Ett problem med många historieböcker är att de tenderar att likna något mer omfattande Wikipedia-artiklar. En rad händelser, årtal och kungar beskrivs kortfattat. I en bok tillkommer kanske något som kittlar läsaren också. Med andra ord rätt tråkiga böcker.
Sanimar Resics Balkans historia är nog en sådan tråkig bok. Ett omfattande kompendium. Men ändå ett viktigt kompendium för sådana som mig, som inte alls känner till Balkans historia annat än i mycket allmänna drag. Jag lärde mig trots allt väldigt mycket av att läsa den. Den är nämligen ambitiös! Gott nog, tycker jag.
Författaren börjar med det Balkan som Romarriket hade under sin ”ägo” på 300-talet. Illyriska stammar bodde då där. Snart invandrade även slaviska stammar. Slovener tillhörde en sådan. Bulgarer följde på 600-talet. Nu förekom också livliga politiska och religiösa stridigheter mellan katolska kyrkan i Rom och grekisk ortodox kyrka/serbisk ortodox kyrka. Kroater valde den romerska kyrkan, andra folk blev ortodoxa av olika varianter. Motsättningarna komma att leva kvar mycket länge.
Från ca 1300-talet växte serbiska och bulgariska anspråk på egna riken fria från det gamla Bysans sig starka. I skärningspunkten mellan Grekland och nuvarande Balkanområdet fanns under Bysans överhöghet Makedonien med Saloniki som ledande stad; en källa till långvariga konflikter. Albanerna, ofta organiserade i klansamhällen bestående av flera folk, formerade sig också i särskilda geografiska områden vid Adriatiska havets västkust, men även i trakterna av nuvarande Kosovo.
När de turkiska folken under 1400-talet besegrat det gamla Bysans, kom på det ena eller andra sättet stora delar av Balkan att införlivas i det Osmanska väldet. Särskilt albanerna kom att göra karriär inom den osmanska förvaltningen. Albanerna var det folk på Balkan som kristnades först, under 300-talet. De katolska albanerna organiserade sig i krigiska klaner, som kunde stå emot osmanerna under en period. Än idag återfinns många katoliker i norra Albanien och södra Montenegro. Men allt eftersom osmanerna vann mark, tvingades också alla icke-muslimer att betala skatt. För att slippa betala skatt konverterade många albaner till islam. Hur? Ofta lät den osmanska armen värva en familjs son, som därefter blev elitsoldat i det osmanska väldets stående armé. Efter militär karriär kunde de också bli professionella och välavlönade tjänsteman i den osmanska administrationen. Dock krävdes att de först konverterade till islam, vilket väldigt många gjorde. Även deras familjer och kanske även släkt.
Balkans olika folk formerade sig på olika sätt under flera hundra år. Yttre fiender kunde vara det osmanska riket, ett framväxande bulgariskt rike, det Habsburgska väldet där Österrike försökte ”assimilera” Slovenien, samt Ungern som utgjorde ett ständigt hot mot Kroatien. Men framför allt bestod hotet i de återkommande striderna och förhandlingarna med det mäktiga osmanska riket. Även Venedig hade intressen i området och kontrollerade under flera hundra år från ca 1100-talet stora delar av Kroatiens kust.
Inom hela området skedde över tid stora sociala, religiösa och demografiska förändringar. En i huvudsak kristen befolkning i Bosnien och albanska trakter valde över tid att konvertera till islam. När krig uppstod kunde stora delar av en population helt enkelt flytta från sina geografiska områden för att undvika en grym fiende. Runt 1690 lämnar kanske fler än etthundratusen serber Kosovo när den osmanska armen hotfullt närmar sig. Varför? Serberna hade tidigare aktivt stött det habsburgska imperiet i deras krig mot osmanerna och nu skulle serberna i Kosovo straffas.
Stater, liknande de som vi tänker på idag, började byggas först under 1800-talet. Serberna var först ut med en egen statsbildning. Montenegro såg ett spirande nationellt medvetande kring 1840. Kroatien följde tätt inpå och Slovenien tog därefter, mycket sakta, sina första små steg bort från sitt då absoluta beroende av Österrike; tyska talades då allmänt i Slovenien. Bosnier och albaner hade redan färdiga identiteter, men tänkte inte i exakta landområden. Kosova hade både en serbisk och albansk identitet. Även makedonier och bulgarer antog nationellt färgade identiteter inom balkanområdet. Montenegro släpade efter.
Och år 1867 starta panslaviska krafter den Jugoslaviska Vetenskapsakademien som fick sitt säte i Zagreb. Tanken på ett enat Jugoslavien bestående av alla som talade sydslaviska språk var född. I enlighet med de uppflammade nationella rörelserna i Europa från 1830-talet och framöver, var det de intellektuella som bidrog till att formera Balkans olika befolkningsgruppers nationella berättelser. En metod för det var, förutom omfattande historisk forskning och historieskrivande, att starta dagstidningar på egna språk, egna vetenskapsakademier samt skolor med undervisning på det egna språket. Även egna litteraturtidskrifter prioriterades. Alla åtgärder utgör slående bevis på att språk och litteratur kan användas i syfte att åstadkomma en dramatisk politisk massmobilisering.
Hur många språk finns då i området? Är det ett språk med flera dialekter, eller handlar det om olika språk? Sanimir Resic, som själv är bosnier, menar att de sydslaviska språk som vi talar om, kan ses som en språkgrupp med glidande övergångar enligt modellen: slovenska-> kroatiska-> bosniska-> serbiska-> makedonska-> bulgariska. Albanska utgör en egen språkgrupp. Kanske utgör slovenska/kroatiska en egen språkgrupp? Eller kroatiska/serbiska? Eller makedonska/bulgariska? Kanske är detta i första hand en politisk fråga och i andra hand en språkvetenskaplig fråga. Kroatiska har dock tre tydliga dialekter, varav en står väldigt nära bosniska. Till språkfrågan hör också frågan om vilket alfabet som används. Katoliker i Slovenien och Kroatien, liksom bosnier (som tidigare ofta var kristna) använder det latinska alfabetet. Övriga (utom albaner) använder det kyrilliska alfabetet. Bara det en källa till konflikt i ett enat Jugoslavien!
Efter första världskriget skapade segermakterna ett enda Jugoslavien. I tanken, men ej särdeles spritt bland befolkningarna, hade det alternativet funnits för flera av de radikala/liberala opinionsbildarna under 1800-talet. Under andra världskriget formerade Tito ett nationellt motstånd mot de tyska nazisterna, medan kroatiska politiska grupperingar välkomnade tyskarna. Tito segrade och kroaterna, som delvis stått på den tyska sidan, kunde kanske därför inte under lång tid formera nationella protester mot Titos nya jugoslaviska nationsbygget.
När Tito dog tog de serbiska nationalisterna över makten. De enda titoister hade sin maktbas i armen, dvs. de tillhörde de som fortfarande önskade ett enat Jugoslavien utan tydliga serbiska, kroatiska eller andra identiteter. Milosevic såg dock snabbt till att avpollettera den sittande militärledningen och kunde påbörja sitt serbiska nationella fälttåg. Kroaterna följde efter.
Alla skildringar av alla seklers stridigheter och politiska argument skildras ytterst sakligt. Och noggrant. Många av de bärande nationella berättelserna och myterna från de olika parterna avfärdas också i lika saklig ton. Inom det geografiska området Balkan är förmodligen boken därför avskydd av representanter från alla parter. Och just därför är boken så bra! En uppslagsbok att ha i bokhyllan, när nya stridigheter flammar upp.
En bok för dem som önskar veta!
Sanimir Resic, Balkans historia: Jugoslaviens uppgång och fall. Pocket, 318 s. Betyg, 4 av 6.
BOK och POLITIK 