Geopolitikens framväxt

För drygt tjugo år sedan skrev jag en text ämnat för en föreläsning om geopolitikens utveckling från slutet av 1800-talet till slutet av 1800-talet. Texten har fortfarande en viss aktualitet, inte minst spaningen om Kinas framtida position, där utvecklingen gått mycket snabbare än man kunde ana när jag skrev texten strax innan sekelskiftet 2000. Geopolitikens allmänna bakgrund till de stora blockens handels- och utrikespolitik är idag aktuella än någonsin.

USA och Kina formerar sig för att ta större delar av världshandeln. Försprång i tekniskt kunnande baserad på avancerad vetenskap utgör i det sammanhanget en viktig ingrediens. Den makt som snabbast utvecklar artificiell intelligens och digital teknik med stöd av bildavkänning kommer att få ett stort framtida övertag över den andra partner. Kanske ser vi ett kommande krig till och med mellan de två giganterna Kina och USA. Europa har hamnat något på efterkälken vad gäller stora innovationer, vilket innebär att ett litet land som Sverige nu lutar sig mot USA;  därav vår följsamhet mot USA:s politik mot Kina (och självfallet Ryssland) och vår allt närmare anslutning till NATO; ytterst värdefullt även för vår försvarsindustri som annars blir utestängd från amerikansk avancerad teknik.

——————–

Under 1800-talet fanns redan en rad militära teorier som kompletterade det machiavelliska politiska maktspelet. Teorierna användes främst i samband internationella konflikter, men de kunde även användas när partistrider inom ett land organiserades. Machiavelli betonade maktspelet: politiken är det möjligas konst; det gäller bara att slå till innan din motståndare gör det.

Dessa politiska teorier kunde brukas i samband med krigsutbrott och omvänt kunde sättet att föra krig kan appliceras på det politiska spelet. Genom att analysera hur kriget kan vinnas kan man inom politikens sfär även få kunskap om hur man kan nå politisk framgång. Kriget är politikens fortsättning och politiken är krigets fortsättning sade bland många andra den kinesiske revolutionären Mao Tse-dung.

En liknande analys, naturligtvis även med många skillnader, lades fram av den preussiske generalen Karl von Clausewitz (1780–1831) i den postumt utgivna boken Vom Kriege. Clausewitz betraktar kriget som ett redskap för politik. Kriget – och politiken – består inte av ett enda slag, som man förut trott, utan av en längre uthållig strid. Kriget tar tid. Stridskrafterna går inte rent fysiskt att samla på en enda punkt i rummet. Därför utgör striden en långsam nednötning av motståndarens krafter och först när en part uttömt resurserna, vilket sker efter en lång tid av mindre strider, kan den andra parten segra.  Bara undantagsvis kan en fiende besegras i ett enda avgörande slag.

Clausewitz teorier kompletterades av samtiden med andra tidigare erfarenheter. Stridskrafterna räcker inte alltid eller sällan till för att fullständigt avväpna fienden. Ibland kan inte alla stridskrafter ens användas, eftersom allt inte kan sättas in på slagfältet. Det napoleonska kriget hade syftat till att totalt avväpna fienden för att därefter förstöra dennes resurser. Fienden skulle tvingas till kapitulation. Men så blev det sällan. En fiende som tvingas till kapitulation slåss bittert eller för sitt liv. En bättre taktik är då, visade erfarenheter, att tvinga motparten till förhandlingar kring några begränsade krav som segraren ställer på honom. Då lämnas en reträttväg.  I ett sådant det fallen kan båda parterna hävda att de utgått med seger.

Slutsatsen blev: en motståndare kan sällan besegras med ett enda slag. Det gäller såväl i internationella konflikterna som inom partipolitiken. I stället är det långsiktigt gnagande, men en rad mindre strider som vinns, det bästa sättet att nöta ner motståndaren eller fiende. I slutändan är det alltid bättre, både för segrare och besegrade, med en förhandling och en hedervärd kompromiss än med en förnedrande kapitulation som enbart skapar bitterhet.

Så kom det inte alltid att bli men ofta nog, inte minst inom politikens sfär.

Men detta perspektiv kan mer betraktas som en mindre notis inom 1800-talets förändrade internationella politik. Det som fortsättningsvis ska uppmärksammas är den geopolitik som kom att utformas mot slutet av 1800-talet. Geopolitiken brukar idag analyseras som läran om det geografiska lägets och de geografiska naturförutsättningarnas betydelse för det politiska handlandet. När geografer har studerat detta har de oftast använt begreppet politisk geografi.

En del bedömare menar att geopolitiken mer än någon annan världsuppfattning har styrt 1900-talets politik, att det är geopolitiken snarare än ideologierna som format vår samtid. Jeremy Rifkin skriver i Biosphere Politics att ”geopolitiken har blivit den universellt accepterade politiska filosofin under nationalstatens tidevarv…i grunden är dagens globala ekonomiska och ekologiska kriser ett resultat av geopolitiskt tänkande”.

Visserligen har många till och från i historien funderat över naturens och geografins inverkan på nationalstaternas politik, på krig och fred. Montesquieu hade redan 1748 hävdat att människans egenskaper var ett resultat av den naturmiljö i vilken hon vistades. Klimatet var en särskilt viktigt faktor för att förstå hur det politiska livet gestaltades i olika länder och kulturer. En av de viktigaste personerna bakom den moderna geografins framväxt, tysken Karl Ritter (1779–1859) diskuterade också växelverkan mellan människan och naturen. Han ville bland annat visa att olikartade naturgeografiska förutsättningar kunde skapa olika typer av politik och samhällsorganisation i olika delar av världen.  Naturen beskrevs utifrån människans handlande, inte som något av människan oberoende ”föremål” som vi benämnde naturen. Ritter använde sig av termen Ganzheit, den organiska helheten, där varje enhet styrdes av helheten ovan dem. Människan var helt enkelt en del av geografin eller det geografiska studiet.

En av de som inspirerades av Ritter var zoologen och geografen Moritz Wagner (1813-1887) som i sin tur kom att inspirera Friedrich Ratzel (1844-1904).

Friedrich Ratzel kom att använda termen politisk geografi i sitt arbete med samma namn, Politische Geographie från 1897. Ratzel var från början zoolog med sadlade om till geograf. Han räddade enligt Nordisk Familjebok ”geografin från naturvetenskaplig ensidighet och gaf den nya och friska impulser.” Hans bärande och darwinistiskt influerade teser var två. För det första strävade människan efter att sprida sig över jorden, för det andra bestäms folkens egenart och statens villkor av landets fysiska förutsättningar, dvs. av den geografiska miljön. Eftersom jordklotet i det stora hela saknar outnyttjat land så innebär detta att invånarna i de nya kolonierna måste trängas ut. Staten är vidare en biologisk och därmed levande varelse. Staten andas, växer, åldras. Framgångsrika stater expanderar av sin egen inre dynamik och införlivar omgivande stater. Expansionen leder till ytterligare utvidgningar (jmf. Frankrikes eller Preussens tillblivelse). På ett liknande sätt ställer starkare och mer företagsamma folk, krav på större ”lebensraum”.

Men inte bara geografin inspirerade till studier av nation och politik, det gjorde även Darwins teorier. Med darwinismen blev det vanligt och mer vetenskapligt legitimerat att anlägga ett biologiskt perspektiv på nationalstaten. Nationen kunde ses som en organism som var medveten, växte och förändrades och som samtidigt var inbegripen i en ständig kamp med omgivningen där bara de dugligaste nationerna överlevde. Den biologisk präglade argumentationen passade också väl in i de europeiska kolonisatörernas projekt: det var oåterkalleligt att de stora nationerna måste ta ansvar för de sämre kallade. Visserligen kunde den väg som beträtts se tung ut, ansvaret var stort, men man gjorde bara det som naturen hade påbjudit.

Termen politisk geografi hade vid denna tidpunkt egentligen redan etablerats av den brittiske geografen och rektorn vid London School of Economics and Political Science, den konservative Sir Halford J. Mackinder (1861–1947). Detta gjordes år 1890 i boken The Physical Basis of Political Geography. Mackinder hade studerat botanik och geologi, något som han kombinerade med studier i historia och juridik. För att bedriva utrikespolitik krävs det enligt honom kunskaper i geografi och historia.

Sin stora teori om politisk geografi lade han fram först 1904 i en föreläsning för Royal Geographical Society under titeln ”The Geographical Pivot of History”. Här säger han att det är motsättningen mellan sjömakt och landmakt som bestämmer världshistorien, från antiken till nutiden. Under lång tid har England behärskat världsarenan eftersom landet kontrollerat världshandeln som gått över haven. England har varit ett havsimperium. Men landmassornas betydelse har ökat, säger han, inte minst med järnvägens utbyggnad och byggandet av tunnlar genom alperna, vilket skapar en förutsättning för en maktförskjutning. Med de förbättrade transporterna på land sker en kantring av makten och av det potentiella världsherraväldet i riktning mot den euroasiatiska kontinentens centrum, egentligen mot centrala Sibirien. Hans centrala tes lyder:

Den som styr Östeuropa kontrollerar Hjärtlandet:

Den som styr Hjärtlandet kontrollerar Världsön:

Den som styr Världsön kontrollerar Världen.

9/12 av jordens yta upptas av oceanerna, 2/12 av Världsön (Eurasien) och 1/12 av de övriga kontinenterna och öarna. Detta är nyckeln till utnyttjandet av våra resurser. I förhållande till Världsön är de nya kontinenterna – Nord- och Sydamerika, Australien och Japan, bara satelliter. Den politik som förts i Hjärtlandet, dvs. det väldiga området i det inre av Eurasien dit man inte når med fartyg eller som lätt kan stängas av, en yta som omfattar halva Asien och en fjärdedel av Europa från Östersjön och österut, bestämmer i det stora hela politiken på Världsön.  Det är i detta område som de nomadiska folken har haft sin bas för att styra världsutvecklingen: hunnerna, mongolerna, turkarna.

Nyckeln till makten över det nordliga Hjärtlandet har enligt Mackinder länge legat i Östeuropa som varit skyddat från havet men som haft vägarna öppna österut till Hjärtlandet. Under de senaste århundradena har de stora krigen framför allt varit kampen om detta Östeuropa mellan Hjärtlandets kärna och Kustlandet.

I framtiden kan något enskild stat ta över hela makten Hjärtlandet, dvs. över Världsön, och det är det yttersta hotet mot världens frihet. Ryssland kan bli den framtida konkurrenten med England i framtiden, de har möjlighet att ta över Hjärtlandet, men det är framför allt Tyskland som utgör vid denna tid anses utgöra hotet.

När Mackinder återigen utvecklar sin analys 1919 i boken Democratic Ideals and Reality så analyserar han det som så, att Tyskland egentligen aldrig förstått Hjärtlandets betydelse, utan alltid splittrat sig på två fronter. Han lägger också till två viktiga faktorer: området behöver en viss befolkningstäthet samt även försörjningsmöjligheter för att kunna fungera som en maktfaktor, vilket samtidigt innebär att han mer betonar Östeuropa som ett Hjärtland än västra Sibirien. Han har nu även mer tydligt förlagt maktcentra västerut. Världsöns kuster mot världshaven kallas nu Världsudden och Nordamerika betraktas som en ö knuten till Världsön.

Den som skapade geopolitiken som vetenskap och som också myntade begreppet var den svenske statsvetaren Rudolf Kjellén (1864–1922), som var en av den dåtida högerns banerförare, en företrädare för den så kallade professorskonservatismen, med ständiga artiklar i dagspressen. Han var även konservativ riksdagsledamot. Kjellén myntade begreppet i en artikel 26 mars 1901 i Göteborgs Aftonblad och återkom senare till det i boken Staten som livsform (1916). De grundläggande tankarna sammanfattades i boken Stormakterna, först utgiven 1905 och i omarbetad upplaga 1911-13. Det verket gjorde succé även på kontinenten. Kjellén har mer eller mindre hatats av senare svenska statsvetare. För Herbert Tingsten framstod exempelvis Kjellén som en ”våldsam feltänkare” med ”bisarra konstruktioner”. 

Med geopolitik avsåg Kjellén läran om staten som geografisk organism. Från Ratzel hämtade han organismmetaforen. Kjellén menar att historien inte bara utgörs av slumpvisa händelser, kaos och tillfälligheter. Det finns under det yttre skeende en kärna av lagbunden ordning. Nationen, med staten som sitt uttryck, är ett levande väsen som befinner sig i en skoningslös kamp styrt av blinda krafter. Staterna är personligheter med en själ.  I likhet med växterna har stater liv, blomstrar, vissnar och dör. I kampen är svagheten ett straffbart brott. I de strider som förts och förs är det framför allt stormakterna som bidrar till att forma historien. När det kommer till kampen för tillvaron är stormakten den mest imponerande organismen, mäktigare än både djur och människor:

”Vi ser dem där födas och växa, vi hafva sett dem vissna och dö, som andra organismer. De äro sålunda former af lif; af alla lifsformer på denna jord de mest imposanta. Som sådana måste de kunna blifva föremål äfven för ett så att säga biopolitiskt studium, som söker utforska lagar för deras utveckling.”

Det expansiva draget hos staterna, viljan till makt, uppmärksammades särskilt hos Kjellén. I synnerhet finns det draget hos stormakterna. Kriget är en naturlig darwinistisk drift och den som kan förverkliga folkets sanna vilja är den starka ledaren. Kriget är en mekanism som sorterar ut livsodugliga nationer som ”torra kvistar på träden”. Detta gällde framför allt för det ariska Västerlandet som var mer individualistisk än österlandet. De österländska och västerländska principerna kopplas till manligt och kvinnligt:

”Det är, om man så vill, den manliga och kvinnliga principen i världsutvecklingen. De starkast framträdande representanterna för dessas båda ideal äro de bägge yngre stormakterna, Förenta staterna och Japan; medan Ryssland framstår som en öfvergång och förmedling dem emellan.”

En parentes: Kjellén vände sig mot rasism. Men ändå menade han att folkviljorna härdades särskilt i det tempererade klimatet mellan 30:e och 60:e breddgraden. En ständig och stark friktion mellan folk och individer förstärkte särskilt det naturliga urvalet och skapade starka folkslag; han dömer i samma anda ut Brasilien, Indien och alla tropiker. Men det är klimatet, inte hudfärgen som orsakar detta.

Det vetenskapsmannen ska göra är att studera staternas biologisk präglade överlevnadskamp samt svagheten och styrkan hos de stridande; han är läkaren ”som ställer sin prognos efter en vetenskaplig prognos.”

Här kan vetenskapsmannen ta hänsyn till att staterna har vissa naturliga gränser. Den mest naturliga är havet. Berget är också en naturlig gräns liksom ibland floder. Till geopolitiken kan också hänföras analyser av staters ekonomiska förhållanden: naturresurser, näringslivets och handelns struktur, självförsörjningsförmåga etcetera. USA hamnar i detta avseende i ett gynnsamt läge liksom Ryssland. Men det ryska folkhushållet är alltför misskött. Rysslands omtalade spannmålsexport är ”ett lysande sken, vunnet till priset av permanent undernäring för stora delar af folket”, vilket leder till att industrin inte kan expandera pga. för liten efterfrågan.

Den europeiska överlägsenheten kan snart försvinna i den allmänna kampen. Liksom djurarter kan nationer och stormakter dö och det ska med all säkerhet komma andra tider för det europeiska ”självförhärligandet”. Det finns sex europeiska stormakter samt en amerikansk och en asiatisk. Fyra av de europeiska makterna vara dömda till tillbakagång: Österrike-Ungern, Italien, Frankrike och England. Englands kolonier är på väg mot självstyre, vilket kommer att minska Englands makt. Det brittiska stormaktsväldets uppkomst har i hög utsträckning varit en följd av ett fördelaktigt geografiskt- politiskt läge. Med upptäckten av Amerika förvandlades England från en perifer nation till en centralmakt. Ryssland kan kanske nyttja sitt geografiska läge och gå framåt något som definitivt också gäller för Tyskland. USA utgör mittens rike i väster och Kina mittens rike i öster. Bådas geografiska läge kommer i framtiden att göra dem till stormakter.

I framtiden kommer de stora att bli större och geopolitiken kommer att föra samma fyra stora block: en ostasiatisk (Kina-Japan), en eurasisk (Ryssland med maktbas ner mot Indiska oceanen), en amerikansk samt Västeuropas förenta stater under Tysklands ledning. Afrika kommer att tillhöra Europa medan Asien kommer att delas. Den största svårigheten att hålla ihop kommer Europa att ha.

Under mellankrigsperioden aktiverade framför allt tyska geopolitiker de geopolitiska studierna, även om det också fanns också ett spirande amerikanskt intresse. I det följande beskrivs kort den tyska mellankrigstraditionen. Kjelléns bok Staten som livsform översattes och väckte tidigt stort intresse i Tyskland. Det som framför allt kom att tilltala var hans från Ratzler hämtade tes om staten som ett levande väsen. Däremot förvandlades både Kjelléns antirasistiska och Mackinders antityska geopolitik på tysk botten till en tysk anti-semitisk revanschism.

Den som framför allt omformade geopolitiken till tyska förhållanden var den tyske armégeneralen Karl Haushofer. Haushofer blev professor vid universitetet i München. I månadstidskriften Zeitschrift für Geopolitik populariserades Haushofers tankegångar i rätt vida kretsar i Tyskland: han skrev i tidskriften i 20 år.  Begreppet Lebensraum blev nu ett allmänt erkänt begrepp. Det kan tilläggas att Haushofer inte var (öppen?) rasist och att han inte menade att Tyskland behövde expandera alltför långt österut för att säkra sina intressen.

En av hans studenter var Rudolf Hess. Hess vidarebefordrade de geopolitiska tankarna till Hitler som delvis införlivade dem i Mein Kampf som han skrev 1923–24.

Hitler anknöt ständigt till geopolitiken. Staten är en levande organism som tänker, växer, dör men också bärs upp av sin ras. Besegrarmakterna hade stött en dolk i ryggen på Tyskland efter kriget som fråntagits sina kolonier och andra områden på över två miljoner kvadratkilometer. Hur ska Tyskland vars politiska moderland inskränker sig till löjliga 500 000 kvadratkilometer kunna hävda sig mot länder med tio gånger så stor yta? Hitler säger:

”Aldrig någonsin har det tyska rikets förhållande till andra världsmakter varit så ogynnsamt med avseende på yta och folkmängd…Den nationalsocialistiska rörelsen måste försöka avskaffa disproportionen mellan vår folkmängd och vårt ytinnehåll.”

Med ett resonemang som hämtat direkt från Malthus slår Hitler fast att alla raser förökar sig till dess att jorden inte längre räcker till. Rasernas kamp för överlevnad är oundviklig, samtidigt som rasens överhöghet förklarar allt: civilisation, utveckling, kultur. Därför blev rasismen en så central ideologisk markör för nazismen.

Kampen är alltings fader. ”När allt kommer omkring segrar i all evighet endast självbevarelsedriften”, allt enligt Hitler. Under denna smälter den så kallade humaniteten bort. Statens kamp för överlevnad beror på att hålla rasen ren och därmed viljan. De länder som begränsar sin befolkning kommer att gå under.

Produktivitetsökningar är en möjlig lösning för Tyskland, med behoven kommer alltid att vara större än vad produktivitetsökningen kan ge. En annan möjlighet för Tyskland är att skaffa sig sjömakt och satsa på handel. Men det är alltför äventyrligt, enligt Hitler. Endast de raser klarar sig som har kraft att genom egen expansion försäkra sig om den nödvändiga jorden. Tyskland kan även överleva genom att skaffa ”kontinentalmakt genom förvärv av ny mark i Europa” kompletterat med koloniområden. Han vänder framför allt blickarna österut där den övertaliga inhemska befolkningen måste avlägsnas. Om detta samtalar Hitler och Sven Hedin om strax före krigsutbrottet.

När nazistpartiet tog makten 1933 blev geopolitiken en officiellt sanktionerad dogm som kom att dominera skolväsendets undervisning.

Trots Hitlers entusiastiska omfamning av det geopolitiska instrumentet ville även hans motståndare fortsättningsvis använda analysmetoden för sin utrikespolitik. Halford Mackinder publicerade exempelvis en artikel i Foreign Affairs 1943 där han tillämpade sin gamla analys på den nya situationen:

Efter att ha besegrat Tyskland blev Sovjetunionen den största landmakten med den strategiskt starkaste positionen. För första gången i historien kom hjärtlandsfästningen att bli bemannad med en antalsmässigt kvalitativt tillräcklig stor garnison.

Tankegångarna påverkade den amerikanska statsledningens syn på en kommande fredsuppgörelse och naturligtvis dess efterkrigspolitik som kom att koncentreras på en inringning av ”Hjärtlandet”. President Truman citerade Mackinder när han förklarade att varken Sovjet eller Tyskland någonsin skulle tillåtas att kontrollera Världsön.

I USA hade sedan länge Isaiah Bowman (1878–1950) agerat dels för en egen amerikansk geopolitik, dels kritiserat den tyska tolkningen. Bowman använde istället för geopolitik begreppet politisk geografi. År 1942 genomförde Bowman en ordentlig kritik av den tyska traditionen och ungefär samtidigt utgavs en rad böcker som formulerade alternativa utgångspunkter. En var att arbeta kartografiskt: vår karta snedvrider Europas betydelse. Europa är egentligen mindre än vad kontinenten ser ut på kartan. Även de sibiriska landmassornas storlek överdrivs med vår kartbild.

I USA verkade också Robert Strausz-Hupé som var född i Österrike men som bodde i USA sedan 1923. Han blev en agitator mot först det tyska geopolitiska perspektivet och sedan mot hotet från Sovjet. Han hade börjat sin karriär som politisk kommentator under 1930-talet. Snart nämnde han att Haushofer som en av nazisternas viktigaste ideologer, spindeln i nätet kring Hitler. Geopolitiken sågs som nyckeln till förståelse av nazisterna utrikespolitiska ambitioner. Haushofer var det vetenskapliga geniet bakom denna analys. I bland annat Readers’s Digest kom en uppsjö av artiklar om den tyska geopolitiska skolan: om tusentals vetenskapsmän som arbetade i det tysta i det geopolitiska institutet i München etcetera.

Det förekom alltså en stark argumenteringen för en USA-baserad geopolitisk analys samtidigt som man i smyg kunde beundra den tyska geopolitiska ansatsen som visserligen kanske ibland överdrevs alltför mycket. I det stora hela kom den amerikanska geopolitiska analysen att anknyta till Mackinders sena analys under hela efterkrigstiden. Även Strausz-Hopé trummade på med hotet från Sovjet som enligt honom hela tiden arbetade för ett världsherravälde. Sovjet blev redan före kriget 1939 ett stort hot i tidningar som Reader´s Digest, inte enbart inom den säkerhetspolitiska diskursen utan även som ett hot mot den inhemska sociala ordningen.

USA fick nu stå som försvarare för upplysningsidéer och individens mänskliga rättigheter (väst-civilisation) medan Sovjet representerade styrka och tvång (Öst-barbari). Den moraliska överlägsenheten blev ett mönster som lades in i en geopolitiskt inspirerad politik där säkerheten helt enkelt definieras som frånvaro av De Andra. Det blev ett spel om militär kontroll av territorier, i praktiken ett slags nollsummespel, där USA representerade sjömakten och Sovjet landmakten. I geografiska termer handlade det om att stänga inne Sovjet inom sitt kärnområde. Sovjet anpassade sig till läget och försökte å sin sida träda ut ur sitt område; mot Afrika, Asien.

Sovjetologerna såg landet som ett oföränderligt imperium vars brist på livsmedel tvingade landet till jakt på angränsande territorier – samma analys som förekom redan vid sekelskiftet. Tsarer eller en kommunistisk partielit: det spelade ingen roll, den ryska politiken var närmast determinerad på grund av det geografiska läget.

Med Henry Kissingers inträde som rådgivare och utrikesminister förändrades delvis USA:s analys. Kissinger var en renodlad geopolitiker med tre teser. För det första kunde fred endast uppnås genom att det rådde maktbalans mellan de mäktigaste territorialstaterna. Maktbalans blev det viktigaste fredsmedlet. För det andra fick det inte förekomma något spår av sentimentalitet när man förde geopolitik. Detta bidrog till att närma USA med Kina – en politik riktat mot Sovjet. För det tredje skulle lokala och regionala konflikter bara förstås genom en geopolitisk analys – ett positionsspel. Därav Latinamerikaspelet där det viktigaste för USA alltid var att aldrig ge något åt fienden.

Även idag (år 1999) förekommer geopolitiska analyser och geopolitisk vetenskap. Ett exempel finns beskrivet i DN (december 1999). Professor Gao Heng vid socialvetenskapsakademin i Peking leder ett forskningsprojekt om nationella strategier där han gör jämförande analyser av nationell makt hos USA, Kina, Japan, Ryssland och Tyskland. Han mäter makt utifrån ländernas ekonomiska, teknologiska, militära, politiska och kulturella styrka.  Hans slutsats är att USA:s dominerande ställning kommer att bestå de närmaste 20 åren. Med sin ekonomiskt och teknologiskt starka ställning kommer Japan och Tyskland att sträva mot större politisk och militär makt och på sikt söka större självständighet gentemot USA. Han förutspår även att Ryssland inom 10–20 år återtar sin förlorade åtminstone militära styrka. Kina är enligt professor Gao en politisk stormakt, men trots sitt kärnvapeninnehav ännu inte en militär stormakt, inte ens i regionen. Teknologiskt är Kina efterblivet och kan därför inte bli en ledande nation. Ekonomiskt är syftet att Kina ska bli ett medelutvecklat land till år 2050 och kommer då kanske att ha världens tredje största ekonomi. Då kan Kina betraktas som stormakt.

Innan dess, alltså under de närmaste 50 åren, kommer Kina inte att utgöra ett hot mot omvärlden, anser Gao Heng och motsätter sig teorin om att Kina kommer att inta Sovjetunionens plats som supermakt inom 15–20 år. Han hävdar att Kina inte ens i den östasiatiska regionen strävar efter dominans och tror att USA:s nuvarande ”hegemoni” där kommer att ersättas av maktbalans mellan USA, Kina och Japan.

Gemensamt för kinesiska forskare vid denna tidpunkt var att de framhöll Kinas och USA:s gemensamma intressen. De pekade på att 40 procent av Kinas utrikeshandel ägde rum med USA, vilket band starkare länkar mellan länderna och att länderna samverkade för att förhindra kärnvapenspridning i exempelvis Sydasien och för att upprätthålla fred på Koreahalvön. Samtidigt klagade de kinesiska forskarna (1999) på att USA gärna såg att Kina hölls nere och stannar på en utvecklingsnivå som låg 20–30 år efter västvärldens.

Kineserna menade ändå att USA var det enskilt viktigaste landet för Kina; en bedömare som förre utrikesministern Henry Kissinger ansåg att Kina tillsammans med Ryssland utgjorde den näst viktigast partnern för USA efter Europa.

Kinas kontakter med Ryssland har efter sekelskiftet 2000 ökat och ett strategiskt partnerskap har upprättats. Enligt Xing Hua, tidigare biträdande chef för institutet för internationella studier i Peking, betyder partnerskapet i första hand att länderna förbättrar säkerhetsläget längs den gemensamma gränsen. Han välkomnar också EU:s beslut att skaffa egen militär kapacitet för krishantering.

Under senare år (vi talar fortfarande 1990-tal) har geopolitiken analyserats även utifrån ett postmodernt perspektiv som frångår de klassiska linjerna eller kallakriget-analyserna, något som Richard Ek i Lund analyserat i Den kritiska geopolitiken, en rapport som kom ut år 1998. Dels försöker forskarna se kritiskt på den geopolitiska konstruktionen, dels lyfta fram nya områden som skulle kunna analyseras utifrån ett geopolitiskt perspektiv som information, teknologins spridning, miljöproblematik och globaliseringen, samt avnationalisering av moral, etik och ansvar. Många av forskarna konstaterar att de klassiska geopolitikerna för det första på något sätt var imperialister, om inte annat tankemässigt, för det andra legitimerade sina tankar kring europeisk överlägsenhet – geografisk etnocentrism – och för det tredje använde man en alltför okomplicerad vetenskapssyn där verkligheten ”där ute” sågs som helt avskild från den egna analysen. De tidigare geopolitikerna såg världen som en teater eller som en utställning där de själv inte deltog eller ens trodde sig bedriva politik genom aktivt spridande av sina teorier.