Mike Davis, Svält och kolonialism. Hur tredje världen underutvecklades.

Mike Davis, amerikansk processor och tidigare knuten till New Left Review, har tagit på sig ett stort uppdrag. Han har sett att konsekvenserna av El Niño med återkommande torka i Asien och Latinamerika, katastrofalt försämrades av den brittiska kolonialismen. Hans bärande tes är att miljontals människor avled i onödan, på grund av britternas marknadsideologiskt präglade politik. Davis upprätthåller sig främst med förhållanden i Indien och Kina. Men även distriktet Nordeste i Brasilien berörs, liksom de återkommande svältkatastrofer i Östafrika.

En relativt stor del av boken består i beskrivningar och diskussioner om vädersystemens inverkan på nederbörd och jordens produktivitet. Jag berör inte detta närmare utan redogör främst för Davis skrivningar gällande den brittiska kolonialismen i Indien och Kina.

Davis intresserar sig framför av den engelska kolonialismen i Indien. Oftast handlar det om nedslag och ögonblicksskildringar inom ramen för längre nästan essäistiska textstycken som helt plötsligt kan inramas med ett diagram. Vi kan på ett konkret plan se hur olika brittiska makthavare i Indien analyserar svälten, vilka åtgärder som de anser vara viktiga, samt hur de därefter (bort)förklarar de uppkomna katastroferna.

Vi läser här och var skrämmande beskrivningar och uppseendeväckande citat. Tyvärr lider framställningen av att inte vara tillräckligt pedagogisk och tydlig. Ibland saknas sammanhang i termer av beskrivningar hur de större samhällsstrukturerna är organiserade. Vi som inte är födda i Storbritannien är inte särskilt uppdaterade om alla de myndighetspersoner som var verksamma i Indien under 1800-talet.

För oss fattas en kort introduktion som ger vid handen att Brittiska Handelskompaniet uppbar handelsmonopolet i landet från 1600-talet till 1874. Därefter styrdes Indiens som en del av Storbritannien. Indiens vicekung tillsattes i London.

Redan år 1784 hade Indiens ställts under statlig kontroll av ett särskilt ministerium.Till sin hjälp för att styra landet hade för Handelskompaniet och därefter Kronan tre arméer. I London styrdes Indien av ett utskott med ministrar och parlamentsledamöter. År 1813 minste handelskompaniet definitivt sitt handelsmonopol i Indien, men ledde ändå landet på den brittiska regeringens uppdrag. Kompaniets repressiva politik ledde till Sepoysupproret 1852–1855, där bengaliska armén, utbildad av britterna, vände sina vapen mot engelsmännen. En viktig men inte avgörande anledning upproret var att inga indier utsågs till officerare i den stora bengaliska armén.

Omfattande uppror hade tidigare förekommit i Indien, framför allt i protest mot de skatter som engelsmännen främst lade på själva ägandet av jordbruksmark och salt, frågor som kvarstod som kontroversiella under hela den engelska mandatperioden. Skattebördan ökade med totalt 70 procent från 1800 till 1850-talet. Britterna tog ingen hänsyn till storleken på skördar som kunde bärgas på de små markstycken som merparten av den indiska befolkningen brukade. För att kunna betala skatt blev det vanligt att småbrukaren tvingades låna pengar av lånehajar med hög ränta. Detta förhållande kände britterna till. Men det var inget som bekymrade dem så länge Indien kunde leverera rejäla ekonomiska överskott som den brittiska kronan kunde använda till att balansera sin statsbudget.

Efter Sepoys-upproret avvecklades Brittiska Handelskompaniets administrativa roll och kronan tog över skötseln. Drottning Victoria blev kejsarinna över Indien.

Vid tidpunkten för den stora torkan 1876–78 orsakad av El Niño, hade jordbruket till stora delar omvandlats i enlighet med britternas marknadslagar. Bönderna tvingades obarmhärtigt att betala skatt för den brukade jorden. Det tidigare traditionella gemensamma byaansvaret hade slagits sönder av britternas politik. Exempelvis saknades nu på de flesta håll de tidigare av tradition hållna gemensamma nödlagren, som utvecklats genom erfarenheter med inriktning att vara till stöd för alla vid dåliga skördar.

All tillit sattes nu enligt brittisk modell till marknaden. Odlade grödor som kunde säljas utanför Indien prioriterades: socker, bomull, vallmo, indigo. Indien hade omvandlats till en producent av livsmedel och råvaror för export. Alla vinst gick till Storbritannien. Men naturligtvis odlades fortfarande vete, ris och andra grödor nödvändiga för mathållningen. En del av detta kunde också exporteras.

Britterna hade i raskt tempo byggt ut järnvägsnätet i syfte att underlätta handel med bomull och spannmål. Det handlade inte enbart om handeln inom den indiska kontinenten utan lika mycket om export, till England och USA. Ett system med omfattande marknad och frihandel var förhärskande.

Tidigare, under 1700-talet, hade Indien varit en stor exportör av bomullsvaror till Storbritannien. När Storbritannien införde tullar mot denna import samtidigt som de mekaniserade den egna bomullstillverkningen inom ramen för det nya fabrikssystemet, vändes utvecklingen. Indiens tillverkning av bomullsvaror slogs ut och landet tvingades från 1800-talet i stället att importera bomullsvaror från Storbritannien. Britterna kunde å sin sida importera råvaran bomull samt billigt spannmål från sin koloni Indien. Genom den utveckling där Indien tvingades importera engelska bomullsvaror, vilket underlättades när britterna tog bort de tidigare indiska importtullarna mot bomullstyger när de nu fått fastare kontroll över landet, kom hela yrkesgrupper av indiska vävare, bomullsskräddare, timmermän, smeder, skomakare och andra att i allt högre grad bli arbetslösa eller föga mer än individer som sysslade med något som liknande tiggeri. En tidigare omfattande indisk industri var helt utslagen på 1830-talet.

El Niño slog hårt mot Indien åren 1876–1878. Stora områden, men inte alla, drabbades av missväxt på grund av den omfattande torkan. Britternas egen administration som styrde och ställde i Indien och var ansvariga för den politik som fördes. Vid denna tidpunkt fanns stora livsmedelslager i vissa regioner som väntade på försäljning. Genom telegraf kunde man snabbt kommunicera mellan olika delar av landet eller världen. Järnvägsnätet stod redo att transportera stora mängder gods kors och tvärs genom landet. 

Vad gjorde då britterna? De lät marknaden styra. Enligt inlärda tankemodeller var det den bästa lösningen på alla problem.

Vad hände? Priset på vete var högt i England. I stället för att fördela vetet till behövande runt om i Indien med hjälp av järnvägsnätet, exporterades det till England. Enligt marknadslogiken blev ju förtjänsten större då. År 1875 exporterades 3 850 ton vete till Storbritannien, år 1877 var exporten 17 125 ton.

Vad blev resultatet? Indierna hade inte råd att köpa dyrt ris. En subventionering av inköpen var omöjlig i den engelska vice-kungens tankevärld.  Först kom svälten, oerhört omfattande. Därefter i svältens spår, sjukdomar: kolera, tyfus, böldpest. Goda risskördar i Bengalen och Burma hade kunnat distribueras till regioner med svält, men det förvägrades, av principiella skäl.

För att kunna ge någon form av nödhjälp till de svältande satte britterna igång olika nödhjälpsarbeten. Först efter levererat arbete kunde mat fördelas enligt brittisk ideologiskt inspirerad nationalekonomi. Den som inte arbetar skall ej hava mat. Ricardo, den store ekonomen, förespråkade en järnhård lönelag; hur skulle annars arbetare vilja utföra arbete? Britterna oroade sig dessutom för att kostnaderna nödhjälpen skulle kunna ta medel från den planerade invasionen av Afghanistan. Ransonerna till de som deltog i nödhjälpsarbete minskade därmed åtminstone i Bengalen till ett halvt kilo ris per dag. Det motsvarar mindre näring än i Buchenwalds ökända koncentrationsläger, konstaterar författaren. Men den brittiska ekonomiska logiken fortfarande kunde fortfarande mena att man arbetar bäst om man riskerar att svälta ihjäl

Och svälta ihjäl, det gjorde indierna. Enligt den lägsta bedömningen avled 6,1 miljoner indier, den mest moderna forskningen anger summan 10, 3 miljoner.

En liknande svältkatastrof med liknande bakgrund inträffade i Indien 1896–1902. Britterna kunde inte heller då regera landet till förmån för medborgarna (indierna) på grund av sin förblindade tillit till marknadens möjligheter. Enligt modern forskning dog upp till 19 miljoner indier dog på grund av svältkatastrofen vid denna period.

Det räcker inte med detta elände. Även Kina drabbades enligt Davis oerhört hårt, till stor del orsakad av britternas politik.

År 1773 hade den brittiske generalguvernören i Bengalen upprättat ett opiummonopol för handel till Kina. Syftet med monopolet var att tjäna pengar till den brittiska staten genom att sälja opium i Kina. Kina kom aktivt att motsätta sig denna sträva men med tiden besegrades Kina av Storbritannien med stöd av sina bengaliska (indiska) trupper i första opiumkriget 1839–42. Hongkong och Kanton överfördes till brittisk kontroll och blev navet i britternas omfattande opiumhandel i Kina. När kineserna efter en tid förstör delar av de opiumlager som engelsmännen håller de två städerna, reagerar Storbritannien. Det utbryter, som det ibland kallas, skärmytslingar, dessa eskalerar och britterna angriper år 1858 återigen Kina; det andra opiumkriget. Efter ”västerlänningarnas” seger legaliseras nu helt opiumhandeln som kontrolleras av engelsmännen. Mot slutet av 1800-talet är uppemot fyrtio miljoner kineser beroende av opium. Kina konsumerade nu ca 95 procent av världens opium.

Engelsmännen har med det på hundra år lyckats vända Kinas tidigare starka handelsöverskott gentemot Storbritannien och Europa. Detta orsakades främst av Kinas omfattande te export som bidrog till att Kina samtidigt ackumulerade väldig silverreserv, som Storbritannien ville men inte kunde komma år. Kina hade inte heller behov av att importera bomull från Storbritanniens koloni Indien eftersom landet har egna omfattande bomullsodlingar och bynära spinnerier och väverier.

Med det omfattande opiumbruket strömmade nu äntligen silvret ut ur Kina till Storbritannien. Kina försvagades av opiumhandel, omfattande krig mot England, klimat- och naturkatastrofer, flera interna inbördeskrig inklusive ett långvarigt krig mot muslimer i nordvästra Kina. Till detta kan läggas inkompetenta regeringar. Landet sjönk ner i fattigdom. Det är inte svårt att tänka sig att 1800-talets kinesiska erfarenheter kan förklara delar av dagens kinesiska politik.   

Mike Davis menar att mellan 20 och 30 miljoner kineser avled av svält under 1800-talet. De orsakades av både naturkatastrofer och utländsk påverkan 1876–1900. Britterna har en del i skulden men den är inte lika tydlig som i fallet Indien.

Svält och kolonialism är en ytterst intresseväckande bok som innehåller stor och viktig kunskap som dock inte alltid är tillräckligt sorterad. Syftet med boken spretar och är inte riktigt tydligt, den röda tråden försvinner återkommande i textmassorna och faktauppgifterna.

Jag tvingades därför komplettera läsandet med Rober B Marks bok Den moderna världens ursprung, som jämför utveckling mellan Europa och Kina från 1400-talet fram till idag. Den boken kan visserligen ifrågasättas, men den är föredömligt pedagogisk, kompakt och kunskapsrik.

Mike Davis, Svält och kolonialism. Hur tredje världen underutvecklades. Inbunden, 500 s. Betyg, 4 av 6p.

Robert B Marks, Den moderna världens ursprung. Mjukt band, 206 s. Betyg 5 av 6p.