarkiskt tänkande. Staden stod emot belägrande trupper i över ett år. Men från januari 1535 kunde ingen mat komma in. I juni samma år anföll belägrarna, som lovade fri lejd, men som naturligtvis dödade alla soldater en efter en i den tur de kommer ur staden.

Från vederdöparna och Thomas Münster hämtade Jakob Hutter, en hattmakare från Tyrolen, inspiration till tanken om ett stillsamt liv i egendomsgemenskap tillsammans med andra familjer. Familjemedlemmarna skulle genom arbete och flit skapa en ny lustgård, solidaritet ska tillämpas, det egna jaget överläts i Guds händer och församlingen betraktades som Guds förkroppsligade vilja: utanför församlingen fanns ingen frälsning. Från 1600-talet emigrerade många av dessa grupper till Nordamerika där de fann en fristad och levde i kommunistiska gemenskaper in i vår tid. Från 1680 och 150 år framöver bildades 240 kristliga eller rena socialistiska kolonier i Amerika med som mest något tusental medlemmar. De första kristna kommunistiska kolonierna i Nordamerika var troligen Labadist Community, grundad 1680. Bakgrunden var att fransmannen Jean de Labadie skapat ett idealsamhälle med hjälp av ”pånyttfödda”. Efter hans död bildade 300 av hans anhängare ett samhälle där de levde efter kommunistiska principer och somliga av dem flyttade till Amerika. Några andra exempel är:

• Dunkers, en sekt som bildades under 1700-talet, en utlöpare från revolutionära vederdöpare. De finns kvar än idag.
• En engelsk anabaptist, P.C. Plockby författade en delvis kommunistisk skrift under 1660-talet och grundade även koloni i Amerika, som dock förstördes av engelsmännen. Plockby inspirerade många av 1800-talets engelska utopiska rörelser, som Robert Owen.
• Bland protestanter i södra Würtemburg, uppstod under 1700-talet en stark pietistisk riktning. En av ledarna var Georg Rapp. Han fann luthe­rismen vara alltför kylig för sitt eget temperament. En förening kallad ”Har­mony” bildades av Rapp. År 1804 flyttade sekten till USA, med 125 familjer och ca 800 personer. I sitt nya hem startade man vinodling, något man hade erfarenhet av från Tyskland. Även verkstäder startades. År 1814 flyttade man första gången, och bildade en ”Harmony” -av­delning vid Posey County i Indiana. År 1824 bröt man upp eftersom man tyckte att man fått för stora framgångar. Utanför Pittsburg grundades kolonin Economy som raskt utvecklades och fick ca 1 000 medlemmar. Välfärdsanordningarna var omfattande och kolonin gick ekonomiskt mycket bra. All egendom var gemensam och ingen medlem kunde göra anspråk på något om inte alla godkände det. Kolonin fick en nedgångsperiod efter år 1846 när Rapp avled 90 år gammal. Men först 1904 avvecklades kolonin när det enbart fanns två gamla medlemmar vid livet. Återväxten hade avstannat och det var inte konstigt: Rapp hade lovat Kristus ankomst innan hans egen död.

Detta om det tyska området. Även i England frodades tankar om det rättfärdiga samhället. Vi har uppehållit oss om ett underifrånperspektiv, om bönder och hantverkare som försökt skapa sig ett bättre samhälle i egendomsgemenskap, ofta som ett led att skynda på Gudsriket. Men också i tanken kunde det rättrådiga riket skapas, kanske ännu bättre i tanken än i verkligheten, det hade Platon visat. Förnuftets män misstrodde ofta massorna, som enligt dem inte styrdes av förnuftet.

Thomas More (d 1535) är den som givit benämningen utopi genom sin bok Utopia (1516). ”Ingenstans” är den närmast kommande svenska översättningen.  I bokens början beskrivs förhållandena i England: stränga lagar, våld och enclosurerörelsens brutalitet: bördig åkermark förvandlas till fårbete, allmänningar försvinner, jordbrukare vräks från gårdar och kringströvande f.d. bönder straffas. Roten till det onda finns i privategendomen. I landet Utopia, som en sjöfarare berättar om, finns däremot enbart gemensamt ägande. Ingen är sysslolös vilket minskar arbetstiden till sex timmar per dag. Arbetsrotation är legio; under två år av sitt liv måste varje stadsbo arbeta i jordbruket. Efter arbetet läser och studerar man. Det finns femtiofyra städer i Utopia, ingen större än sextusen personer. Jordbruket är viktigast, men alla lär sig hantverksyrken också. Familjens funktioner är reducerade. Man äter t.ex. all mat gemensamt.

I livet finns äkta och oäkta njutningar – vissa behov är naturliga medan andra är onaturliga. Behovet av Guld är inget naturligt behov – eftersom det är ett sämre material används det till sämre föremål som pottor, vilket också måste ses som en symbolisk handling. Det användbara är då naturligare och samtidigt mer värdefullt. Det icke-användbara, det förkonstlade och icke-naturliga är onödigt.

Ordning och förnuft relegerar hur man ska bete sig. Det är förbjudet att på egen hand att röra sig fritt inom den egna staden. Allt som individen önskar ska prövas. Förnuft och moral är det som styr både individ och samhälle. Min gamla professor Ronny Ambjörnsson skriver att Utopia bygger på konstant disciplinering. Det är därför som folket bör uppfostras.

Även i Tommaso Campanellas Solstaten från samma tid lyser förnuftet över stadens styrelse. Alla får kunskap i naturkunskap och andra ämnen från tidig ålder och mångsidigheten är en dygd. Egendomen är gemensam och könsskillnaderna är inte märkbara. För varje dygd finns en särskild övervakare: straffet består i att man inte får delta i de gemensamma måltiderna eller ha sex.

I England förändrades från Mores tid villkoren för bönder och hantverkare drastiskt med handelns utveckling och framför allt med dess internationalisering. 1640 utbröt den engelska revolutionen. Mot kung Karl I, som var katolsk anfrätt, stod en rad kritiker. Här fanns företagare och jordbrukare, men också olika religiösa schatteringar. En av dem var puritanerna som vände sig mot biskopsväldet: församlingarna skulle styras av de som valdes i församlingen, inte av kungen utsedda biskopar. Även andra grupper som presbyterianer och independenter ville utsträcka makten till att omfatta även de skikt som de själva tillhörde.

Kring 1640 fanns en rätt stor samlad opposition mot kungen. Många skattevägrade. I London rådde upprorsstämningen och kungen kallade in parlamentet. Parlamentet gick till frontalangrepp mot kungen och 1642 inleddes inbördeskriget. När Oliver Cromwell 1645 tagit ledningen för parlamentets armé vände krigslyckan. En anledning var att armen demokratiserades, vilket i sin tur skapade motsättningen mellan armen och parlamentet. Inom armen verkade puritanska krafter som önskade för demokrati och jämlikhet och 1647 fanns förbindelser mellan armén och Levellers från London. Levellers verkade för tiondets avskaffande, kyrkans skiljande från staten, skydd för småegendom, fri handel för småproducenter och utvidgad rösträtt. 1649 avrättades slutligen kungen och republik införs. Naturligtvis misslyckades försöket: Cromwell slogs snart tillbaka.

Ur Levellers uppstod i sin tur än radikalare grupper, framför allt True Levellers och Diggers. The Diggers grävde helt enkelt upp allmänningsmark. En av deras ledare var Gerrard Winstanley som inspirerades bland annat av Jochim av Fiores tankar. Det framtida samhället skulle enligt honom grundas på demokrati. Fler skulle få rösträtt, dvs. alla män. Armén skulle bestå av en folkmilis. Arbete och egendomsgemenskap var också vikiga ingredienser. Folket skulle arbeta till skillnad från adelsdrönarna. Det är bara arbetet som skapar rikedom och den som är mycket rik är det på andras arbete. Gud är det förnuft som genomströmmar världen. I denna panteistiska föreställning förvandlas det mesta till något gudomligt, även alkohol, sex och avföringen.

Men den sistnämnda föreställningen är mest uttalad hos de så kallade Ranters, av orden To Rant som betyder att orera, gärna lite svulstigt. Dessa spred gärna sina budskap på krogen.  När en människa tror på Gud är det enligt Ranters Gud inom henne som tror på sig själv. Du behöver alltså aldrig frukta Gud. När vi äter kött äter vi Gud. Mötena var lika mycket fest som gudstjänst. Även kärleken var gemensam, alla hörde rent kroppsligt också ihop eftersom Gud finns i allt. De saknar helt organisation, ofta var det kvinnor som drogs till rörelsen.

En viktig komponent i alla dessa rörelser var självstyrandetanken som ofta uttrycktes på ett religöst sätt. Så fortsatte det att vara även under 1700-talet. Det kunde röra sig om grupperingar som independenter, kongres­sionalister och baptis­ter som ordnade egna skolhus och kapell. I dessa försam­lingar fanns demo­kratiska ordningar där varje man och kvinna hade rösträtt. Kritik tillämpades allmänt i före­ningarna. Ett speciellt starkt område för dessa rörelser var Lancashire.

Under 1700-talet fanns just i Lancashire en närmast anarkistisk blandning av religiösa dissidenter; med en tolerant blandning av olika religiösa element som kunde ge grogrund för nya tankar. Här blandades kväkare, baptister, metodister, unitarister, indepen­denter, märiska bröder mm.

Metodisterna var före 1790-talet en radikal grupp. Vid denna tidpunkt förekom­ en livlig debatt hos dem. Metodisterna blandades till viss del också upp med moravianer (herrnhutare), som hade koloniliknande gemensamma samhällen vid Fulneck (Pudsey), Dukenfield och Fairfield. Metodisterna utövade inflytande på samhället genom sin utbildning, genom sina koloniliknande samfund, som framåt 1800-talet ofta kom att befolkas av oweniter (Robert Owen), samt genom sitt språk. Broderskap och systerskap är två ord som genom metodisterna kom in i arbetar­rörelsen. Men under 1800-talet blev de traditionella metodisterna skrämda av arbetarnas radikalitet.

Även de fattigas kiliasm levde under 1800-talets England fortfarande starkt på olika håll, den hade aldrig blivit riktig utrotad. Den fanns kvar som en underström i samhället, där man fort­farande kunde stöta på element av ”ran­ters”, ”muggletoni­ans”, mm. Joanna Southcott är ett exempel. Hon var initialt ansluten till den metodistiska rörelsen, men såg sig med tiden som kvinnan i Uppen­barelseboken. Vid slutet av 1800-talet, efter hennes död, hade hon fått hundratusentals bekännare i England. Innan dess hade hennes efterträdare Zion Ward uppbådat ett starkt stöd av stora arbetar­skikt. Han hade under jubel av sina anhängare utnämnt sig själv som arvtagare till Joanna South­cott och utropat sig till Jesus. Men rörelsen var inte radikal; mer kiliastisk.

Sir William Courtenay var soutcot­tian från början. År 1832 kom han till Canterbury med en österländsk dräkt, spridande en österländsk blandreligion som fick många anhängare. Efter upplopp dödades han och 11 män i skogarna vid Blean Wood år 1838. Dessa olika religiösa rörelser påverkade också den spirande arbetarrör­elsen, och verkade i viss mån i samma riktning. Både arbetarrörelsen och de religiösa rörelserna hade starka uto­piska drag i sig, som attraherade stora mängder av befolk­ningen. Fransmannen Carles Fourier inspirerade till ett fyrtiotal kolonier i framför allt Amerika; den mest berömda är Brook Farm i USA. Robert Owen, fabriksägare och tidigt engelsk kooperatör, inspirerade till ett tiotal kolonier i Storbritannien och USA