”Inte är jag någon större älskare av biografier”, tänker jag ibland. Lika lite intresserar jag mig för kommunalpolitik. Små frågor och lite skvaller, tänker jag. Jag ser mig själv som den som är inriktad på de stora mönstren, de som numera inga politiker – förutom några pensionerade – vågar sig på, men som däremot ledarna för de största svenska företagen som Volvo, Wallenbergsfären och Ericson ger uttryck för i sina globala analyser.
Friedrich Engels hade nog gärna deltagit i sådana diskussioner; om frågor som handlar om produktivkrafternas framtida utveckling.
Idag vet väl knappast någon vem Friedrich Engels var. Så: varför ska någon kasta bort sin tid på en bok som kretsar kring en gammal 1800-talsstofil?
Kanske för att vi här erbjuds en ovanligt välskriven text som skickligt följer Friedrich Engels hela liv från födelseåret 1820 till hans död år 1895. Vi erbjuds till det en mycket god sammanfattning av de tyska idéströmning som Engels var uppvuxen med, hans politiska och filosofiska erfarenheter som han erhöll i Paris under revolutionen 1848, hans långa samarbete med Karl Marx, framför allt i London, där Engels under en tjugoårsperiod från 1849 var ansvarig för faderns lönsamma fabrik i Manchester samtidigt som han i stort sett dagligen brevväxlade med Marx och försåg honom med faktauppgifter som krävdes för att Marx skulle kunna fullborda första delen av Kapitalet.
Den testuggande marxistiske teoretikern erbjuds en mer vardaglig och nyanserad bild av Engels och ges en förståelse av hans ideologiska idégods. Den gode borgerliga läsaren kan bilda sig genom att följa tankarna hos de berömda och därför betydelsefulla tyska filosoferna som var verksamma under 1800-talets första hälft. Till det även överraskas av hur fördomsfull de varit gentemot Engels, om den ens uppmärksammat hans existens.
I boken presenteras de viktigaste filosofiska strömningarna förtjänstfullt också för dem som redan besitter en viss kunskap om tidens tyska filosofer och franska utopister. Rätt många namn dyker upp vilket bidrar till att de som är något mer inlästa har en viss fördel att följa framställningen. Men det förhållandet kan inte direkt skyllas på Tristram Hunts hantverk.
De tyngre avsnitten lättas upp av att författaren exemplifierar vardagliga fakta och beteenden. Som att Engels var lite rädd för sin troende mamma och därför i hemmet inte alls skyltade med att han kallade sig för kommunist. Eller att han som student var fäktare och skröt med att han deltagit i dueller; att han jagade räv med andra företagsledare i Manchester; levde som välbärgad borgare på sin aktier efter det han avslutade sitt arbete i Manchester och flyttade till Regent Parks Road i London; att han där tillsammans med Marx, europeiska och brittiska socialistledare gärna kunde ha glada fester där de beställde massor och ostron och Champagne från Belgien och Frankrike för att i trevlig samvaro diskutera, spela kort, sjunga och skratta fram till morgonsidan; att han inte trodde med fullständig jämlikhet, det var ”naivt”.
År 1841 befinner sig Engels i Berlin och följer föreläsningar där von Schelling kritiserar Hegel. Bredvid Engels i föreläsningssalen sitter den blivande kända konstvetaren Jacob Burchhardt, den ryske anarkisten Michael Bakunin och vår danska religiösa grubblare Søren Kierkegaard. Engels är vid denna tidpunkt på väg att överge stora delar av den berömda tyska filosofin. Förutom Hegel handlar det om de tidigare filosoferna Goethe, Schiller, Herder, Schlegel, Schleiermacher. Engels har följt, läst och diskuterat de flesta tysktalande filosofer i olika sammanhang, men tar vid tillfället alltmer intryck av den nya kritik som växer mot den tyska idealismens filosofer. Inte minst påverkar en radikal religionskritik Engels. När han några år senare reser till Paris låter han sig inspireras av de franska utopisterna Saint-Simon och Fourier, samtidigt som han 1844 slår sig samman med Marx och bildar Kommunisternas förbund.
Eftersom Engels far är fabriksägare sänds han till fabriken i Manchester för att sättas in i verksamheten. Detta kan kanske, enligt pappan, bidra till att sonen Engels överger sina drömmar om en egendomsgemenskap, naiva och ungdomliga drömmar om kommunism enligt fadern. Väl på plats uppmärksammar Engels genast den enorma och katastrofala fattigdomen som råder i Manchester. Den fattigdomen är även till del ett utslag av de engelska nationalekonomiernas teori som efter 1800-talet kommit att betona den järnhårda lönelagen. De fattiga måste tvingas till arbete, genom att alltid befinna sig vid den omedelbara svältgränsen. Om inte, latar de sig, upphör att anstränga sig och kräver att samhället ska försörja dem. Ett sådant beteende hade de lärda ekonomerna noterat i England i slutet av 1700-talet. Engels gjorde en noggrann studie av de vidriga förhållanden som rådde I Manchester och gav år 1845 ut sin publikation under titeln Den arbetande klassens läge i England. En minst sagt skrämmande bild målades upp, dokumenterad med källor. Boken släpptes först på tyska och först 1892 kom en brittisk översättning. Boken kom att i nära hundra år få en mycket stor betydelse för andra samhällsanalyser och bidrog inte minst till de kommande akademiska diskussionerna om (brist på) stadsplanering.
Med Marx inledde Engels samtidigt ett samarbete för ett kommunistiskt program som kom att resultera i Karl Marx skrift Kommunistiska manifestet. Skriften blev inte alls särskilt spridd i samtiden, utan spreds först när arbetarrörelsen var etablerad i Europa från 1880-talet och framöver.
Engels hade hamnat i Manchester för att arbeta för sin pappa, men fortsatte vid sidan av sitt chefskap för faderns industri att samarbeta med Marx som han dagligen matade med olika fakta och uppgifter, med kritik av Marx manuskript och med sina uppmaningar till Marx att göra något, att verkligen sätta igång med sitt skrivande, att inte bara sitta och läsa på British Museum. Engels tjänade bra som företagsledare och aktieägare och kunde stödja Marx med ca 200 pund per år; årsinkomst för lägre medelklass var ca 100 pund per år. Dessa pengar behövde verkligen Marx som hade många barn kontroll över sin privata ekonomi. Marx behövde också medel till att finna lämpliga partners åt sina döttrar, samt för att kunna erhålla en egen acceptabel plats inom Londons kulturella kretsar. Engels pekuniära stöd underlättade detta.
När Engels efter en tjugoårsperiod i Manchester flyttade till London kunde han och Marx umgås varje dag. På söndagarna kunde andra berömdheter som Karl Kautsky, William Morris eller Wilhelm Liebknecht möta upp i Engels bostad. En stor trafik av ledande personer ur brittisk och kontinental arbetarrörelse passerade regelbundet Engels bostad och serverades god mat och goda viner samtidigt som strategier och teorier ventilerades och politiska analyser mejslades fram. Engels aktieinnehav hade stigit till i dagens värde 22 miljoner kronor, vilket garanterade oberoende tänkande och god välfärd.
Engels fortsatte att publicera sig, inte minst efter Marx död 1883. Hunt ger i neutralt tonläge en kort men tillräckligt klargörande översikt av Engels senare viktigaste teser i Anti-Dühring (1878), Socialismens utveckling från utopi till vetenskap (1882), Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884), och Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut (1888). Läsaren får även följa hur några verken kom att upphöjas till något mer än de var i leninistisk anda.
Det är uppenbart att Engels livet igenom arbetade hårt, läste mycket och under senare år i alla fall försökte utveckla en teoretisk bas utifrån nya naturvetenskapliga rön. Naturligtvis lyckades han inte åstadkomma något som kan sägas vara en bestående ”sanning”, något som Hunt tydligt visar. Engels var, som vi alla är, barn av sin tid.
Men han var ihärdig och höll sig väl underrättad: läste sju dagstidningar, tre tyska, två engelska, samt en från Italien och en från Österrike. Han prenumererade till det på en rad veckotidningar som han aktivt följde: från Tyskland (8 st), Österrike (7), Frankrike och Amerika (3 vardera), Italien (2) samt en från vardera Polen, Bulgarien, Spanien och Böhmen.
Han spanade ibland på framtiden och trodde sig år 1887 se ett kommande storkrig mellan Europas stormakter. Denna ”storbrand” skulle, enligt Engels, komma att ta åtta till tio miljoner soldaters liv.
Engels bar förvisso frack på fester. Inget fel med det, tyckte han. Han förfogade över 1 000 pund per år, vilket placerade in honom i en övre medelklass. Men generöst delade han med sig till Marx av den summan, krävde aldrig något tillbaka, samtidigt som han både grälade med och hjälpte Marx att fullfölja Kapitalet. Han uppmuntrade Marx som den goda skribent som han var att publicera sig i andra länders dagstidningar. Engels utvecklade även personliga kontakter med flertalet av Europas socialistiska ledare.
Engels liv presenteras föredömligt av Tristram Hunt för alla öppna och nyfikna läsare oavsett politisk hållning. Alla dessa kommer att finna ett visst nöje av att läsa boken. Detta är gott nog. Ett i betydande grad mer tillgängligt perspektiv än vad en väl insatt internmarxistisk eller dammigt akademisk analys hade kunnat åstadkomma.
Tristram Hunt, Friedrich Engels: Kommunist i frack. Inbunden, 456 s. Betyg, 5 av 6.
BOK och POLITIK 