Cirka tjugo år efter det att jag köper boken läser jag den, Karl Polanyis essayliknande text i boken Den stora omdaningen som behandlar tidig engelsk industrialisering och dess relation till den liberala ideologi som avfärdar att samhället via skattesystem måste ha ett socialt ansvar för sina medborgare (Laizzes-faire liberalism, Manchesterliberalism, nyliberalism). Den beskriver med andra ord iscensättandet av den liberala utopin, tanken att marknaderna automatiskt kan reglera samhällens och människors väl och ve, och följer denna tanketradition fram till andra världskriget. Polanyis tes är att marknadens intåg tvärtom den liberala ideologin kom att kräva politiska ingrepp och lagändringar av gigantisk omfattning för att kunna få hela samhället att fungera.
Polanyis essäliknande text väcker många tankar men saknar tyvärr också viktiga utvikningar och kontextualiseringar för de som inte är extremt inlästa på brittisk historia från 1700-talet och framöver. För boken ger förståelse för brittisk social historia som (liksom i USA) starkt har tonat ner statens/samhällets sociala ansvar till skillnad från den katolska socialläran på kontinenten och de nordiska välfärdssystemen.
Polanyi bekänner sig som kristen socialist. Han riktar konsekvent, genom hela boken, en omfattande kritik mot föreställningen om att helt fria marknader överhuvudtaget kan anses vara mänskliga. Gärna industrier, marknader och handel. Men under samhällets kontroll och regelsystem. Handel utgör egentligen inget annat än en bytesprocess, skriver Polanyi, åtminstone före 1800-talet. Vi byter varor och tjänar en slant. Varor vandrar kors och tvärs över alla världsdelar. Så har det alltid varit. Handel är en fråga om frakt av ting som ve behöver. Merparten av handeln reglerades fram till 1800-talet, marknaderna var ett bihang till en övergripande institutionell miljö bestående av nationens behov reglerad av respektive lands traditioner och kultur.
Och man handlade med enbart med varor, med föremål, ting. Från 1700-talets slut och framöver förvandlades den föreställningen i England, enligt Polanyi. Nu ser vi framväxten av en ny ideologisk modell växa fram, med liberalism utan socialt. Tidigare i grunden sociala kategorier som arbete, jord och pengar omvandlas nu till simpla varor som man kan handla med. Detta bröt tydligt mot tidigare perioders syn på människan och jorden, enligt Polanyi. Att överlåta till marknadsmekanismerna ensamt styra människors hela livssituation och deras naturliga miljöer kom att leda till att framför allt bönders och arbetares sociala relationer eroderas, till samhällets förstörelse. Polanyi upprörs inte primärt av maskiner och industrier utan av att marknaden förintar de sociala relationer som är väl fungerande i en äldre och organiskt tänkt samhällsstruktur.
Tidigare utgjorde arbetet en naturlig del av en mänsklig verksamhet som hörde ihop med livet själv, en social verksamhet som pågick varje dag där syftet inte vara att sälja något utan att leva. Jord var synonymt med natur inte med förmögenhet; hur man brukade jorden på bästa möjligt sätt. Bondens och hantverkarens liv var som regel grundad i breda sociala relationer. Att äga vissa föremål kunde vara viktigt som en social markering. Därför gick föremålen ofta i arv genom många generationer, de sågs inte som en handelsvara.
Detta äldre synsätt kom i Storbritannien att utmanas genom en aktiv politik från samhällets styrande skikt. En viktig strategi för att generera rikedomar i de nya industriliknande verksamheterna som växte fram från mitten av 1700-talet kom att bli att hålla en stor del av arbetskraften i fattigdom. Arbetare hade tidigt knutits till sin socken. En slags tvång till arbete fanns, eftersom man inte fick vara en ”lösdrivare”. De kunde inte ”utvandra” till andra socknar där de betalades bättre. Detta system kompletterades 1795 med den så kallade Speenhamland-skalan, där den fattige garanteras en viss minimilevnadsstandard eftersom de erhöll en viss mängd bröd enligt skalan. Arbetsgivaren kunde då ge arbetaren en lön som inte gick att leva på, eftersom kommunen garanterade bröd på bordet. Den fattige hade å andra sidan inte ett tydligt incitament till att försöka häva sig upp ur fattigdomen; det fanns få alternativ och byn var skyldig att ge dem bröd för dagen. Arbetsgivaren kunde hålla ner lönen och arbetaren erhöll ändå tillräckligt med bröd för att just överleva.
En fattig underklass skapades.
Systemet iakttogs av lärda män. Joseph Townsend hade i A Dissertation on the Poor Laws från år 1786 argumenterat för att hunger är det som kan få arbetare (och djur) att arbeta: ”Hunger kommer att tämja de vildaste djur, den kommer att lära ut åt de mest fördärvade anständighet och hövlighet, lydnad och underkastelse. I allmänhet är det endast hunger som kan egga och sporra dem/de fattiga/ till arbete; likväl har våra lagar sagt att de aldrig ska hungra…hunger inte bara är det mest naturliga motivet för flit och arbete, de kraftfullaste ansträngningar…”. Det var en tankefigur som slog rot hos många brittiska tänkare. David Ricardo formulerade den i sin teori om den järnhårda lönelagen. Minimilöner var det som kunde tvinga till hårt arbete i industrierna.
Enligt Polanyi bröts motvillige den sociala ordningen ner till förmån för en rå kapitalism. En ideologisk världsordning utarbetad av filosofer, ekonomer och politiker bar upp omdaningen. Speenhamland-lagarna kompletterades med Anti-Combination Act från 1799, som förbjöd sammanslutningar för arbetare eller att ens argumentera för sådana. Den som exempelvis försökte övertyga någon annan att begära högre lön, kortare arbetstid eller bättre arbetsförhållanden kunde enligt lagen få fängelsestraff. Arbetaren blev därmed i princip livegen och de som arbetade fick enbart lön som täckte till den omedelbara överlevnaden.
Lagen avskaffades 1834 och ersattes av en ny fattigvårdslag som såg till att fysiskt hjälplösa fattighjon sattas i arbetshus. De som däremot kunde uppbära lön men ändå inte skötte sig, betraktades som arbetslösa och fick inget stöd alls från samhället. Genom hårdhet skulle alla lockas till arbete; arbetstvång införs och fattigstöd avskaffas. Lagen avvecklades så sent som 1924.
Arbetstiden var självfallet inte begränsad. The Health an Moral Act från 1802 begränsade arbetstiden för barn från fattighus till 12 timmar per dag. Succesivt förbättrades arbetsvillkoren något. År 1833 gäller lagen för alla barn i hela textilindustrin. Barn mellan 9-13 år fick 9 timmars arbetsdag och viss skolgång och de mellan 13-18 år 12 timmars arbetsdag; det var en förbättring. År 1844 fick kvinnor samma rätt som barn mellan 13-18. Först 1847 begränsades arbetstiden generellt till 10 timmar per dag.
Både Malthus och Ricardo, dominerande auktoriteter i det samtida brittiska samhället, hävdade att den naturliga lönen ska baseras på existensminimum. Enligt Malthus är hunger bra då den tvingar till arbete. Ricardo uttrycker det som att djuren arbetar för att få tillgång till mat, likadant är det med fattiga människor, de kan tvingas till arbete när de hungrar.
Hur stor andel av befolkningen tillhörde då dessa fattiga som skulle tvingas till arbete? Polanyi nämner tyvärr inte det men Wikipedia har en liten artikel där det framgår att 15 procent av den arbetsföra befolkningen i början av 1800-talet var fattiga (årsinkomst 10-30 pund) och att 27 procent utgjordes av tjänstefolk med osäkra villkor (5-50 pund per år). Arbetarna i industrier omfattade drygt 30 procent av befolkningen och hade något högre lön. Övre medelklass, de som utformade och bar upp det ideologiska systemet, tjänade minst 500 pund per år. Det var med andra ord rätt många som fabriksägare och andra skulle tvinga till arbete med ytterst långa arbetsdagar och med en lön som just hjälpte till att hålla arbetaren vid liv.
Med den nya lagen år 1834 omvandlas även själva arbetsmarknaden i England enligt Polanyi till en konkurrensutsatt vara; en bestående mental förändring och uppbrott från det tidigare organiska samhällets organisation där alla arbetade så mycket som behövdes som ett utslag av behov och tradition: som jordbrukare eller hantverkare.
Trots omfattande utbrott av sociala rörelser bland arbetarklassen i England från 1800-talets början, bland annat genom omfattande egna försäkringsväsende organiserad inom så kallade Friendly Societys, med breda kooperativa rörelser samt med en omfattande rösträttsrörelse fram 1830-talet, så förhindrades arbetarnas organisation av Anti-combination Act och andra åtgärder. Möjligtvis kunde vissa frågor diskuteras på arbetarnas egen rum på Puben, i deras Public Room. Först 1825 blev viss facklig organisation tillåten. En stark politisk arbetarrörelse växte inte fram förrän i slutet av seklet. Arbetarrörelsen fick inte plats inom parlamentet och kom länge att sakna röst.
Efter 1820 stiger reallönerna hos de som har arbete. En industrikapitalism växer fram som obarmhärtigt utplånar gamla sociala relationer och synen på naturen. En kapitalism utan regleringar blir normen. Men starka motkrafter, från en del konservativa krafter, från radikala arbetarskikt och från socialliberala ”personligheter”, driver fram regleringar av kapitalismen: reglerande fabrikslagar, sociallagstiftning som skydd för arbetare, bättre skola.
Enligt Polanyis argumentation kan aldrig Laizzes-faire liberalisms bärande tanke om ett marknadssamhälle som prissätter hela vardagen och våra sociala mönster fungera, allt som har koppling till jord, arbete och pengar. Detta oavsett vad som en del nationalekonomer har räknat ut i sina modeller (som inte är något annat än just modeller). Kapitalismen kräver för att fungera, för sin överlevnad, regleringar och begränsningar, något som idag allt fler verkar vara överens om inom ramen får en ekonomisk teoretisk riktning som ibland ryms under beteckningen institutionalism,
Ekonomiskt sett tog Storbritannien täten från tidigt 1800-tal, det är helt oomtvistat. Med nya industrier var tillväxten 3,5 procent per år från 1815 till ca 1850. Ångmaskinens förädling och växande betydelse för industrin visas genom ökad kolanvändning: ca 16 miljoner ton kol producerades 1816 och 110 miljoner ton år 1870. Så sent som 1800 stod Kina för så mycket som 33 procent av världsekonomin, medan hela Europa för 23 procent. Men hundra år senare var Storbritannien, Tyskland och USA de ledande ekonomierna. Kina stod då för endast 7 procent av världens BNP.
Naturligtvis använde sig Storbritannien av skyddstullar mot den omfattande importen av indisk bomull vid slutet av 1700-talet. Man avreglerade 1850 spannmålslagerna, vilket drabbade landsbygden. Samtidigt kunde man nu importera billigt vete från USA och från sitt landområde i öster, Indien, där tidigare bomullsfält nu hade omvandlats till vetefält.
Storbritannien fortsatte efter andra världskriget att försöka begränsa statens ansvar för individen genom dålig offentligt skola och bristande sjukvårdssystem. För att inte tala om senare tiders semestersystem och satsning på barn, daghem, föräldrars villkor.
Den brittiska synen på fattigdom, marknad och den ”järnhårda lönelagen” skriver jag mer om i anmälan av Mike Davis bok Svält och kolonialism (Late Victorian Holocausts) som visar att brittisk ideologi och politik kom att få förödande konsekvenser i krissituationer i Indien och Kina under 1800-talet.
Karl Polanyi, Den stora omdaningen. Mjuk pärm, 2012, 340 s. Betyg, 4 av 6.
BOK och POLITIK 