Under våren läser jag i en dödsruna att journalisten Erik Eriksson har avlidit, 84 år gammal. Jag påminns då om att jag för femton år sedan läste en underbar bok av honom, Vårt hjärta dog i New York (En bok för alla, 400 s). Den boken handlar om författarens familjs dramatiska liv, med far- och morföräldrar och föräldrar som av olika anledningar tvingats flytta till andra länder och i de sammanhangen ibland glider isär. Från revolutionens Ryssland till Stockholm, från Sverige till USA och vice versa. Korta kapitel men oerhört informationsrikt och även lyriskt berättande.
Jag drar mig även till minnes att han skrev boken Dagbok från Nordvietnam som jag läste sjutton år gammal när den kom ut 1969. Jag ser också nu att han var redaktör för tidskriften Kommentar som jag lusläste i många år i slutet av sextiotalet och framöver. Mitt minne av tidskriften är att den alltid publicerade läsvärda och mer utförliga artiklar om ”läget” i länder i ”Tredje världen”.
Eftersom jag redan läst en mycket bra bok av Erik Eriksson drabbas jag av nyfikenhet av hans övriga utgivning. Den visar sig vara mycket omfattande, hela trettiosex böcker. Jag beställer två böcker som reas på nätet. Båda visar sig vara fantastisk bra, på olika sätt. Den ena under den platta titeln Eldens tid och isens dagar. Bokomslaget är, till ytan, ännu mer banalt. Det visar sig att boken utgör tredje delen av en bokserie av fyra böcker.
I boken får vi följa Johan Steiner, redaktionssekreterare på Aftonbladet. Han deltar sedan en längre tid i ett seminarium om tredje världen vid Stockholms universitet. Där behandlas vid handlingens tidpunkt nu allt oftare Vietnamkriget. Hans vän Yngve leder seminariet och har vid något tillfälle träffat Trin Van Anh som arbetar för FNL i Paris. Anh inbjuds och kommer till ett seminarieserien i Stockholm. Steiner kommer naturligtvis också till seminariet. När Steiner dagen efter promenerar tillsammans med Yngve och Anh på Djurgården ges han ett halvt löfte om att han ska kunna resa till Nordvietnam som en av de första västerländska journalisterna. När Aftonbladet redaktion nås av informationen tillstyrker den genast förslaget.
Väl på plats i Hanoi följer vi Steiners upplevelser av att vara ensam västerlänning i en krigsdrabbad stad. Där finns en dramatik i vardagslunken och naturligtvis i skildringar av bombningarna som han följer på mycket nära håll. Vid vistelsen söker sig en melankoli in i Steiners känsloliv. Helt plötsligt drabbas han av minnet från sin livs stora kärlek, numera gift. Känslor av nära samhörighet med henne sköljer med stor kraft över honom. Han kan via diplomatpost sända brev till henne där han kort skriver, ”Ja, du vet!”. ” Du vet ju”, bärare av hemligheter, var det han ofta tidigare i sitt liv hade skrivit till henne på små lappar som han smugglade till henne. En känsla av en oerhörd närhet.
När han efter en längre tid kommer hem har han tagit med sig en amerikansk desertör. Nu dras han in i händelser i Stockholm där svenska och andra underrättelsetjänster är inblandade. Samtidigt arbetar han oförtrutet på Aftonbladet som journalist och försöker odla sin tidigare kärleksrelation. Varför verkar då båda alltid ha samma känsloläge, undrar Johan. De verkar sitta ihop, nästan som nära syskon.
Jag försöker förstå varför jag tycker så mycket om boken. Kanske för att den utspelas under min ungdomstid. Den ger mig ytterligare perspektiv på den politiska aktivitet som pågick i Stockholmsområdet. En rad för mig kända och okända individer ur levande livet träder fram. Händelser som tydligen även undgått Jan Guillou tydliggörs.
Till det en oerhört fint skildrad kärlekshistoria. Författaren berättar lågmält, precist, lyriskt; inte yvigt och pladdrigt. Kapitlen är korta och täta och för alltid läsaren framåt. Johan Steiner är tillika en huvudperson som inte tar särskilt mycket stor plats, till skillnad från Jan Guillous och Stieg Larssons huvudpersoner. Steiner är alltid lågmäld, drar sig undan när konflikter uppstår, svarar undvikande på frågor, förmodligen på grund av erfarenheter under sin uppväxt, något som aldrig utsägs; ”så kan det ju vara”. Kanske inte helt igenom sympatisk men med en grundmurad moralisk hållning som jag gärna vill efterlysa hos fler nu levande personer.
Jag läser därefter även de tre andra böckerna i den serie som Erik Eriksson skrivit om Johan Steiner. I den första boken, Men fåglarna sjunger om natten, beskrivs Steiners uppväxt på Lidingö under andra världskriget. Föräldrarna bor i ett litet hus på Lidingö, pappan är av judisk börd och hans klasskamrater är till stor del aktiva nazister, liksom deras föräldrar. Av den anledningen förföljs Steiner aktivt av nazisterna i skolan, han är ju en jude – något som hans mor förnekar eftersom det är modern som för det judiska arvet vidare. En olycka vid en repövning inom flottan några år efter kriget, där hans bäste vän mister livet, inramar berättelsen. Blev vännen mördad av ett hemligt sällskap med nazismanknytning med rötter inom marinen? Steiner och hans bästa vän hade ju inlett egna undersökningar om nazister på Lidingö i slutet av kriget? Det är också nu som han inleder sin nära kärleksrelation med Helena, vars pappa och bror är aktiva nazister; direkt efter kriget aktiva och ledande högermän.
I Skriva med blod förflyttas vi till femtiotalets slut. Steiner vikarierar nu som lärare eller tar ett jobb i Stockholm hamn. Han lägger märke till att en ung flicka på andra sidan gatan i Hägersten är ute alltför mycket på nätterna, följer efter henne vid ett tillfälle och ser att hon kanske är sexuellt utnyttjad. Omvandlingen av det som kallas slummen i Stockholms innerstad står i centrum för skildringen och Steiner spanar på nätterna på hallickar. Det går kanske inte riktigt som han tänkt sig. Han är obetänksam och hamnar i en mycket allvarlig och våldsam situation.
I del fyra i serien, Spanaren som bytte sida, har Steiner som tidigare reporter i Nordvietnam anlitats av Utrikesdepartementet efter det att Sverige beslutat att ge humanitärt bidrag till Nordvietnam. Såväl svensk som amerikansk underrättelsetjänst ”följer noga”, spanar, på alla möjliga mått och steg inom ramen för den verksamheten. Steiner själv följs nära av SÄPO, men den kvinna som utför uppdraget blir alltmer övertygad om att hennes uppdrag är förfelat. I sin nit har hon också läst merparten av den litteratur som Steiner verkar läsa och hon ger honom alltmer rätt. Hon förstår med tiden helt hans bevekelsegrunder. Kanske kan ett närmande mellan Steiner och den kvinnliga spanaren bidra till att Steiner äntligen kan glömma sin stora ungdomskärlek? När Sverige slutligen sänder medicin till Nordvietnam äger detta rum inom ramen för en händelsekedja som är mycket dramatisk. Om Erik Eriksson använder sig av verklighetsbaserad information så är det mycket uppseendeväckande.
De fyra böckerna, alla skrivna av Eriksson efter sjuttio års ålder, är i grunden en omtolkad litterär skildring av stora skeende av svensk nutidshistoria. Kanske innehåller det sådant som han stött på och därefter grubblat på under sitt journalistiska liv.
Berättelserna är i grunden dramatiska, men det märkts inte alltid eftersom det är en stillsam anti-hjälte som driver handlingen framåt.
Böckerna utgör egentligen, tänker jag, ett fullständigt manus för en intressant TV-serie om det moderna Sveriges historia. Eriksson böcker innehåller alla nödvändiga miljöskildringar, sammanhang och dialoger som krävs för att varje bok ska ges 6-8 avsnitt. I böckernas handling finns allt som krävs. Allt kan, föreställer jag mig, enkelt omvandlas till manus. Exakta miljöbeskrivningar av rum, inredningar, hus, gator, samt av politiska sammanhang med en del för oss okända fakta. Här finns också alla för handlingen viktiga samtal som är möjliga att överföra i korta scener, här finns extra stor dramatik i enskilda scener och naturligtvis både stor kärlek och även lite sex. Till det kommer skildringen av den ensamstående Steiners försiktiga relationer till kvinnor. Men när någon kvinna kränks i hans sällskap förändras helt bilden. Då triggas Steiner till oförsonligt och våldsamt hat gentemot den man som kränker kvinnan, till tillgripande av ett våld som Steiner inte alls kan kontrollera. Kanske orsakas det frambrytande hatet av något som Steiner upplevt att hans mamma tidigare fått utstå. Inget utsägs, något antyds.
Betyg: Erik Erikssons serie Sagan om vår nya tid, fyra delar, ca 1 300 s. 5 av 6 p.
BOK och POLITIK 